Uppehåll

Världshistoriens 101 bästa fransmän tar ett kort uppehåll, mellan jul- och nyårshelgen, och återkommer den tredje januari.

På återseende!

62. Henri de Toulouse-Lautrec

Jag är vaken när snö yr in genom det krossade fönstret. I min pyjamas sitter jag och stirrar på gestalten som har tagit sig in från den iskalla vinternatten och som nu svävar en decimeter över golvet. "Förbarma dig, jag ber dig, vad du än är, människa eller skugga!" Jag förvånas över mina egna ord och att jag pratar på vers. Gestalten svarar dock på samma versmått: "Människa är jag ej, men var ...", han kommer av sig, "från Mytilene var mina föräldrar ...", han skrattar åt sin glömska och fortsätter i ett mer avslappnat tonfall, "ja, och så vidare, jag har helt glömt bort min Vergilius, men han var ju ändå bara romare. Jag är Alkaios, den gamla greken, och jag här för att säga dig att du slösar bort ditt liv med näsan i gamla böcker. Gudarna satte människan på jorden för att dricka och förlusta sig. Fukta tungan med vin, låt ständigt ett krus följa det andra åt! Du övertygas inte av mina ord? Låt mig ta med dig till ett ställe där vinet aldrig slutade att flöda och där benen aldrig tröttades av dansen!" Han räcker mig handen och vi flyger ut i natten. Under mig ser jag legendariska nattklubbar som Twisted Wheel, Studio 54, Paradise Garage och Chez Bricktop passera förbi. Vi tar oss till Montmartre men tiden fortsätter att snurra bakåt i rask takt; det första världskriget flimrar förbi och året är plötsligt 1893. En röd kvarn och en biljett i min hand hälsar mig välkommen till Moulin Rouge.

Män i pipskägg och plommonstop, med smoking och käpp i handen; kvinnor med genomskinliga kläder, nakna armar, lår och bröst, målade läppar och blågröna och varmt orangea fjädrar; en explosion av färger, rörelser och liv. Yvette Guilbert (som ofta uppträde i en gul klänning och med svarta handskar) börjar sjunga, hon står helt stilla och rör sina långa armar till musiken; säkert något oanständigt, en herre bakom mig börjar hosta och hans uppsvullna ansikte blir alldeles rött när Jane Avril och La Goulue ("drottningen av Montmartre", viskar Alkaios i mitt öra) dansar förbi och La Goulue kastar upp ett ben som låter de uppmärksamma se hjärtat som är inbroderat på hennes trosor. Alkaios drar med mig till baren, där likörerna serveras på en kista och servitören är utklädd till djävul. Jag dricker brodersskål med Alkaios, och ska precis beställa en Tremblement de Terre, hälften absint hälften cognac, när jag i ena hörnet av lokalen ser en man på en stol och med ett tecknarblock i famnen, som med skarpt öga studerar alla som dansar och dricker. "Vem är det där?" frågar jag och avbryter Alkaios mitt i en oanständig historia om Sapfo. "Åh, det är monsieur Toulouse-Lautrec, han sitter alltid på sin stol och tecknar, han dansar aldrig, men dricker desto mer - han är nästan min like." Alkaios skrattar till, men blir snart allvarlig. "Men det finns något våldsamt och tvunget i hans drickande. Ser du käppen där? Den är ihålig." Och som på en signal skruvar mannen på käppen och för den till munnen.

"Han mäter inte många centimeter över jorden, Henri", fortsätter Alkaios, "men hans blick når längre än de flestas, och den är skarpare och mer ödmjuk. Han får stå ut med mycket hån på grund av sin längd, folk tittar och ropar efter honom på gatorna. Han invalidiserades efter ett par olyckor för snart femton år sedan, benen slutade att växa, och förhindrad att göra sånt som andra barn gör ägnade han sig åt konsten. Han lämnade sin aristokratiska uppväxt och hamnade så småningom här i Montmartre", Alkaios slår ut med händerna, och välter ut några glas, "och här tillbringar han sin tid med att teckna människor på kabaréer och nattklubbar. Han ställer ut på Salon des Indépendants med Seurat och Odilon Redon. Fantastiska grejer! Vi hade mest skulpturer på min tid, men vem kan inte uppskatta Henris användning av färger och det utsökta linjespelet i några av hans teckningar? Visste du förresten att han åkte till London och blev vän med Oscar Wilde? När Wilde blev anklagad för homosexualitet var Henri en av Wildes mest högljudda försvarare. Hm, ja, det ligger förstås ett par år framåt i tiden. Men det är typiskt för Henri, sympatin för samhällets utstötta. Jag måste presentera er för varann!"

Den lite för stora rocken, det svarta skägget, plommonstopet och pincenén, Toulouse-Lautrec gör ett allvarligt intryck där han sitter och tecknar i sitt block. Ständigt kommer det fram människor för att hälsa. Alkaios historia har störts av av att han ständigt måste "fukta tungan" med likör. Han beställer in ännu ett glas, och samtidigt reser sig Toulouse-Lautrec och banar sin väg genom de dansande som viker undan. "Jaja, en annan gång då", säger Alkaisos, inte alltför besviken, och fortsätter att berätta. "Den andra delen av Henris liv är på många sätt den naturliga följden av hans genialitet, hans fysiska handikapp och en skoningslös omvärld. Man säger ju att genialitet och galenskap är två sidor av samma mynt; Henris hälsa börjar försämras och på sommaren 1897 ser han gigantiska spindlar i sitt rum och skjuter efter dem med en revolver. Han läggs in på ett mentalsjukhus av sin familj, och i pressen hånas både han och hans konst. Henri skriver ett brev till sin far och ber om att få bli frisläppt: 'Pappa, det här är din chans att göra det anständiga. Jag är inspärrad, och allt inspärrat dör.' Han släpps fri, men kan inte hålla sig från alkoholen och 1901, 36 år gammal, dör han i följderna av alkoholism och syfilis."

Alkaios håller likörglaset i handen, det är första gången jag ser något som kan kallas tvekan i hans ansikte. "Ett tragiskt levnadsöde, på alla sätt, typisk för detta Paris i slutet av det här århundradet - kort och intensivt. Jag hoppas bara att han upplevde stunder av lycka och kärlek, han om någon förtjänade det." Fortfarande tankfull låter han det söta innehållet rinna nerför strupen. "Nej, nu pratar jag som om han redan vore död! Men det är mitt privilegium som spöke. Det är fest, låt oss dansa!" Han för mig ut bland de dansande, till färgerna och fjädrarna, till de nakna låren, och till musiken som firar vår eviga ungdom.

Mest känd för: sina bilder av dansande människor på Moulin Rouge, sin alkoholism och sitt fysiska handikapp.

63. Napoleon Bonaparte

Molnen har skingrats och från en klarblå himmel lyser solen upp kejsarens ansikte. Han rör inte en min och lyssnar intensivt på gevärselden nere i dalen, där dimman fortfarande ligger tät. Han sitter lugnt på sin gråa arabhäst, och är klädd i samma gråa kappa som han bar under det italienska fälttåget. Han ser de ryska och österrikiska trupperna avancera över Pratzenplatån, mot den punkt där de tror att Napoleon och hans trupper befinner sig. Vad de inte vet är att fransmännen är på väg att attackera deras center, som i förvirring och oordnade led framskrider på platån. Napoleon är på ett lysande humör, allt går enligt planerna. Vid det senaste diplomatiska mötet har han låtsats vara irriterad och ryssarna, med kejsar Alexander I i spetsen, är övertygade om att Napoleon minst av allt önskar sig en konfrontation. Tillsammans med sina marskalkar befinner sig Napoleon på höjden vid byn Schlapanitz, i nuvarande Tjeckien, och hans trupper väntar bara på ett tecken för att slänga sig in i striden.

Slaget vid Austerlitz, eller Trekejsarslaget, på hösten 1805 var en av Napoleons mest förkrossande segrar, och den seger som den nykrönte kejsaren själv var mest nöjd med. Den numerärt överlägsna alliansen mellan Alexander I av Ryssland och Frans II av Österrike räknade 92 000 man; av dessa sårades eller dödades 15 000 och 12 000 tillfångatogs. De som inte blev nedgjorda av fransmännen flydde i panik genom det sargade landet, där byar och samhällen redan hade utsugits av hungriga soldater. De beskedliga franska förlusterna uppgick till 1300 man. Slaget vid Austerlitz ledde fram till freden i Pressburg, där Österrike fick lämna ifrån sig stora landområden. Napoleon tog ännu ett steg mot sitt mål om franskt herravälde.

Historien om Napoleon Bonaparte, löjtnanten som blev kejsare av Frankrike, och som med oöverträffat självförtroende förändrade historiens gång, har berättats så många gånger att de olika händelsernas i hans unga liv, nästan ter sig som en serie etapper mot någonting oundvikligt och ödesbestämt: från uppväxten på Korsika, till tiden som överbefälhavare i Italien och fälttåget i Egypten. Det är lätt att framkasta den tanken att hans framgångar på slagfältet berusade honom till den grad att ingenting syntes honom omöjligt. Brumairekuppen 1799, som markerade slutet på den franska revolutionen, markerade i Napoleons liv bara ett steg på vägen mot det slutgiltiga maktövertagande 1804, när han kröntes som kejsare under Notre-Damekatedralens tinnar i Paris. Att Napoleon siktade på att bli envåldshärskare stod bortom all tvivel. Efter statskuppen 1799 upprättades ett konsulat, där makten delades mellan tre konsuler: Napoleon, Sieyès och Ducos. Men bara efter några dagar sa Sieyès att "vi har en makthavare som vet hur allting ska göras, som är kapabel att göra allting och som vill göra allting själv". Efter en folkomröstning 1800 (som genomfördes på Napoleons initiativ) blev Napoleon förste konsul och i praktiken envåldshärskare.

Lika oundvikligt ter sig det ödesdigra beslutet att gå mot Ryssland 1812. Att misslyckas var inget alternativ för mannen som ödmjukt hade gett uttryck för sin syn på sin egen betydelse: "Jag förkroppsligar den franska revolutionen." Napoleon intog visserligen Moskva i september samma år, men vid återtåget gick La grande armeé under av kyla och matbrist. Han abdikerade i april 1814 och landsförvisades till ön Elba, där han hade så tråkigt att han nästan genast planerade för en återkomst till makten. Han samlade ihop en liten arme och tågade mot Paris. Utan att en enda kula hade avlossats kom han återigen till makten, bara för att mötas av beskedet att enorma styrkor hade samlats utanför Frankrikes gränser. Han samlade ihop en styrka på 200 000 man och begav sig till Waterloos kullar (och gyttja), för att krossa de skändliga engelsmännen och deras allierade.

Men 1805 står Napoleon på toppen av sin bana. Ett spefullt och överlägset leende spelar på hans läppar. Han drar av sig sina vita handskar, och på ett tecken rider en marskalk iväg med beskedet om anfall. I täta kolonner spränger kavalleriet mot platån, krutröken från artilleriet blandar sig med dimman, och det meningslösa kriget, som ställer människa mot människa, fläckar återigen jorden med varmt rött blod.

Mest känd som: löjtnanten som blev kejsare och som ritade om Europas politiska karta.

Målning av Jacques-Louis David, 1800.

64. Roland Barthes

Visste ni att yrket ”matstajlist” existerar? Trälim istället för fil får flingorna att ligga perfekt på bilden. Diskmedel i drinken ger sjukt snygga bubblor. Och när det gäller bubblor: glöm för guds skull inte saltet i champagnen! Det är ju hemskt egentligen, att lura vanligt folk så där. Varför måste allt se så perfekt ut jämnt och ständigt? Som tur är förutspår matstajlisten Liselotte Forslin en ny trend: ”Vi kommer säkert att få se fler kokboksbilder med mat som ser lite stökig, kladdig och hemlagad ut. Som om man hade gjort gratängen i en gammal form och ställt den på ett bord när en matfotograf bara råkade gå förbi.” Helt naturlig mat bara. Inga krusiduller. Mat som är sig själv liksom.

Roland Barthes Mytologier från 1957 är en samling texter ursprungligen publicerade i tidningen Le Lettres Nouvelles varannan månad. Barthes tar sig här an att undersöka och tränga bakom populärkulturens alla myter för att finna det borgerliga samhällets värderingar. Just den falska naturligheten är ett genomgående tema. En manlig stjärnskådespelare väljer att slå sig ned med en kvinna av folket och leva ett vanligt liv? Barthes: När stora stjärnor väljer ett ”vanligt liv” får det ”småborgerliga livsmönstret” det uppsving som kyrkan tidigare fick när kvinnor ur aristokratin ibland gick i kloster. På omslaget till en bok står en kronprinsessa och hänger vid ett räcke iklädd jeans och en vanlig tröja? Barthes: ”Förr i tiden klädde de kungliga ut sig till herdar; idag är det en förklädnad om de i fjorton dagar kan gå klädda i något som är köpt på Epa.” I boken behandlas vidare allt ifrån Charlie Chaplin och flygande tefat till Tour de France och Marlon Brando, med samhällskritiska och allvarliga, men ofta också mycket underhållande analyser. Barthes är ovanligt skarp när det gäller att visa på faktumet att nästan vilka tecken som helst kan betyda nästan vad som helst – och detta utnyttjas ständigt för dolda budskap. Vad är då en myt?

Barthes tar sitt avstamp i semiologin, studiet av tecken. Denna bygger på en strukturalistisk syn på språket. Språket består av tecken, som kan delas upp i betecknande och betecknat. Relationen mellan dessa, mellan symbolen och själva meningen, är helt godtycklig, det är skillnaden mellan de olika tecknen som ger språket betydelse. Barthes menar nu att myterna utgör ett sådant här semiologiskt system av andra graden. De av språket skapade tecknen reduceras av myten till ett betecknande som skapar ett nytt tecken – nämligen myten. Även i detta system av myter är relationen mellan betecknande och betecknat aldrig naturlig. Myten utger sig dock för att vara det. Att se en kunglighet äta en charmigt stökig kladdkaka kan framstå som det mest naturliga i världen, men bilden har en avsikt och vill förmedla ett budskap om just naturlighet. Det finns i själva verket en historisk bakgrund till det hela. Även när det inte handlar om att framställa just naturlighet, så går myten ut just på att framställa något historiskt som något naturligt. Vilka menar Barthes tjänar på det här? Japp, rätt gissat: ”det borgerliga samhället” så klart. Den borgerliga ideologin går enligt Barthes just ut på att dölja att det är en ideologi. På detta sätt upprätthålls nästan omärkligt det rådande tillståndet. Själv köper jag nog inte argumentationen att vänstermyter av nödvändighet inte kan vara så komplexa och fabulerande som högermyter. Denna syn beror på att Barthes verkar definiera ”höger” som överheten i allmänhet, vilket så klart känns mycket tveksamt. Ett kommunistiskt samhälle till exempel bygger givetvis på egna myter kan man tycka. Trots den politiska naiviteten presenterar dock Barthes ett effektivt instrument för att analysera alla former av ”dold” propaganda som omger oss.

I slutet av 60-talet rörde sig Barthes bort från strukturalismen och närmar sig vad som brukar kallas poststrukturalism. I den mycket inflytelserika artikeln ”The Death of the Author” gör han upp med den romantiska synen på författaren. Barthes ersätter Författaren, bilden av en person som är en slags förlängning av texten, med ”scriptorn”- ett subjekt bakom texten som snarare existerar samtidigt med den, en tom producent av text, men inte något vi kan söka textens mening hos. Den praktiskt omöjliga frågan om författarens intention, så viktig åtminstone för en tidigare generation kritiker, behöver inte alls ställas. Barthes förnekar texten som ett unikt, skapat meddelande från en ”Författargud” – den kan snarare ses som en ytterligt komplex väv av redan använt gods. En följd av detta, och nu närmar vi oss Derridas dekonstruktion, är att texten ständigt förblir öppen. Vi kan inte nå fram till den intention hos författaren som skulle kunna tänkas avgöra textens betydelse en gång för alla, denna slutgiltiga mening existerar inte. Att vi inte kan dechiffrera texten menar Barthes är en tillgång hos den. Han uppmuntrar till ett skrivande som möjliggör något mer än bara konsumtion av en text – idealet är att läsaren inbjuds att vara medskapare av texten. Barthes vill ersätta bilden av författaren som central för litteraturkritiken, med en syn på litteraturen där det är läsaren, läsandet och det ständiga tolkandet och medskapandet som är centralt: ”the birth of the reader must be at the cost of the death of the Author.” Just detta kan man säga markerar övergången från strukturalism till poststrukturalism. Analysen av strukturerna kan aldrig gå i mål.

För att slutligen göra en Ingvar Oldsbergsk övergång: gå i mål gör ju däremot cyklisterna i Tour de France, och just avsnittet om Tour de France i Mytologier är kanske ett av de mest underhållande enligt mig. Barthes påpekar själv att ”mytologen”, alltså dechiffreraren av myter, bär en viss börda: ” Att tolka Tour de France och Det goda franska vinet är samma sak, som att avlägsna sig från de som tycker om dessa företeelser.” Även Barthes hör dock då och då till denna sistnämnda kategori att döma av det flitiga namedroppandet och det detaljerade kunnandet om olika etapper i just detta avsnitt. Inte tusan kan någon som inte genuint uppskattar och fascineras av nämnda cykeltävling, avslöja myten om den episka Mount Ventoux-etappen på följande sätt: ”Ventoux äger ett bergs hela omfång, är det Ondas gud, som man måste offra till. Han är en verklig Moloch, en cykelåkardespot, han skonar aldrig de svaga och kräver en orättvis tribut av lidanden /…/ något liknande ett yttersta helvete, där cyklisten skall definiera sanningen om sin frälsning”. Roberto Vacchi: läs!

Mest känd som: en av 1900-talets främsta litteraturkritiker. Hade framför allt ett stort inflytande på strukturalistisk och poststrukturalistisk litteraturteori.

65. Sarah Bernhardt

Françoise Sagans bok Sarah Bernhardt: det oförstörbara skrattet är till formen en tänkt brevväxling mellan Sagan och Sarah Bernhardt (1844-1923). Det passar bra, för Sarah Bernhardt var redan under sin livstid omhöljd av legendens skimmer, och det är svårt att avgöra vad som är sant och vad som är påhittat. Med förtjusning förvrängde Bernhardt sitt liv för journalisterna. Vad är verkligheten för en skådespelare, som redan under sin livstid blev dyrkad och, som man säger, större än livet självt, och som nästan definierade en hel yrkeskår, annat än en leksak som man kan göra vad man vill med? Sagan låter Bernhardt säga: "Jag är en kvinna från teaterns värld, det kommer ni kanske ihåg? Och även om jag inte hade spelat teater så är jag en kvinna som hittar sanningen i det sannolika och i vissa fall i det verkliga." Bernhardt lät aldrig sanningen stå i vägen för en bra berättelse, och det finns många bra berättelser om den gudomliga Sarah Bernhardt.

Alla har de det gemensamt att de försöker fånga det som gjorde henne så fascinerande. Ingen har lyckats i så hög grad som Alphonse Mucha. I Muchas affischer för Théâtre de la Renaissance, reser sig Bernhardts slanka och stolta gestalt ur den brokiga art nouveau-utsmyckningen. En högfärdig blick möter betraktaren, de gånger Bernhardt bryr sig om att se på oss. Ofta vänder hon bort blicken, vilket gör henne än mer oåtkomlig. Även om ingen har kunnat "nå fram till" Bernhardt (vet vi ens vad det innebär att nå fram till någon? vill vi ens veta? Är det inte mycket av livets tjusning att det inte finns något slutgiltigt ord?), så tar olika berättelser fasta på olika delar i Bernhardts liv. Vissa stannar vid skådespelerskans barndom. Sarah Bernhardt föddes i Paris 1844, som utomäktenskaplig dotter till en kurtisan. Hon skickades i ung ålder till ett kloster, där hon stannade i tio år. Modern gillade aldrig Sarah, utan föredrog en av hennes halvsystrar. På ett förslag från en av moderns klienter bestämdes det att Sarah skulle bli skådespelerska. Efter att ha sett en pjäs av Racine visste hon att det skulle bli hennes livskall. Som alla genier ställde hon inte upp ett mål för sig själv, utan gjorde bara en diagnos. Hon bestämde sig inte för att bli skådespelerska, hon upptäckte att hon redan var det.

Andra stannar vid det tragiska i Bernhardts liv. Hennes självupptagna jakt på ungdom, framgång och gåvor som ett svar på en barndom utan kärlek. Ensamhet och svåra kval. Åter andra, som Françoise Sagan, stannar vid Bernhardts "oförstörbara glädje", hennes fria självständighet, inte minst sexuellt. Hon spelade manliga roller på teatern, klädde sig i byxor, och hade flera älskare och älskarinnor, bland annat Prinsen av Wales (senare kung Edvard VII av England), författaren Victor Hugo, och (antas det) impressionisten Louise Abbéma. När Abbéma 1900 skänkte en tavla till den franska nationalteatern som föreställde dem båda så stod det följande i ett bifogat brev: "Peint par Louise Abbéma, le jour anniversaire de leur liaison amoureuse", det vill säga: målad av Louise Abbéma, på årsdagen för deras kärleksaffär. Lika berömda var Bernhardts vänner: Gustave Doré, Oscar Wilde (som skrev Salome för henne) och inte minst dandyn Robert de Montesquiou, som gett inspiration till minst två odödliga karaktärer i världslitteraturen: den utsvävande och finkänslige des Esseintes i Huysmans Mot strömmen och Baron de Charlus i Prousts På spaning efter den tid som flytt. Montesquiou omgav sig med unga vackra män, och var förmodligen homosexuell. Det påstås dock att han en gång låg med Bernhardt, varefter han kräktes i 24 timmar.

Nästan lika omtalad som Bernhardts kärlekshistorier var hennes kista, i vilken hon ibland spenderade nätterna. Hon påstod själv att kistan hjälpte henne att förstå de tragiska roller hon spelade på teatern. Françoise Sagan menar att kistan var en trygghet, en tillflyktsplats - i början till skydd mot ensamheten, senare till skydd mot sällskap. Efter sekelskiftet lämnade Bernhardt emellanåt teatern för filmen, och räknas som en av de tidigaste filmstjärnorna. Le Duel d'Hamlet, en kortfilm från 1900, är den första filmen med en stjärna i huvudrollen. Det är också de enda rörliga bilderna av Bernhardt före olyckan 1905, då hon skadade ena benet, vilket senare ledde till amputation och ett träben. Trots problemen med benen lyckades Bernhardt behålla sin plats i rampljuset, främst tack vare sin röst, som fortsatte att fängsla publiken. I Le Duel d'Hamlet får vi (trots att hon spelar en man) en kort inblick i hur Bernhardt måste ha tett sig i sin storhets dagar - i samma omfattning berusande kraftfull som betagande vacker. Bernhardts liv var lika stormande som det var hemlighetsfullt, och hon gjorde allt för att myten aldrig skulle falna; för att dammet aldrig skulle lägga sig på hennes gloria.

Mest känd som: den gudomliga Sarah, 1800-talets största skådespelerska.

Fotografi av Nadar.

66. Michel Houellebecq

André Dolmancé vaknar som alla andra morgnar. Den metalliska klangen från väckarklockan ekar i hans huvud när han äter frukost. Tidningen och en kopp kaffe, hur många döda i jordbävningen? För starkt, han häller ut hälften i diskhon, resten häller han i sig för att orka genom dagen. Han måste skynda sig till jobbet, han har snoozat för länge och hinner inte duscha. Frosten har bitit sig fast i träden, kylan hugger i hans händer när han går över den tomma parkeringsplatsen. Förortens glamorösa höghus tornar upp sig runt honom, dessa under av ekonomisk rationalism. Den sista biten måste han springa för att hinna med bussen.

Michel Houellebecq föddes på den franska ön Réunion i Indiska oceanen, men övergavs av sina föräldrar när han var sex år gammal och skickades att leva hos sin kommunistiska farmor i Frankrike. I sin ungdom led Houellebecq, som alla aspirerande poeter, av depression - han skiljde sig, fick ett barn, gifte sig (i vilken ordning är inte så noga) och debuterade 1994 med Konkurrens till döds, som genast satte honom på den litterära kartan. Elementarpartiklarna från 1998 grundmurade Houellebecqs rykte: han kallades reaktionär, anti-feminist och nihilist.

Idag har Eugénie en blå åtsittande tröja. Hon trippar runt i sina klackskor, André följer henne med blicken samtidigt som han försöker knappa in siffror på sin dator. Den flimrande skärmen belyser hans ansikte. Rikard vräker sig ner i stolen bredvid André och med ett glättigt leende börjar han berätta "senaste nytt" (Rikard betonar varje stavelse), dvs. det senaste skvallret, vem som har ihop det med vem och vem som pratar skit om vem. "Du förresten, du kommer väl på firmafesten ikväll?" Rikard anlägger en förtrolig min. "En viss någon kommer ju också, om du fattar vad jag menar." Han tecknar kurvor i luften med händerna och visslar.

Det är ingen positiv bild av mänskligheten som Houellebecq målar upp i sina böcker. Den sexuella revolutionen på 60-talet var ingen befrielse, den lyckades inte slå sönder de bojor som fängslar människan. Istället för 50-talets moralkonservativa hyckleri fick vi en annan sorts hyckleri, kärlekslös och narcissistisk, under den fria sexualitetens fana. Den konkurrens som råder mellan människor på marknaden råder också på ett annat plan, mellan människor som söker närhet eller sexuell tillfredsställelse, och leder i slutändan till samma utarmning.

André kastar oroliga blickar omkring sig, han har aldrig gillat firmafester, det är svårt att veta när man har passerat gränsen för det passande och anständiga. Ett tiotal personer rör sig ansträngt på dansgolvet, man får en känsla att de gör det mest för att någon måste göra det. "Har du kul?" Han vänder sig om. Svart hår, rundade former och kanske några år över 30-årsstrecket. Eugénie ler intagande. Hon lutar sig fram mot hans öra och hennes bröst nuddar vid hans arm. "Vad tycker du om det nya arbetsschemat då?" Han börjar svettas. "Det är bra. Jag gillar måndagar." Några människor som känner igen Eugénie kommer fram med utsträckta händer. André känner sig i vägen och trycker sig mot väggen.

I Elementarpartiklarna skissar Houellebecq på en tänkbar lösning med hjälp av vetenskapen. En fri och ohämmad sexualitet kan ta form först när sexualiteten och fortplantningen skiljs åt. Med kloning och artificiell fortplantning kan man eventuellt i framtiden eliminera de skillnader som finns mellan människor i begåvning och utseende; skillnader som gör oss avundsjuka, bittra och olyckliga, och som får oss att känna en djup avsmak för livet.

Toaletten är fylld av en vidrig stank, en blandning av sprit, spyor och parfym. André ser sitt utmärglade ansikte i spegeln och svär åt sig själv. Men kanske är det lika bra att det inte hände något? Hans erektion har avtagit. Han bestämmer sig för att gå hem. I ögonvrån ser han hur Rikard närmar sig Eugénie, hon avfärdar inte hans beröringar. Han känner ingenting inombords. Allting bekräftar bara vad han redan vet om livet. Bussen tar honom hem, till en ny dag och nya möjligheter.

Mest känd för: att i böcker som Elementarpartiklarna och Konkurrens till döds ha krossat illusionen om den sexuella frigörelsen.

67. Molière

Komedi är en svår genre. Det som var roligt ett visst årtionde är stendött tio år senare och det som spanjorer skrattar åt är ingenting som vi civiliserade tycker är roligt över huvud taget. Det är inte bara snobberi som gör att kultureliten håller Sofokles högre än Aristofanes, väljer Marlon Brando före Jim Carrey och gillar Bergmans dramer mer än hans komedier. Komik går ut på att vara rolig, att få folk att skratta. När skrattet har tystnat finns det sällan något som dröjer sig kvar. Den komik med störst överlevnadspotential är den som, förutom att vara rolig, också har andra bottnar. Torsk på Tallinn hade inte blivit en svensk klassiker om den bara byggde på aktörernas roliga dialekter, miner och utspel. Nu är det istället en smärtsam film om ensamhet, skildrad på ett hejdlöst roligt sätt. Humor används ofta för att bearbeta jobbiga ämnen men den kan också fungera mycket bra som ett verktyg för att leverera kritik: mot samhällsklasser, mot sociala orättvisor, mot allmänt hyckleri. Fråga bara Lenny Bruce. Fråga Molière.

Molière (1622 - 1673) är en av världshistoriens allra största komediförfattare inom dramatiken. Han föddes som Jean-Baptiste Pouqelin i en välbärgad borgarfamilj men valde att vända sin sociala status ryggen och satsa på teateryrket, där han var verksam både som pjäsförfattare och skådespelare. Man kan tycka att det krävs lite stake för att våga satsa på skådespelaryrket också idag, men det är ingenting mot den viljestyrka som krävdes av en person från de högre samhällsklasserna i Frankrike under den här tiden. Skådespelare hade mycket låg status: de fick som exempel inte begravas i vigd jord. Det sägs också att Moliére valde att byta namn för att fadern skulle slippa skammen att ha en skådespelare i familjen. Man kan tänka sig hur det skulle ha låtit när föräldrarna bjöd hem gäster: "Pouqelin.... hm, Poueqelin... herregud, du är väl inte släkt med han skådespelaren?!" Moliére hade i början svårt att lyckas, han drogs bland annat med skulder som skulle leda till ett kort fängelsebesök. Hans inlåsta tid (inte längre än tjugofyra timmar) är värd att nämna eftersom den kan ha orsakat den tuberkulos som nästan trettio år senare skulle leda till hans död. Moliére släpptes, försökte reda ut sin skulder och kämpade på bäst han kunde.

Under Ludvig XIV:s tid ändrades klimatet för författarna. Enväldet som rådde innebar att konstnärerna var beroende av kungamaktens välvilja om de skulle ha någon professionell framtid över huvud taget. Denna omständighet fick säkert mängder med författare att förbanna sin härskare, men för Molière blev det hans lycka. Solkungen uttryckte sitt gillande och gav honom stöd och beskydd. Man kan lätt tro att kungamakten skulle föra med sig en begränsande inverkan på författarens verk men så blev det inte riktigt. Visst, han fick naturligtvis passa sig för att kritisera hovet, men han hade samtidigt ett mäktigt skydd mot arga borgare, jansenister, konservativa författare och andra som inte gillade Molière träffsäkra satir. För var det någonting han gjorde, så var det att driva med folk. Naiva flickor, falska präster, giriga borgare, lättsinniga njutningsmänniskor, stolta vetenskapsmän - väldigt få gick säkra när Molière satte pennan mot papperet. Att snytingarna levererades med hjälp av humor var kanske det värsta av allt; det är en sak att bli kritiserad, en helt annan att dessutom bli skrattad åt! Flera av hans pjäser skapade debatt, inte minst den skandalösa Tartuffe, kanske den mest kända av Molières pjäser. I vanlig ordning är det flera typer av människor som får en släng av sleven, men den skarpaste kritiken är riktad mot hycklande religiösa män: En "gudfruktig" lurendrejare försöker snuva en familj på pengar med hjälp av spelad fromhet. (Den som har sett filmklassikern Trasdockan vet precis vilken typ av person det rör sig kring.) Pjäsen blev efter kyrkliga påtryckningar förbjuden av kungen, som själv egentligen inte ville se den stoppad.

Den sjuttonde februari år 1673 började som en vanlig dag på jobbet för Molière. Han spelade en hypokondriker i sin egen pjäs Le Malade imaginaire (Den inbillade sjuke) och fick plötsligt kraftiga hostattacker. Det är lätt att föreställa sig hur imponerad publiken måste ha blivit av detta bravadnummer. Problemet var att Molières sjukdom inte var inbillad och efter att trots allt ha slutfört kvällens uppträdande så drabbades han av en allvarlig kollaps. Några timmar senare dog han.

Molière utövade stort inflytande på dramatiker i hela Europa under nästkommande århundrade och är en av få 1600-talsförfattare som fortfarande läses idag. Man vrider sig inte av skratt när man läser Molière, men de elaka porträtten av olika karaktärstyper och den skarpa satiren fortsätter att intressera - men också underhålla - alla som tar sig tid att bekanta sig med hans bitska mästerstycken.

Mest känd som: den mest kände av franskklassicisterna och en av västerlandets största dramatiker inom komedigenren över huvud taget.

68. François Toussaint l'Ouverture

På en vindpinad slätt några kilometer från Jamestown på Sankta Helena ligger Longwood House, där Napoleon spenderade sina sista år i livet. Salta havsvindar som slickar husfasaden, återkommande läkarbesök, ett vidsträckt hav, ihärdiga och nästan desperata försök att än en gång bli delaktig i världspolitiken, vågor som slår mot stranden, minnen. Påmind om upprorsmakaren l'Ouverture lär Napoleon ha svarat: "Vad skulle döden för en eländig neger betyda för mig?"

Pierre François Marie Dominique Toussaint de Bréda l'Ouverture, mer känd under namnet François Toussaint l'Ouverture, i fortsättningen bara l'Ouverture, var en fransk-haitisk frihetskämpe som ledde två slavuppror, slogs mot Napoleon, besegrade tre kolonialmakter, och ledde Haiti till befrielse från Frankrike, innan Napoleon lät honom dö, ensam och utmärglad i Fort de Joux, som ligger på en klippa i Jurabergen, ett bergsmassiv mellan Frankrike och Schweiz. l'Ouverture ville, kan man säga, förstöra för alla andra på den här listan.

l'Ouverture föddes som slav på en plantage på Haiti, som på den här tiden var en fransk koloni vid namn Saint-Dominique. l'Ouverture hade en tolerant ägare, och han fick möjlighet att läsa franska upplysningstänkare. När den franska revolutionens svallvågor nådde Haiti restes krav på att slavarna skulle befrias. De franska revolutionsmännen deklarerade att alla män var fria och hade samma rättigheter. De vågade inte avskaffa slaveriet, men de ville i alla fall låta Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, som nationalförsamlingen hade antagit 1789, gälla för alla män, även för de som hade oturen att vara slavar. Det var ungefär som att säga till en man som oskyldigt anklagad har hängts upp och ner i ett träd, att han har samma rättigheter som alla andra män, men att de som har hängt upp honom får gå fria och att han får ta sig ner bäst han kan. Slavägarna blev ändå upprörda över förslaget och det drogs tillbaka. Det blev mindre intressant att försvara alla mäns frihet när man motarbetades av ekonomiskt starka plantageägare. Det var ju trots allt bara svarta människor det handlade om. Man får förmoda att slagordet om alla mäns frihet omedvetet förändrades till det mer modernt klingande: alla män är fria, men vissa män är lite friare än andra. Som det ibland går när radikala frihetskrav möter en ekonomisk verklighet så var det kraven som fick ändra på sig. Invånarna med l'Ouverture i spetsen såg naturligtvis det här som ett svek mot den franska upplysningens ideal, och 1791 bröt ett slavuppror ut på Haiti.

1794 kom jakobinerna och Robespierre till makten. Jakobinerna institutionaliserade terrorn i Frankrike, men de var samtidigt revolutionära idealister och avskaffade slaveriet i kolonierna. l'Ouverture erbjöd Frankrike sina tjänster och besegrade engelsmännen och spanjorerna i flera slag - han var en briljant härförare. Folket i Frankrike tröttnade emellertid snart på jakobinernas terrorregim och Robespierre släpades till giljotinen. Napoleon ville, när han kom till makten, återinföra slaveriet på Haiti, vilket orsakade ännu ett slavuppror. Napoleon skickade trupper för att slå ner upproret, men utan framgång. 1802 undertecknades ett fredsavtal mellan l'Ouverture och fransmännen som gick ut på att slaveriet inte skulle fortsätta under förutsättning att han drog sig tillbaka från politiken.

Några månader senare bjöd fransmännen in l'Ouverture för förhandling, med vackra garantier om att han inte skulle komma till skada. Men på Napoleons order tillfångatogs l'Ouverture och han sattes på ett skepp till Frankrike. Han slängdes in i Fort de Joux, där han i princip lämnades att dö av vanvård, kyla och svält. På resan till fortet lär han ha varnat sina tillfångatagare: "Ni har bara skurit av stammen på frihetens träd, det kommer att växa upp igen från rötterna, för de är många och de går djupt." Kampen för självständighet fortsatte på Haiti; andra tidigare slavar axlade l'Ouvertures roll. Det tog några månader, sedan insåg Napoleon att Haiti inte var mödan värd. Han övergav den tidigare kolonin och Haiti utropade sin självständighet den 1 januari 1804.

Å ena sidan Napoleon, där han i all bitterhet vandrar omkring på Sankta Helena, oförmögen att gripa in i världspolitiken; å andra sidan l'Ouverture, där han hostar blod på cellens stengolv, men ändå hoppfull om Haitis framtid. Två bilder som var för sig skildrar de två fiendernas sista dagar i livet, känslan de säkert delade av att ha missgynnats av ett grymt öde, i fångenskap, långt ifrån hemlandet och händelsernas centrum. Två bilder som också påminner oss om att världens frihet, som vi ofta tar för given, vilar på en bräcklig grund. Bilden av l'Ouvertures sista ögonblick åtföljs av Victor Hugos ord i sin långa Satansdikt, att en fransk fängelsehåla även är ett världens fängelse. Där hoppet om frihet kan låsas in, men aldrig hejdas.

Mest känd som: slaven som vann över Napoleon.

69. Pierre Bourdieu

De franska filosofer som på 1700-talet skrev om smak var medvetna om att ordet kan användas både för konst och mat, och flera av dem jämförde upplevelsen av en målning med upplevelsen av en gryträtt. Smak heter nämligen goût på franska, och ragu heter ragoût. Det var säkert många som fnissade över den fyndiga ordleken. Men hur kan det egentligen komma sig att olika folkgrupper och samhällen tycker olika mycket om kryddkorv eller Turners målningar? I De l'esprit des lois (Lagarnas anda) från 1748 argumenterar den politiske tänkaren Montesquieu för den så kallade klimatläran, som går ut på att samhällen formas av klimatet. Kan det vara klimatet som förklarar varför smaken skiljer sig åt mellan olika grupper av människor? Är det sol eller snöslask som förklarar varför vissa samhällen gillar vin från solvarma dalsluttningar och Totti, medan andra gillar öppna landskap och taco? Hur det än är med den saken så är vi ändå ganska övertygade om att vår smak är högst personlig, och att vi skulle vara helt andra människor om vi inte hade tyckt som vi tycker, alldeles oavsett om det gäller konst eller mat.

1979 publicerade den franske sociologen Pierre Bourdieu boken La Distinction, i vilken han underminerar tanken att smaken är personlig. Huvudtesen i La Distinction är att omdömen om smak är relaterade till social position. Vad mer är, människor använder smaken för att båda förstärka den egna grupptillhörigheten och markera en distans till andra grupper. Som Bourdieu själv uttrycker saken: "Den sociala identiteten ligger i skillnader, och skillnader markerar man mot det som ligger närmast och som representerar det största hotet". Det är så man ska förstå titeln på boken, den distinktion som borgarklassen försöker upprätthålla gentemot arbetarklassen. Olika strategier används i det syftet. Genom att till exempel lyssna på Bach eller Stravinskij markerar man en distans till "underlägsna" grupper.

Det borgerliga samhällets framväxt på 1700-talet innebar någonting nytt. Istället för att förlita sig på rika beskyddare blev författare tvungna att skriva för en läsvillig publik. En aspirerande författare blev under dessa omständigheter tvungen, medvetet eller omedvetet, att anpassa sig efter den rådande smaken, och komplicerade metaforiska dikter ersattes av underhållande följetongsromaner. Bourdieu menar att Flaubert och Baudelairs författargärningar är försök att streta emot anpassningen av litterär kvalitet till marknadens krav. I slutet av 1800-talet började borgerligheten känna en oro inför de stora massorna i samhället. I en bok som La psychologie des foules (Massans psykologi) från 1895 av socialpsykologen Gustave le Bon beskrivs hur individen när han går upp i massan ger upp sin individualitet. Massan är enligt le Bon irrationell och känslostyrd, och klart underlägsen den högstående individen.

Det är alltså massan eller arbetarklassen som representerar det största hotet, och borgerligheten försöker hela tiden, enligt Bourdieu, markera sin överlägsenhet. Sin position i samhällssystemet behåller borgerligheten genom ett utbildningssystem som till synes är självständigt och opartiskt, men som i själva verket belönar de egenskaper hos studenter som sedan födseln har inpräntats i människor från den borgerliga samhällsklassen. Det här är vad Bourdieu kallar "kulturell reproduktion", och handlar om hur olika belöningssystem reproducerar åsikter och smak. Homo Academicus, Bourdieus stora och inträngande arbete om den franska akademiska världen kom ut 1984.

Det är kanske inte så fruktbart att analysera ett samhälle enligt den numera (åtminstone i Sverige) ganska urholkade dikotomin borgarklass-arbetarklass, men Bourdieus åsikter kan lätt överföras till olika grupper i samhället med hjälp av föreställningen om "fält". Ett fält är en självständig intellektuell, litterär, konstnärlig (osv.) sfär som i en given kultur skapar sina egna kulturella konventioner. Bourdieus analys av samhället och den akademiska världen är sålunda inte begränsad till den franska världen, utan kan tillämpas på vilka grupper som helst som skapar sina egna belöningssystem och kulturella normer. Universitetsvärlden, företagsledningar, hippa musikkretsar, kulturredaktionen på DN. You name it.

Man får ingen klar bild av vad smak är genom att vända sig till Bourdieu, men man får en klarare bild av de sociala och samhälleliga processer som formar vår sociala identitet, och på vilket sätt människor använder smaken för att särskilja sig från andra grupper i samhället. Det är alltid en oroande tanke att det vi tycker inte har så mycket med oss själva att göra, utan med faktorer som vi inte kan göra någonting åt. Men jag kan lättare stå ut med tanken att jag gillar soul och rysk litteratur för att jag tillhör en viss samhällsklass än för att jag kommer från ett land där det är vinter året om, bortsett från några veckor på sommaren då det regnar.

Mest känd för: boken La Distinction, i vilken Bourdieu argumenterar för att omdömen om smak är relaterade till social position.

70. Jean Moulin

När jag har några kronor över händer det att jag skänker dem till Ronald McDonalds barnhem, om jag nu inte väljer att köpa lite dip till pommes fritsen istället. Jag försöker vara trevlig och snäll mot dem jag träffar i vardagen. Mina värderingar får nog sägas vara relativt sunda och om någon är taskig mot någon annan händer det att jag säger till, även om det förstås tar emot lite. Jag anses säkert vara en helt okej människa, men sanningen är att min moraliska karaktär aldrig har ställts på några avgörande prov. Om en uppenbart ond makt skulle starta krig mot oss och beröva oss vår frihet, vår yttrandefrihet och rensa ut oönskade element i vår befolkning - hur skulle jag agera då? När det inte längre räcker med att slänga en slant i en Röda Korsetbössa nu och då för att komma undan det dåliga samvetet? Om vi dessutom tänker oss att min personliga säkerhet är i fara? Jag kan naturligtvis inte veta med säkerhet, men jag har mina misstankar: Jag hade snabbt och smidigt försökt ta mig ut ur landet och sökt mig till säker mark, och därifrån skänkt pengar och materiel till arméer och motståndsrörelser bäst jag kunde. På det viset hade jag inte behövt riskera mitt eget liv men kan ändå känna att jag kämpar med de goda. Behjärtansvärt till viss del, men fegt till stor del.

Därför kan jag ofta känna större respekt för människor som i svåra och oönskade situationer tagit de svåra men moraliskt rätta besluten, personer som visat prov på mod, uthållighet och medkänsla, än för fantastiska genier. Leonardo da Vinci var en jävel på både det ena och det andra, men skulle han riskera livet för en god sak? Det vet vi inte. Men vi vet att Jean Moulin (1899-1943) i allra högsta grad var beredd att göra det.

När tyskarna 1940 krävde att Moulin skulle skriva på ett falskt krigsdokument var det inte särskilt förvånande att den framgångsrike statstjänstemannen vägrade. Enligt den vedertagna historieskrivningen hade han redan kämpat mot fascismen genom att hjälpa demokratiska krafter under spanska inbördeskriget. Jag säger "enligt den vedertagna historieskrivningen" eftersom mycket av Moulins liv är höljt i mystik. Det vi vet är att hans vägran ledde till en arrest och att han då genomgick ett misslyckat självmordsförsök - troligen utfört för att slippa tvingas till underskrift. Han släpptes snart, men till ett Frankrike som hade erkänt sitt nederlag och som nu styrdes av den nazivänliga Vichyregimen. Det tryggaste hade varit att acceptera sakernas tillstånd, men Moulin vägrade kuva sig under en orättfärdig makt. Som hög statstjänsteman blev han av det nya styret beordrad att avsätta alla vänsterorienterade borgmästare men vägrade ännu en gång att lyda, med följden att han själv blev avsatt. En frustrerad Moulin anslöt sig till motståndsrörelsen och blev snabbt en ledande figur. 1941 tog han sig till London där han fick i uppgift av de Gaulle att samorganisera de olika motståndsstyrkorna på hemmaplan.

Under de kommande åren gjorde Moulin allt han kunde för att försvåra och sabotera för nazisterna och Vichyregimen, samt inpränta mod och kampvilja hos folket. Hans kamp fick tyvärr ett abrupt slut den 21:a juni 1943. Den ökände Klaus Barbie, ledare över Gestapostyrkorna i Lyon, stormade in under ett hemligt möte på en läkarmottagning och grep Moulin tillsammans med flera andra motståndsmän. Vad som hände sedan är oklart, men ingenting tyder på att Moulin avslöjade några av motståndsrörelsens hemligheter. Han dog senare samma år, möjligen till följd av ett självmordsförsök, möjligen till följd av tortyr. Oavsett vilket kan man bara ana vilken viljestyrka som krävdes för att hålla tyst.

Moulin är idag ett namn som alla känner till i Frankrike. Han har fått otaliga skolor och gator uppkallade efter sig och är en symbol för motståndsrörelsen, men också alla de kvaliteter han visade upp i sin kamp: patriotism, dygd, mod, orubblig moral. Hur viktig roll som den franska motståndsrörelsen spelade under andra världskriget är svårt att avgöra, men klart är att den vållade ständiga problem för nazisterna och var till stor hjälp i återskapandet av demokrati efter kriget. Naturligtvis fanns det många fler viktiga och beundransvärda fransmän som kämpade mot nazisterna och det är svårt att säga vem som var viktigast eller modigast. En sådan "tävling" känns dessutom ganska osmaklig i sammanhanget. Ändå är det så att ett land behöver sina hjältar och symboler. De behöver ett namn att vörda lite extra, något att samlas runt, något att referera till. I Frankrike har Jean Moulin blivit det namnet.

Mest känd som: fransk motståndsman och politisk martyr under andra världskriget. Sedermera en legend i Frankrike där han symboliserar godhet och patriotism. I en tid när ordet hjälte används i alla tänkbara och otänkbara sammanhang fungerar Jean Moulin som en påminnelse om ordets sanna innebörd.

71. Françoise Sagan

"Medan pojkarna sprang runt och lekte och var kreativa satt flickorna snällt stilla och gjorde ingenting. Så har det sagts, men i själva verket så iakttog flickorna, och de lärde sig saker om världen som inte pojkarna gjorde." (Citerat fritt ur minnet.)

Jag minns tyvärr inte vem det var som levererade ovanstående citat men det kan ha varit Françoise Sagan själv. Det skulle i så fall ha varit mycket passande: Jag minns förvåningen, nästan chocken, jag kände när jag hade läst klart Bonjour tristesse. Kunde verkligen en artonåring ha hunnit tillgodogöra sig alla de här insikterna? Det var nästan obehagligt att förstå att en så ung människa kunde genomskåda sig själv och andra med en sådan psykologisk skärpa och sedan dessutom ha förmågan att skapa litteratur av sina tankar.

Bonjour tristesse publicerades 1954 av tonårigen Sagan och blev direkt en sensation i Frankrike. Den kretsar kring sjuttonåriga Cécile, dottern till en lättsinnig man vid namn Raymond. De spenderar sin sommar på franska rivieran tillsammans med den senaste i raden av pappans älskarinnor. "Spenderar" innebär här ligga och sola, gå på casino och vara uttråkad. På ytan händer inte mycket, men under den pågår allt möjligt: passioner, svartsjuka och komplicerade familjerelationer är några av de ämnen som tas upp. En gammal vännina till den avlidne modern, den äldre, mognare och intelligentare Anne, kommer snart in och komplicerar bilden. Cécile behöver en modersbild och följaktligen vill hon älska Anne som en mor, men när denne faktiskt agerar som en sådan: ja, då är hatet närmare till hands. Dessutom har Cécil mycket att förlora på att låta den disciplinerade Anne, som pappan till slut väljer att satsa på, komma in i deras liv. Vad ska hända med deras skönt bohemiska livsstil? Varför ska hon behöva dela med sig av Raymonds uppmärksamhet? Det som följer är utstuderade elakheter, utnyttjande av Raymonds svagheter och intrikata psykologiska maktspel. Samtalen mellan Cécile och Anne är ofta smärtsamma att läsa. Båda är intelligenta och respekterar varandra, men kommer ändå från vitt skilda sammanhang och kan omöjligen fungera ihop fullt ut. Boken gör också väldigt tydligt klart att det är skillnad på intelligens och mognad. Cécile är intelligent och skärskådande - särskilt i bokens andra del, när cynismen växer i takt med att naiviteten avtar - men hon är trots allt omogen, ett barn.

Bonjour tristesse blir aldrig falsk eller sliskigt sentimental, vilket den här typen av skildringar lätt kan bli. Upplevelsen av psykologisk trovärdighet ökar genom den subjektiva berättarrösten; vi får hela tiden följa Céciles tankar i jagform. Kanske är romanen den bok som lärt mig mest om hur komplext ett ungt psyke är, och den fungerar som en påminnelse om att de bakomliggande orsakerna till en handling eller ett uttalande kan vara av en helt annan karaktär än man först tror.

Sagans liv och verk har inspirerat andra konstnärer, inte minst inom filmen. Bonjour tristesse filmatiserades 1958 av Otto Preminger, med den originella skönheten Jean Seberg som Cécile. På senare tid har vi fått se en dokumentär om Sagan själv, och karaktären Margot i Wes Andersons The Royal Tenenbaums är baserad på Sagan: uttråkad, njutningslysten och ständigt rökandes. Det finns något fascinerande med den geniala författaren som samtidigt lever så långt ifrån akademiskt skrivbordsliv man kan komma. Det tycks som att vi aldrig upphör att älska den romantiska konstnärsmyten.

Sagan skrev ett stort antal böcker som alla behandlade ungefär samma ämnen. "Very broadly, I think one writes and rewrites the same book", har hon sagt, och denna bok har i Sagans fall oftast haft ett starkt romantiskt tema. Men författaren var ingen typisk romantiker. Hon trodde på passionen, men inte på livslång kärlek. Visst kommer vi alltid att älska, men objekten för kärleken skiftar hela tiden. Hennes eget liv bekräftade denna syn. Sagan levde med många partners, av båda könen och ofta samtidigt. Någon stabilitet i livet tycks "det charmiga lilla monstret" aldrig riktigt ha fått och livet ut drogs hon med knark- och alkoholproblem. På 90-talet skulle det ta henne ända till rättegångssalen, där man också anklagade henne för skattefusk. När hon i början av det nya milleniet dog var hon fattig och skandaliserad. Det låter sorgligt men jag vet inte hur mycket Sagan brydde sig om det egentligen. Ett citat från hennes roman Un certain sourire sammanfattar bra vad hennes intressen i livet var: "The questions I would have liked to ask people were: ‘Are you in love? What are you reading?" Att man svarar "ja" och "Marcel Proust" på frågorna är allt som krävs för att Sagan ska le i sin himmel.

Mest känd som: tonåringen som över en natt blev ett litterärt stjärnskott med romanen Bonjour tristesse.

72. William-Adolphe Bouguereau

- Är du inte klar snart?

Den kvinnliga modellen håller upp sitt hår över huvudet med armarna; det faller svallande ner över hennes nakna rygg, och hon kastar en förstulen och otålig blick på konstnären, som med rynkat ansikte studerar sin tavelduk, till vilken modellens mjuka kurvor med konstnärens fasta hand har överförts, och där hon omges av nymfer och satyrer som blåser i snäckskal och putti som i en uppåtgående spiral flyger mot himlen (och en som rider på en delfin!). Hon sveper in sig i en tygfilt innan hon lämnar rummet, men hon hinner kasta en blick på den enorma målningen (den är över tre meter hög och två meter bred) och tänka att det är likt, ja, rent otroligt likt. Mycket bättre än vad de där impressionisterna har för sig, som bara kluddar lite som de vill. Författaren och konstkritikern Joris-Karl Huysmans, som närvarar vid Salongen 1879 och ser Bouguereaus version av Venus födelse, är av en annan åsikt: "une pauvreté qui n'a pas de nom" (en torftighet som inte har något namn). Huysmans klagar på kompositionen och på färgerna; han kallar Venus för en uppsvullen ballong och menar att ett nålstick i torson skulle få allt att spricka. Men de kritiska rösterna får inget genomslag. Bouguereau hyllas. Igen.

William-Adolphe Bouguereaus (1825-1905) plats i konsthistorien har nästan tragiska kvaliteter. Hyllad under sin livstid, närmast borgglömd av eftervärlden. Bouguereaus liv omgavs av guldkant, framgång följde på framgång, och han dog 1905 som en hyllad konstnär, allmänt ansedd som en av 1800-talets största. Men nya konstnärliga och estetiska strömningar gjorde att hans konstnärskap strax föll ner i glömskan, och om han överhuvudtaget nämns i ett modernt konsthistoriskt uppslagsverk så är det som ett exempel på den löjliga franska salongskonsten, aldrig som en konstnär i egen rätt. Inte så märkligt förstås, eftersom Bouguereau inte passar in i den bild vi har av hur en konstnär måste vara och hur han ständigt måste kämpa mot en oförstående samtid. Bouguereau anpassade sig till samtiden - han tillfredsställde rika klienters lust att hänga upp nakna damer på väggarna. I alla sina målningar följde Bouguereau samma klassiska mall för komposition, form och innehåll. Edgar Degas och avantgardet använde det nedsättande uttrycket "Bouguereauté" för att referera till all konst med den för Bouguereau och salongskonstens typiska glättiga och välputsade ytan.

Trots att Bouguereaus målningar liknar verkligheten mer än Gustave Courbets och realisternas målningar, så är hans målningar ändå mindre realistiska. Detaljrealismen må vara högre, men man får aldrig känslan av att Bouguereau ville redogöra för hur världen faktiskt ser ut. Hans målningar är däremot ofta drömska och inbjudande, alla linjer samverkar till stiliserad perfektion. I Les Noisettes från 1882 sitter två flickor på marken framför en dunge. De tittar på varandra i hemligt samförstånd. Den högra flickan håller en klase hasselnötter i händerna. Trots målningens verklighetstrogna detaljer, får vi aldrig känslan av att det här någonting som äger rum i verkligheten. Flickorna ser utplacerade ut, och ljuset som faller på dem känns onaturligt. Bouguereaus målningar om antika myter eller litterära personer är mer dramatiska: La Naissance de Vénus (1879), Nymphes et Satires (1873) och Dante et Virgile en enfer (1850). Men Bouguereau stämde inte alltid bågen högt, han är som bäst i sina mer vardagligt finstämda målningar, där han lyckas fånga en undrande och vemodig blick, oftast hos ett barn. Som i La Jeune Bergère (1885) eller Idylle Enfantine (1900).

Det går att kritisera Bouguereau för att endast tillfredsställa sina klienters smak. Vad gott tjänar hans målningar annat än att mätta lusten på nakna kvinnokroppar? Salongskonsten var till stor en socialt accepterad form av pornografi, till skillnad från de franska kort som bland annat Nadar försåg Paris befolkning med. Det erotiska i Bouguereaus målningar övergår aldrig till köttslig verklighet, utan stannar som eggande fantasi. Är det inte mer hedervärt när man lever i ett samhälle med stor misär, att man då bemödar sig om att lyfta fram det som inte får plats i den officiella versionen av vad som pågår i samhället? Men varför skylla på dem som ger oss drömska bilder att försjunka i? Saken är ju att dessa invändningar aldrig riktades mot symbolisterna i slutet av 1800-talet. Bouguereaus fel är inte att han ägnade sig åt verklighetsflykt, utan att han tillfredsställde en borgerlig smak. Det var bara till viss del Bouguereaus val av motiv eller sätt att måla som fick avantgardet att brusa, resten var för att han representerade salongskonsten, en målarkonst som ställde sin skicklighet i överhetens händer. Bouguereau fick sålunda klä skott för avantgardets kritik mot samhället.

Bouguereau står länge och tittar på sin tavla, till slut ändrar han på några småsaker: en lock som virvlar sig åt fel håll, en för stor bröstvårta. Som alla framgångsrika människor som har nått framgång utan att behöva övervinna några hinder tänker han inte på något särskilt; han försöker bara få tavlan att stämma överens med sitt luftiga och stiliserade ideal. Det är inte lätt att se förbi kritiken mot Bouguereau: han levde inget bohemiskt konstnärsliv, det finns inget i hans levnadsöde att känna sympati för, och han försökte inte ta konsten till en plats där den inte redan hade varit. Lika illa för hans eftermäle är att han inte gillade impressionisterna, antagligen för deras slappa grepp om penseln. Men värst av allt är att han aldrig gjorde uppror mot samhället. Eftervärlden har fortfarande inte förlåtit honom.

Mest känd för: sin extremt detaljerade målerikonst som med sin glättiga och välputsade yta har blivit liktydig med intetsägande och verklighetsfrånvänd salongskonst.

Självporträtt 1879.

73. Jacques Lacan

”Att älska, det är att ge varandra vad vi inte har.” En människa som sagt en så fin sak, och dessutom hängde med Salvador Dali, Pablo Picasso och Georges Bataille, måste vara en bra person på ett eller annat sätt. Men när det gäller den franske psykoanalytikern Jacques Lacan är jag inte säker. Ibland framställs han som det största namnet inom psykoanalysen sedan Sigmund Freud själv, och det största namnet är han nog utan tvekan. Han har haft ett enormt inflytande även inom filosofi och litteraturteori, och ses ofta som en av de stora strukturalisterna. Är han så fantastisk, eller är han bara, som Noam Chomsky uttryckte det, ”en charlatan”? Jag vet inte.

Psykoanalysen är enbart möjlig om det omedvetna är strukturerat som ett språk. Detta är grunden för Lacans arbete. Om Freud hade en biologisk syn på det omedvetna, så hade Lacan en lingvistisk. Det omedvetna är i den meningen lika komplext som medvetandet självt. Han applicerar strukturalismen på psykoanalysen och använder sig flitigt av Ferdinand de Saussures termer signifiant (betecknaren/ordet) och signifié (det betecknade/innebörden), begrepp som dock får en ny betydelse i hans teori. Om man ska nämna någon slags startpunkt för Lacans teori, så måste det vara den endast 9 sidor långa, men oerhört komprimerade/svårbegripliga, artikeln ”Spegelstadiet som utformare av jagets funktion sådan den visar sig för oss i den psykoanalytiska erfarenheten” från 1949. Från början var detta ett föredrag som hölls vid den 16:e internationella kongressen för psykoanalys i Zürich. Huvudparten av Lacans tänkande utformade sig sedan under de seminarier han höll i Paris från 1953 fram till sin död 1981.

För Lacan kan psykoanalysen ses som något mer än en teori – den är en etik för vår tid. I sin diskussion av psykoanalysens etik börjar han med att ta upp Aristoteles Den nichomachiska etiken – den första redogörelsen för etik vi känner till i västerlandet. Hos Aristoteles utesluts de djuriska begären från etiken. Dessa ska inte blandas in på något sätt i människans strävan mot mänsklig fullkomlighet. Aristoteles predikar en slags måttfullhet och ”nedvärdering av begäret”. Lacan poängterar dock Freuds tanke om att ingenting i vår natur talar för att något sådant ska kunna lyckas. I själva verket spelar dessa begär alltid en central roll inom oss, något en psykoanalytisk etik måste ta hänsyn till. Etikens själva grunder och förutsättningar måste sökas hos Freud och hans bild av det mänskliga psyket. Lacan frågar sig också varifrån ”måttet” till denna moralens måttfullhet kommer ifrån. Han talar om en ”maktens moral” som vill tygla våra grundläggande begär. Att försumma begäret och ställa sig i ”det godas tjänst” är att skriva under på maktens ständiga budskap: ”Fortsätt arbetet, och vad begäret anbelangar får ni vänta.” Utan att nå kunskap om våra begär kan vi aldrig nå lyckan, utan döms att styras av ”det godas” lagar – det vill säga av makten. Lacan å sin sida hävdar att ”det enda man kan vara skyldig till, åtminstone ur ett analytiskt perspektiv, är att ha försakat sitt begär.” Han menar att erfarenheten visar oss att det faktiskt är det vi känner skuld över. Han vågar dessutom påstå att så länge skulden funnits, så har den goda avsikten aldrig lett till några framsteg för mänskligheten. Lacan menar att vetenskapen i våra dagar tagit begärets plats, med bristfälligt resultat.

Jag skäms absolut inte för att jag inte begriper särskilt mycket av Lacans skrifter. Läs till exempel den här berättelsen av den franske psykoanalytikern : ”En person som nyligen har publicerat ett arbete om samlare och de auktioner som antas göra samlarna rika har för övrigt bett mig komma med några idéer rörande samlandets mening. Jag avstod, för jag hade varit tvungen att be honom följa mitt seminarium under fem eller sex år.” Lacans svärson Jacques-Alain Miller – ”den legitime arvtagaren till Lacans kvarlåtenskap” och mannen som måste godkänna alla översättningar och utgåvor av Lacans verk, har för övrigt en praxis för alla översättningar av Lacans seminarier som säger att översättarna inte får ge några förklarande kommentarer vad gäller innehållet i hans teori. I förordet till den svenska översättningen av Ècrits (en samling centrala Lacantexter) säger Iréne Matthis om en av texterna att den ”förtjänar all den tid den kräver för att bli förstådd. Jag vill varna läsaren att det kan ta år”. Hon avvisar tanken på att man skulle kunna ge en förenklande introduktion till Lacan, och inte ens någon slags förklaring av hans centrala begrepp. Anledningen är troligen att hans begrepp ändrar innebörd och utvecklas genom hans seminarier – de har ingen fastslagen betydelse. Hos de flesta andra tänkare kan man kanske få någon slags ”grundförståelse” och sedan gräva vidare, men när det gäller Lacan måste man följa med på hela resan. Jag är alltså långt ifrån säker på Lacans storhet – han förefaller mig vara alldeles ovanligt obskurantistisk och mystifierande. Det är väl visserligen inte särskilt konstigt att se människan som en oändligt komplex kod som inte kan förklaras med några enkla formler – frågan är vad psykoanalysen egentligen har gjort för framsteg i ”knäckandet” av denna kod? Hur många människor har Lacan hjälpt? Har psykoanalytikerna en bättre förståelse av det mänskliga psyket än alla andra eller är det bara en ovanligt komplicerad bluff? I min mening verkar det vara något fuffens med det hela. Att sitta och leta efter dolda meningar bakom varje mänsklig handling framstår inte som mycket bättre än att sitta och leta efter mystiska numerologiska mönster i världshistorien. Det är alltså inte märkligt om Lacan är en kontroversiell figur. Vissa fattar, andra inte. Han bannlystes till exempel från The International Psychoanalytical Association (IPA) och arvtagaren Miller har bittert konstaterat: ”Jacques Lacan har inte behövt tillbakavisa de hedersbetygelser som inte erbjöds honom”.

Man måste ändå beundra Lacans envishet och produktivitet. Han vände sig mot den för tiden dominerande amerikanska ”jag-psykologin” och såg istället för det enhetliga jaget en ”salig blandning av imaginära identifikationer”. Trots uteslutningar och kyliga attityder från akademiskt håll, lyckades han göra sig till en central punkt i Paris intellektuella liv med seminarium som hölls veckovis under att antal decennier. Jag, och många med mig, har beskyllt honom för obskurantism, men Miller menar att Lacan ”vill vara demonstrativ på ett område där obskurantism vanligen råder” och att ”han är motsatsen till den bild som spritts av honom”. Kanske är det så att det paradoxalt nog är ett lacanskt strävande efter enkelhet som gör det hela så svårt. För att skapa ordning i det psykoanalytiska begreppssystemet reducerar och komprimerar han begreppsapparaten, eller som han själv uttryckt sig: gör virrvarret till ”en trädgård a la francaisé”. Givetvis blir det därför ett stort problem att översätta denne tänkare, och för en icke-fransktalande som undertecknad (som egentligen inte fattar grejen med psykoanalysen från första början) blir det svårt att greppa det hela. Ordens mångfacetterade och skiftande betydelser gör hans verk, för att återigen citera Miller, ”helt ogenomträngligt för en läsare som har bråttom”. Jag har haft bråttom. Och vad gäller psykiska besvär kommer jag hellre att förlita mig på kognitiv beteendeterapi och Prozac.

Mest känd för: att han med sitt strukturalistiska sätt att ta sig an psykoanalysen, blev den mest berömde inom detta område sedan Freud.

74. Félix Nadar

Vad får människan för allt slit under solen, frågar Predikaren, och ingen har ännu lyckats komma på ett bra svar. Solen går upp och solen går ner, och floderna rinner ut i havet, men havet blir aldrig fullt. Tiden har sin gång, den bryr sig inte nämnvärt om alla ynkliga människor. Vi känner av dess flykt när vi går till arbetet, efter att vi har älskat och när vi tittar på en gammal målning (herregud, tänker vi, det här var länge sedan). Men ingenstans är tiden lika framträdande som i ett fotografi. Ett fotografi är på ett helt annat sätt än en målning bundet till tiden. Det är som att vi genom att titta på fotografierna på Courbet, Baudelaire och Sarah Bernhardt får en känsla av den tid som har flytt sedan de levde. Om Alphonse Muchas affischer av Sarah Bernhardt fångar den stora skådespelerskans natur så fångar Félix Nadars fotografi av Bernhardt, kanske vid sidan av Bernhardt själv, ett specifikt ögonblick i tiden. En målning kan aldrig som ett fotografi fånga den tidsliga aspekten av den som porträtteras.

Vi har Nadar - en pseudonym naturligtvis, och ett bra exempel på den bohema konstnärstyp som frodades i Frankrike under den andra republiken - att tacka för att Paris kändisnunor från den andra hälften av 1800-talet bevarades till eftervärlden. En karriär som journalist tycktes vara utstakad för den unge Nadar, men han gav upp skrivandet när oroligheterna 1848 väckte hans romantiska ådra. Som en annan lord Byron åkte han till Polen för att delta i en polsk frihetsrörelse. Polen var för Nadar vad Grekland hade varit för lord Byron: en liten stat som behövde befrias från en mäktig förtryckarregim. Om Europa var en skolklass var Polen det där lilla utstötta barnet som de andra barnen mobbade och knuffade mellan sig. Efter att ha varit Frankrikes marionettdocka under Napoleon blev landet efter Wienkongressen en undertryckt enklav i Ryssland, och uppror och krav på frihet kvästes brutalt av den ryska tsarregimen (bland annat ett stort uppror 1830-31). Romantiken och den gryende nationalismen understödde kraven på självständighet. Revolutionsvågen som sköljde över Europa i mitten av 1800-talet lämnade dock Polen (och Ryssland) oberörd. Frihetsrörelsen misslyckas. Nadar tillfångatogs och återvände hem. Där upptog han sitt arbete som karikatyrtecknare.

Nadar anställdes samma år vid Le Charivari, som även Honoré Daumier arbetade för. Det var genom Le Charivari som Nadar kom i kontakt med fotografiet, vid den här tiden en ganska outvecklad konstform. Det hade bara gått lite mer än ett decennium sedan Daguerre framställde det första fotografiet, och det skulle dröja innan det frigjorde sig från de estetiska krav som omgärdade måleriet, innan det blev en konstform i egen rätt. Målerikonsten blev aldrig densamma efter att kameran hade uppfunnits. Fotografiet innebar något nytt att förhålla sig till, och gav slutligen upphov till den moderna konstens frigörelse från kravet att avbilda verkligheten.

1853 inrättade Nadar en fotografistudio, som kom att bli en samlingsplats för Paris författare och konstnärer. Hans mål med karikatyrerna hade varit att skapa en panthéon-Nadar, en samling litografier av Paris mest välkända ansikten. Han fortsatte arbetet med hjälp av kameran. Nadar står tillsammans med engelskan Julia Margaret Cameron som porträttkonstens grundare, och var för sig fulländade de konsten. Det är Nadars användning av ljuset som främst skiljer hans porträtt från samtidens. Han menade att fotografen som konstnär måste hitta en samhörighet med den som porträtteras, sätta sig in i dennes tankevärld och karaktär. Konstnären måste framförallt fånga ljuset som faller på den porträtterades ansikte.

Samma romantiska och äventyrliga lidelse som fick Nadar att bege sig till Polen blossade upp ett decennium senare. Han började bygga "Le Géant", en enorm luftballong. När ballongen genomförde sin jungfrufärd 1863 hade passagerarna med sig pass eftersom de inte visste hur långt de skulle åka. Ballongen tog mark bara någon mil utanför Paris. Det andra försöket blev mer lyckat och Nadar med sällskap tog sig till Nederländerna och Tyskland. (Det är Nadar som står som modell för Michel Ardan i Jules Vernes Från jorden till månen.) År 1874 lånade han ut sin studio till en grupp målare som hade fått sina målningar refuserade av Salongen. Nadar möjliggjorde därmed den första impressionistiska utställningen.

Alla berömda människor till trots, det mest intressanta fotografiet av Nadar är hans eget självporträtt. Fotografens hår böljar vildsint kring nacken, och han håller händerna på ett sätt som får en att tänka på Edward Steichens studier av händer. Det är en sak som genast blir tydlig, nämligen hur medveten Nadar tycks vara om hur han framställs av kameran. Här blir fotografen själv föremål för kamerans blick, och han stirrar nästan skyggt, eller är det kritiskt, mot betraktaren. Nadar i ett specifikt ögonblick i tiden.

Mest känd för: sina fotografier av Paris kändisar och för att vara en av porträttkonstens grundare.

Litografi av Honoré Daumier.

75. France Gall

Shower som Idol skapar som namnet antyder ständigt nya idoler för den unga befolkningen. Jag minns själv hur jag för några år sen charmades av Amanda Jenssen, svag för söta tjejer (stoppa pressarna!) som jag är. Jag började följa programmet och att kalla det jag kände för en crush är snarare en underdrift än en överdrift. Det skadade naturligtvis inte att hon också imponerade på mig musikaliskt och jag väntade med spänning på vad som skulle hända med hennes karriär efter att Idol tagit slut. När skivan sedan väl kom lyssnade jag lite på singlarna men kollade faktiskt aldrig upp hela albumet. Idag är min tillfälliga förälskelse i Jenssen sedan länge helt över och jag har i det närmaste helt glömt bort henne som artist. Jag har inte följt Idol de senaste åren, men jag misstänker att en hel rad tonårskillar och unga män går igenom samma fas gällande Tove Styrke. Om ett par år är det någon annan som sätter killarnas hjärtan i brand.

När man tittar på klipp från Eurovision Song Contest 1965 är det lätt att föreställa sig att den sjuttonåriga fransyskan France Gall gjorde ett liknande intryck på sin publik. Hon framförde Luxemburgs bidrag Poupée de cire, poupée de son och gjorde ett så starkt (eller skört) intryck på juryn att hon tog hem hela tävlingen. Men juryn var inte ensamma om att falla pladask. Musikälskare har ända sedan dess hyllat Galls tidiga karriär som därmed visat prov på att vara ytterst långlivad. Kommer Jenssen, Styrke och de andra att vara intressanta om femtio år? Jag är tveksam. Det måste finnas någon skillnad här.

Visst, kanske var Gall ännu lite sötare och ännu lite mer charmigt oskyldig, men framförallt jobbade hon med Frankrikes allra bästa låtskrivare under den franska popens storhetsperiod. Man kan möjligen komma över sin förälskelse i France Gall, men man kan inte komma över sin förälskelse i hennes allra bästa låtar. Många av dessa skapades av låtskrivaren, chansonen och ärkeäcklet Serge Gainsbourg under andra halvan av 60-talet, bland annat nämnda Poupée de cire, poupée de son. Gall blev med ens en viktig del av yé-yépopen, enklast beskriven som en europeisk genre där unga flickor sjunger gulliga låtar om oerfaren romantisk kärlek till ljuv popmusik, fyllda med stråkar och hela köret.

Galls naivitet var naturligtvis någonting som Gainsbourg utnyttjade till fullo. Han fyllde flera av hennes ljuva popsånger med sexuella metaforer som till en början tydligen gick över huvudet på den unga sångerskan. Tydligast skedde detta i Les Sucettes som handlar om hur mycket en flicka, för lyssnaren blir det självklart Gall själv, gillar att suga på slickepinnar. Låten skapade föga förvånande stor skandal och höll på att förstöra hennes karriär. Framförallt säger den någonting om att naiviteten inte var en fasad hos Gall (Gainsbourg har sagt att det var syftet med Les Sucettes, att kolla om hennes oskyldighet var på riktigt). När hon till slut förstod vad den handlade om blev hon väldigt upprörd och slutade nästan helt att samarbeta med låtskrivaren.

Galls karriär fortsatte ända fram till slutet av 90-talet, då hon efter sin dotters död allt mer drog sig tillbaka från offentligheten. Med undantag av 80-talshitten Ella, elle l'a, en hyllning till Ella Fitzgerald skriven av hennes man Michael Berger, så är hon ändå nästan enbart ihågkommen för det hon gjorde på 60-talet. Galls bästa låtar har blivit magiska popögonblick att ständigt återkomma till, lika tidlösa som vilken Motownlåt som helst. De påminner oss om den oskuld och idealism som gått förlorad hos varje vuxen människa, men lyckas trots detta göra oss barnsligt glada. Det oskyldiga existerar ju uppenbarligen, om så bara i en tre minuter kort poplåt.

Trots de lätt tragiska aspekterna som finns i yé-yépopens ofta utnyttjade naivitet, sexuella metaforer och cyniska kommersialism så är musiken och artisterna så underbara att man inte kan, eller vill, tänka på de sakerna. "Vi är inga änglar" sjunger Gall i Nous ne sommes pas des anges, och det är närmast omöjligt att tro henne.

Mest känd för: att på 60-talet vara den kanske mest kända representanten för genren yé-yé och som sådan ha sjungit in några av pophistoriens ljuvligaste sånger.

76. Marquis de Lafayette

1824 blev en fransk ädling inbjuden till en storslagen resa genom hela USA. Folket hyllade honom som en hjälte var han än kom. Städer döptes efter honom. Monument restes. Parader och saluter. Hemresan till Frankrike företogs så småningom i ett sprillans nytt amerikanskt krigsskepp. Vad sjutton kunde en fransman ha gjort för att bli så hyllad i Förenta Staterna?

Endast 19 år ung åkte den rike, bortskämde och uttråkade Gilbert de Motier, marquis de Lafayette, över till Amerika för att ställa sig i den amerikanska revolutionens tjänst. Som ni alla känner till stod frihetens och jämlikhetens principer på spel, men Lafayette ville förmodligen mest bevisa för sin familj och hela Frankrike att han var något annat än en vanlig rik lätting. Naturligtvis ville han sätta dit de förbannade engelsmännen också. England och Frankrike har ingen vänskaplig historia. Medeltiden hade sitt hundraårskrig och en sådan som Celiné samarbetade hellre med nazisterna än med de ”verkliga fienderna” engelsmännen. För Lafayette var det sjuårskriget och förlusten av Kanada som låg smärtsamt nära till hands i minnet.

Denne stormrike yngling övergav alltså sin gravida hustru och ett på papperet neutralt Frankrike, för att strida med amerikanerna. Han var absolut inte den förste att göra detta, men blev som adelsman den dittills mest uppmärksammade. Vid ankomsten talade markisen mycket bristfällig engelska. Man kan tänka sig kulturkrocken mellan den förnäme fransmannen och de taskigt klädda amerikanerna. En av de första sakerna Lafayette utförde efter resan över Atlanten var att skänka pengar till hundra soldaters klädsel. Det finns någonting charmigt naivt hos denne man. Han hade fötts för rik för att ha det minsta begrepp om pengar och hans äventyrliga fåfänga skymde ofta hans förståelse av verkligheten. Samtidigt gjorde hans aristokratiska ungdomlighet, äregirighet och (åtminstone så småningom) idealism, att han kunde uthärda de bistraste förhållanden med relativt friskt humör. Angående det här med pengar till exempel: när hans fartyg (som han för övrigt köpt själv) till Amerika skulle stanna i Västindien för att sälja sin last, befarade Lafayette en arrestering och köpte hela rubbet för att slippa åka in i hamnen!

I Philadelphia, där den amerikanska kongressen då befann sig, fick Lafayette till en början ett mycket kyligt mottagande. Amerikanarna hade översvämmats av franska äventyrare – bättre anpassade för drömmerier än för verkligheten. Dessa stolta, men ofta odugliga, män krävde att få göra en glansfull karriär som militära ledare och att av det ungdomliga men bonniga Amerika få den chans de hade förvägrats i det konservativa Frankrike. Vad talade för att inte Lafayette bara var ytterligare en i raden av äregiriga dumbommar? Den brådmogne 19-åringen (kanske mer bråd än mogen), som hade förväntat sig en storslagen mottagningsceremoni, blev givetvis oerhört besviken. Han gav sig dock inte utan krävde att få göra tjänst om det så skulle ske som volontär. Återigen bidrog aristokratens upphöjda ointresse för pengar till hans framgång, och han utnämndes till generalmajor, naturligtvis enbart tänkt som en hederstitel. Det var lite av en PR-utnämning från amerikanernas sida. Det skulle se bra ut i Frankrike och så fick ju revolutionen lite mer klass med en riktig europeisk adelsman inblandad! En som tyckte utnämningen var osedvanligt fånig var George Washington. Lafayette däremot dyrkade den 25 år äldre Washington som en idol. Så småningom fick fransmannen tillfälle att utmärka sig i strid och den amerikanske ledarens respekt för den unge mannen steg. Efter hand utvecklades en mycket tillitsfull relation mellan de två männen, och man kan nästan se de två revlutionshjältarna som ett omaka radarpar, som hämtat från en amerikansk actionkomedi – den unge, äregirige franske adelsmannen och den gamle, karske amerikanske militären. Lafayette skulle sedermera döpa sin son till Georges Washington de Lafayette. I slaget vid Brandywine utmärkte sig Lafayette positivt och fick snart en reell befälsposition. När han återvände till Frankrike 1779 sågs han som en amerikansk hjälte för sina många storslagna insatser… men sattes i en tvåveckors husarrest för olydnad mot den franske kungen. Senare återvände han för nya amerikanska bravader.

Det ärorika deltagandet i den amerikanska revolutionen utgör den första delen i den franske äventyrarens liv. Nästa steg var den franska revolutionen. Inspirerad av Thomas Jefferson och sina erfarenheter från Amerika skrev Lafayette det första utkastet till en deklaration om yttrandefrihet och blev ledare för nationalgardet – en slags armé skapad av medelklassen för att upprätthålla någon form av ordning under det tilltagande kaoset. Med sin positiva människosyn ville Lafayette styra revolutionen åt rätt håll via kompromisser. Han hade en stor sympati för ”folket”, samtidigt som han givetvis var ovillig att se kungligheter och adelsmän förlora sina huvuden. Lafayette ville se Frankrike som en konstitutionell monarki. Med det hårdnade revolutionsklimatet blev emellertid en man med en sådan inställning snart sedd som förrädare av Robespierre och hans gelikar. Han lyckades dock undkomma giljotinen och slutade sina dagar som statsman, till sin död kämpande för frihet och mot slaveri. Han begravdes i en stor mängd amerikansk jord inhämtad under den transatlantiska paradresan. Idag är det lätt att se Marquis de Lafayette som den amerikanska och franska revolutionsandan i en gestalt.

Mest känd för: sin inblandning i de amerikanska och franska revolutionerna.