måndagen den 1:e november 2010

101. Pierre de Coubertin

Tanken att återupprätta de olympiska spelen är långt ifrån ny. Det finns exempel på ett flertal sådana försök under 1800-talet, både i Sverige och runt om i världen. Men det var fransmannen och aristokraten Pierre de Coubertin som visade sig ha det ihärdiga tålamod som krävdes för att omvandla idén till konkret verklighet. Det moderna intresset för kroppsövningar kan härledas till Jean-Jacques Rousseau. I Émile utvecklar den franske upplysningstänkaren sina tankar om kroppsrörelsernas plats i barnets uppfostran. Man får enligt Rousseau aldrig hindra barnets naturliga vilja att hoppa och skutta. Från Rousseau går det en brokig linje, genom de nationella gymnastikprogram som skapades på den europeiska kontinenten, linggymnastiken i Sverige och turngymnastiken i Tyskland, genom genombrottet för idrottsrörelsen i slutet av 1800-talet och till dagens penningstinna idrottsvärld.

I Sverige och på den europeiska kontinenten uppstod idrottsrörelsen som en reaktion på gymnastikprogrammen. Linggymnastiken, grundad av Pehr Henrik Ling, betonade symmetriska och estetiskt tilltalande rörelser; idrottsrörelsen däremot betonade tävlingsmomentet och rörelser fria från linggymnastikens regelsystem. Det som ändå förenade dem var att kroppsövningarna motiverades både av nationalistiska skäl och av skäl som gick ut på att stärka ungdomens moraliska fostran. Det var genom gymnastiken och idrotten som ungdomar skulle fostras till laglydiga medborgare och pojkar skulle fostras till män. (Med betoning av "män". Kvinnor fick först i slutet av seklet plats i idrottsrörelsen, och då huvudsakligen genom att betona den kvinnliga särarten och det estetiska.) Vurmen för kroppsövningar hämtade i Sverige sin näring huvudsakligen från två håll. Dels från tanken om det antika Grekland och de forna olympiska spelen, och dels från tanken om fornnordiska fäders mannakraft. De som förespråkade kroppsövningar såg i sin samtid alarmerande tendenser på sedeförfall, förslappning och njutningslystnad. Kroppsövningar var ett sätt att få ungdomen på andra tankar.

Men det var inte från gymnastikprogrammen som Pierre de Coubertin (1863-1937) hämtade sin inspiration. de Coubertin, född i Paris i en adelsfamilj, sällade sig tidigt till den tredje republikens unga liberala generation. Han såg med avsmak på det konservativa franska utbildningssystemet, och när han på 1880-talet kom i kontakt med det brittiska skolsystemet fascinerades han av den roll som sporten spelade i den brittiska skolan. Sporten eller tävlingsidrott hade på de brittiska öarna till skillnad från på kontinenten blomstrat i flera århundranden. Och de Coubertins vision om att återskapa Olympia i all sin forna härlighet började sakta ta form i slutet av 80-talet. Sporten blev i de Coubertins aristokratiska tankevärld ett medel för förbrödring och kosmopolitism, långt från nationalismens snäva synrand. I sin vision av världen ville han inkludera människor från alla samhällsskikt. Inspiration hämtade de Coubertin från de antika utgrävningar som pågick, men också från världsutställningarna som samlade deltagare från olika länder.

1892 presenterade de Coubertin sin vision för världen, och efter ett par kongresser tillsattes en kommité som skulle se över vilka idrottsgrenar som skulle inkluderas och hur spelen skulle finansieras. Det var de Coubertins ursprungliga tanke att Paris skulle ordna de första spelen 1900, men Aten erbjöd sig att ordna spelen redan fyra år tidigare. de Coubertin kunde inte vänta. Inte minst låg det något attraktivt i tanken att de första moderna olympiska spelen skulle anordnas på samma mark som de antika. Man beslutade att tilldela Aten spelen. De gick av stapeln tio dagar i april 1896. Pinsamt nog visade det sig snabbt att det forna olympiska folket inte kunde hålla jämna steg med resten av världen, trots att det grekiska deltagandet vida överträffade de andra nationernas och trots vidlyftiga löften om grekiska segrar. USA dominerade friidrotten, Ungern simningen och Frankrike cyklingen. Den enskilt största missräkningen var att priset i diskuskastning, en av de antika olympiska spelens mest prestigefyllda grenar, gick till en amerikan och den nya världen.

De första moderna olympiska spelen höll på att sluta i ett stort antiklimax. Den sista dagen stod värdnationen fortfarande utan en seger. Inför maratonloppet hade förväntningarna trissats upp, och när den första deltagaren löpte in på Atens nybyggda marmorstadion ställde sig publiken upp i ovationer: "Det är en grek! Det är en grek!" skanderades det runt stadion. Att maratonloppet var en av de grenar som inte hade någon motsvarighet i det antika Grekland spelade för dagen mindre roll. Segraren, Spiridon Loues, en 24-årig bonde, gick i och med segern upp i den naiva mytbildning som omger de olympiska spelen. Tanken att idrotten kan skapa förbrödring mellan folk utmanas varje dag, men det är en vacker tanke som, om än inte helt sann, precis som alla andra vackra tankar, kan ge riktning åt våra förhoppningar och drömmar.

Mest känd som: grundaren av de moderna olympiska spelen, och som guldmedaljör vid de olympiska spelen i Stockholm 1912 - i litteratur, för dikten "Ode to Sport", här i en engelsk översättning: "O Sport, You are Peace! / You forge happy bonds between the peoples / by drawing them together in reverence for strength / which is controlled, organised and self disciplined. / Trough you the young of the entire world / learn to respect one another, / and thus the diversity of national traits becomes a source / of generous and peaceful emulation!" Två år senare bröt första världskriget ut.

6 kommentarer:

  1. Välkommen upp på banan igen, nu med ännu ett lysande koncept; 101 fransmän (väntar på 101 skåningar dock, det skulle smaka i ett nunnekloster).
    Även kul att få premiärkommentera nu när bloggen kört igång på riktigt.
    Lycka till, jag följer er med spänning

    SvaraRadera
  2. Tack för kommentar! Alltid kul när gamla läsare på ett eller annat sätt, i ditt fall ett annat sätt, hittar tillbaka.

    SvaraRadera
  3. Lovande början, tack för den. Hoppas ni kan hålla den standarden - då blir det en givande blogg att följa.

    SvaraRadera
  4. Tack själv, det är vår stora förhoppning att alla texter ska vara givande och underhållande. Bara ett halvår kvar.

    SvaraRadera
  5. "I still think the Olympic games are among the best things modern civilization has come up with" (citerat från minnet) säger en, visserligen osympatisk, karaktär i The Loneliness of the Long Distance Runner.

    Känns skönt att vi tog med de Coubertin på listan!

    SvaraRadera
  6. Alltså, ett otroligt sammanträffande. Jag läste ju ut Mrs Dalloway häromdagen, och en av dem som har spelat Clarissa Dalloway på vita duken är Vanessa Redgrave, vilket jag faktiskt kollade upp efter att jag hade läst boken. Och vem är denna Redgrave? Jo, Tony Richardsons änka!

    Ja, skönt att han är med. En värdig inledning på listan.

    SvaraRadera