97. Charles de Gaulle

Den 22 juni 1940 skrev Vichyregimen under vapenvilan med Tyskland. Frankrike var i nazisternas händer. Adolf Hitler skrattade gott åt att den undertecknades i samma tågvagn där det förnedrade Tyskland skrev under vapenvilan efter första världskriget. Där fick de kaxiga fransmännen vad de förtjänade! Men fyra dagar tidigare hade för första gången en knastrig röst nått Frankrike, över en radiosändning från England, med löftet att kampen inte var över och med en uppmaning till alla fransmän att delta i den: ”Men har sista ordet blivit sagt? Måste hoppet försvinna? Är förlusten slutgiltig? Nej!”

Charles de Gaulle, en framgångsrik militär under både det nuvarande och det föregående världskriget, höll på att bygga upp De fria franska styrkorna från England dit han precis flytt. Hans radiosändningar fortsatte att elda upp det franska folket under den tyska ockupationen. När Frankrike sedan befriades tog de Gaulle snabbt ledarrollen. Under något år i krigets slutskede var han president för den provisoriska regeringen, men avgick i början av 1946 då den fjärde republiken i stället skapades. Han drog sig tillbaka till landsbygden för att skriva sina memoarer. Det var dock inte sista gången han skulle doppa sin stora näsa djupt ner i Frankrikes angelägenheter.

I nobelpristagaren Francoise Mauriacs storvulna och mycket underhållande idolporträtt de Gaulle, framträder denne general och statsman som en hjälte av litterära proportioner, helt avgörande för Frankrikes existens. ”Att ett folks öde skall vara beroende av ett enda liv, av någonting som är så ömtåligt, så hotat, så efemärt, det är i sanning förbryllande […]”. Själv ska de Gaulle ha sagt, likt Ludvig XIV, att ”Frankrike, det är jag”. Det är inte svårt att förstå hur han kunde få den uppfattningen om sig själv. Han spelade den stora huvudrollen i en synnerligen dramatisk del av Frankrikes historia. Det är nästan omöjligt att tala om vare sig andra världskrigets motståndsrörelse, den algeriska självständighetskampen eller 1968 års studentrevolter utan att nämna hans namn. Mauriac ser honom som symbol för den franska nationens självständighet och auktoritet. Kanske kan han också ses som en symbol för den arrogans och högfärdighet mot omvärlden som Frankrike ofta sägs stå för. Motståndet mot ”den anglosaxiska hegemonin” är en röd tråd i Mauriacs bok. De Gaulle framstår också som själva urtypen för en realpolitiker. Att vara en framgångsrik sådan i ett så komplext land som Frankrike kräver en viss personlig kaliber. Det välbekanta de Gaulle-citatet lyder ju: ”Hur ska man kunna styra ett land med 246 olika sorters ostar?”

Denna fråga hade man gott kunnat ställa redan direkt efter andra världskriget, då ett förvirrat partipolitiskt system tog över där ingen hade makt nog att genomföra något vettigt över huvud taget. För handlingsmannen och patrioten de Gaulle var det naturligtvis ett smärtsamt spektakel att bevittna. Han krävde ett system där en stark president blev vald till sjuårsperioder vid makten, och vem kunde passa bättre i denna roll än han själv? Den utlösande faktorn bakom den fjärde republikens fall var Algerietkrisen. Denna utlöstes av en kupp utförd av missnöjda franska militärer som, med fadäsen i Vietnam några år tidigare i färskt minne, såg det algeriska självständighetskriget gå åt alldeles fel håll. Oroligheterna i Nordafrika förde Frankrike till inbördeskrigets rand. Militären hade uppenbarligen ingen respekt för den svaga franska regeringen. Ropen på den gamle hjälten de Gaulle blev allt starkare. Konstitutionen skrevs om, de Gaulle kom till makten 1958 och den femte republiken var skapad och lever kvar än idag. Till många konservativa fransmäns besvikelse ändrade de Gaulle snart inställning och såg den algeriska självständigheten som oundviklig. 1962 var den ett faktum. Många anhängare till Frankrike som kolonialmakt såg med förakt hur han, måhända smärtsamt, insåg slaget om Algeriet som förlorat och istället föresatte sig att bygga en ny typ av franskt inflytande i världen. Frankrike och Europa skulle bli en tredje makt som skulle balansera de två kärnvapenbestyckade supermakterna USA och Sovjetunionen.

Efter ett i många avseenden framgångsrikt decennium vid makten, kom så året 1968 då framför allt unga studenter reste sig i protest mot den konservativa traditionalismen i det franska samhället. De Gaulles auktoritet ifrågasattes. På denna affisch kan man tydligt se hur de unga hade börjat uppfatta hans starka ledarskap. ”Sois jeune et tais toi”. Var ung och håll käften. En gigantisk generalstrejk förklarades i maj som skakade den sittande makten i sina grundvalar. ”Maj 1968” ses idag som en vändpunkt, kanske framför allt vad gäller frigörelse från gamla ideal. Hur det än var med upprorsviljan hos det franska folket i stort, så verkade en allmän åsikt ändå vara att den åldrade presidenten hade överlevt sig själv. 1969 avgick han, drog sig åter tillbaka till sin lantegendom och dog ett år senare av en hjärtattack.

Charles de Gaulle förblev ända till slutet en man som i grund och botten hade en militärs sätt att tänka snarare än en politikers, vilket kanske var nödvändigt i dessa avgörande skeenden i den franska historien. ”Frankrike kan inte vara Frankrike utan storhet”, har han hävdat. Det var denna storhet som var hans drivkraft genom hela livet.

Mest känd som: Ledargestalt i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Senare en av 1900-talets viktigaste franska statsmän.

98. Honoré Daumier

Det finns exempel på klotter från antiken, nidbilder av kejsar Nero, där kejsarens skeva och intryckta ansikte kraftigt har överdrivits. Karikatyren är undertecknad Tullius Romanus, soldat. Tydligen var Tullius inte helt nöjd med den förda politiken och var tvungen att hitta på ett sätt att yttra sitt missnöje. Men Tullius var inte först. Redan på grottmålningarnas tid var det säkert någon som fick ett streck för mycket på grottväggen. Poängen är att politiska karikatyrer alltid kommer att finnas så länge det finns en politisk makt, och att karikatyren av Nero är ett uttryck för behovet att använda skrattet för att vända på de egentliga maktförhållandena. Den ryska litteraturvetaren och språkforskaren Michail Bachtin har framhållit den medeltida karnevalens betydelsefulla roll för de lägre klasserna. I karnevalen kröntes en narr för att sedan avsättas, till folkets stora skratt. Den politiska karikatyren är ett uttryck för samma behov av avklädning av maktens företrädare. Genom skrattet avsätter vi de som styr, i tanken om än inte i praktiken; genom skrattet behåller vi kontrollen över en liten del av våra liv.

I Frankrike hade Ludvig Filip I installerats som kung efter oroligheterna 1830. Ludvig Filip ansåg sig själv vara en folkets man, och till skillnad från sina företrädare skydde han all prakt och onödigt prål. Det var på förhoppningar om reformer han sattes på tronen. Kungen blev dock snabbt impopulär, och för karikatyrtecknarna blev han ett tacksamt mål. Den främste av dem, Honoré Daumier (1808-1879), tog som livsuppgift att förlöjliga den förljugna borgerligheten och regeringens korruption och inkompetens. Känd är hans karikatyr av Ludvig Filip som Gargantua, en jätte som girigt sväljer landets rikedomar. Daumier återuppväckte med litografin en matsymbolik som redan fyrtio år tidigare hade varit framträdande i satiren över Ludvig XVI. (Den forne kungen liknades med ett matvrak som utarmade nationen, och när han försökte fly Paris hette det att han försökte smita från notan.) I en annan bild liknas Ludvig Filips ansikte med ett päron, en symbol för dumhet och självgodhet. (Efter en skiss av Daumiers kollega Charles Philipon.)

Alla förhoppningar om reformer som hade ställts på Ludvig Filip grusades snabbt. Daumier fängslades i sex månader för Gargantuabilden, och efter ett mordförsök på kungen 1835 inskärptes censuren. Daumier fortsatte dock sin envetna kritik av samhället fram till sin död 1879, under den tredje republiken och på randen till Frankrikes Belle Époque. Över 4000 litografier, främst för La Caricature och Le Charivari, räknas till hans hand. Hans kritik av samhället utgjordes emellertid inte bara av karikatyrer av makthavarna. För Paris befolkning lyfte han fram sidor av Frankrike som annars slätades över, med värme och sympati skildrade han de som hamnat i samhällets bakvatten.

Två bilder i synnerhet visar Daumiers lysande förmåga att skildra samhällets avigsidor, men även hans spännvidd som konstnär. I blickfånget för litografin Rue Transnonain från 1834 ligger en man halvnaken på golvet. Han ser ut att sova. Med fasa inser ser vi hur det egentligen ligger till. Mannen är död och runt om på golvet ligger andra kroppar, lika livlösa som hans. Vår blick naglas fast vid ett barn som med utsträckta händer fått mannens kropp ovanpå sig. Blod rinner från kropparna och sugs upp av golvet; ett kallt ljus, lika genomträngande som Daumiers blick, lyser upp scenen. Bakgrunden till bilden är oroligheterna i Paris 1834. Inrikesminister Adolphe Thiers sände ut soldater för att kväsa upproret. Titeln på litografin ska föra tankarna till gatan där soldater trängde in i ett hus och dödade flera oskyldiga människor. Massakern på familjen tjänade inget syfte, de råkade bara stå i vägen för regeringens kvarnhjul. Det finns inget ärofyllt i deras död. Daumiers bilder tjänar som viktig kontrast till den samtida salongskonsten som höljde krigiska dåd i plymer av gränslös ära.

I Daumiers målning Le Wagon de troisième classe från 1864 skildras tredje klassens passagerare. Första klassens stormhattsförsedda passagerare bildar ett slags fond mot bildens trasklädda huvudpersoner: en mamma med ett litet barn, en gumma och en pojke som sover och lutar sig mot gumman. Gumman sitter med en korg i famnen och från hennes mörka ögon utgår en genomträngande blick mot betraktaren. Inför Daumiers bilder går det inte att vika undan blicken, det går inte att släta över problemen. Och även när det inte finns någon gumma att gripa tag i oss är det som att bilderna oupphörligen frågar oss om det ska behöva vara på det här viset, om det inte finns någon utväg.

Daumiers sociala medvetenhet har ibland fått hans oerhörda skicklighet som konstnär att gå onämnd. Det är den som gör att hans bilder fortsätter att drabba oss och som får oss att ifrågasätta sakernas tillstånd. Hans karikatyrer lockar till skratt. Och skrattet behövs, inte minst för att vrida kniven ur maktens hand.

Mest känd för: sina politiska karikatyrer och målningar som lyfte fram det franska samhällets baksida.

99. Guy Bourdin

Är man bara det minsta svag för den romantiska konstnärsmyten kan man inte undgå att hänföras av modefotografen Guy Bourdins liv och verk. Han har kanske inte värkt fram sin konst då han legat utslagen i rännstenen under stjärnklara nätter (naturligtvis med billigt rödvin innanför kappan) men de flesta viktiga ingredienserna finns ändå där: besattheten, de personliga tragedierna, den excentriska och moraliskt suspekta karaktären och inte minst den inspirerade och nyskapande konsten. Vad gäller de personliga tragedierna inträffade den första tidigt, 1929, då han redan vid ett års ålder övergavs av sin mor. Han adopterades och växte upp utan att umgås med särskilt många andra, vilket gav honom tid för läsning och teckning. I slutet av 40-talet genomförde han sin militärtjänstgöring där han fick en fotografisk utbildning.

Sin konstnärliga karriär inledde Bourdin i början av 50-talet med utställningar av teckningar och fotografier. Det var också under den här tiden han kom i kontakt med sin stora läromästare, Man Ray, och genom honom surrealismen. Detta inflytande skulle visa sig tydligt under resten av Bourdins karriär som från och med mitten av 50-talet främst kom att innebära jobb som modefotograf på franska Vogue. Han arbetade som en besatt och gjorde sig snart ett namn med sina morbida och sexuellt utmanande fotografier, allt som oftast med en eller flera kvinnor i fokus. Om hans bilder tycks antyda en problematisk och våldsam relation till kvinnosläktet så är det inte särskilt konstigt: Bourdin var känd för att plåga sina modeller. Vid ett tillfälle lät han täcka dem helt i pärlor, vilket fick följden att de till slut svimmade av syrebrist. Redaktören stoppade genast fotosessionen av rädsla för modellernas liv. "Oh, it would be beautiful - to have them dead in bed!" var Bourdins respons, som uppenbarligen inte riktigt förstod problemet. Döda kvinnor var ett nästan lika vanligt förekommande fenomen i hans eget liv som i hans fotografier. Det oerhört egendomliga faktumet att inte bara hans fru utan också två av hans flickvänner tog livet av sig har med all sannolikhet påverkat såväl hans kvinnosyn som hans konst - och säger möjligen också något om hans bristfälliga kvalitéer i rollen som uppmuntrande och trösterik livskamrat. Trots dessa dramatiska händelser pekar vissa källor på bitterheten över att ha blivit övergiven av sin mamma som den främsta anledningen till (den påstådda) misogynin. Hur det än är med den saken: I jämförelse med berättelsen om Bourdins personliga liv framstår verk av Schopenhauer, Cioran och Houllebecq som rena lyckopillren.

Bourdin anklagades ibland för att hans produktioner inte var mycket mer än en sorts förfinad pornografi. Även om han själv vresigt undanviftade beskyllningarna ("Don't make me laugh, this is art") så är det inte helt ointressant att ställa sig frågan vad det är vi attraheras av i hans bilder: Är det fotografens konstnärliga vision och uttryck eller är det, helt enkelt, kvinnorna själva? Det krävs inte särskilt mycket eftertanke för att man ska vara beredd att hålla med den anklagade i det här fallet. Pornografins enda syfte är att upphetsa åskådaren och Bourdins bilder ger oss så mycket mer än lustkänslor, ja, ofta är det rent av omöjligt att reagera sexuellt på dem. Det finns alldeles för mycket tvetydigheter och motsättningar i hans fotografier, precis som i så mycket annan intressant konst. Det finns där något simultant inbjudande och frånstötande, något eggande men obehagligt. Den suggestiva känslan har naturligtvis inte uppstått av en slump utan är ett kvitto på Bourdins skicklighet när det gäller bildkomposition och hans fantasifullhet när det gäller motivval. Han introducerade också någonting nytt inom modefotografin: Det vi betraktar upplevs vara en del av ett narrativ, en berättelse där vi bara får se en frusen ögonblicksbild. Vi får aldrig veta vad som lett fram till den (ofta diffust obekväma) situation vi ser på bilden eller vad som kommer att inträffa härnäst, men känner instinktivt att det vi ser inte är hela historien. Han använde sig således av ett slags fotografisk isbergsteknik. Häri ligger också mycket av attraktionen med hans bilder.

I efterhand är det lätt att se Bourdin som en oberoende konstnär, men man måste minnas att hans yrkesroll var en helt annan. Han arbetade på en tidning vars syfte är att på ett attraktivt sätt framställa kläder, accessoarer, smycken och andra varor för potentiella konsumenter. Att då blanda in så mycket obehag, våld och sexuell fetischism i sina fotografier var väldigt vågat och mer eller mindre unikt på sin tid. Det är också tydligt att han inte brydde sig nämnvärt om den kommersiella biten. Han ville uttrycka sina visuella idéer och fantasier och att hans forum i första hand råkade vara Vogues magasin är av mindre betydelse. Till skillnad från sin ännu mer berömda kollega Helmut Newton så gjorde han inte mycket för att underblåsa sitt kändisskap - han motarbetade det snarare genom att vägra ge intervjuer och tacka nej till uppförandet av utställningar med hans fotografier. Den första boken med en sammanställning av hans bilder kom ut först efter hans död.

Trots detta är Guy Bourdin numera ansedd som en av modefotografins allra största och mest kontroversiella namn och han har varit en stor inspirationskälla för flera generationer av fotografer. Också konstnärer inom andra fält har påverkats, inte minst ser man tydliga spår av hans konst hos filmskaparen David Lynch, själv en mästare på att framställa tematiskt mörka, surrealistiskt obehagliga och visuellt särpräglade verk. Det är emellertid inte nödvändigt att peka på Bourdins vida inflytande för att göra hans konst intressant; hans egen vackra och skrämmande värld är utan tvekan tillräckligt fascinerande i sig.

Mest känd som: en av modefotografins allra mest kontroversiella personer.

100. Jean-Paul Belmondo

Få kan suga på en cigarett som ”Bébel”. Den är för honom en extra kroppsdel, ett sätt att uttrycka sig, en livsstil. I sin ungdom var han förtjust i boxning, något som ser ut att ha satt spår i ansiktet som knappast kan kallas bildskönt. Det är som om han hade släntrat in till filminspelningen direkt från en bakgata i Paris. Det går inte att bestrida att Jean-Paul Belmondo är i besittning av en alldeles speciell charm och ruffig sexighet. Denna sträva manlighet har gjort att han kallats för Frankrikes Humphrey Bogart. Naturligtvis passade han som klippt och skuren till Jean-Luc Godards filmer - fyllda av manlighet, stil och smågangsters.

Han slog igenom i Till sista andetaget – en av de filmer som brukar räknas som startskottet för den franska nya vågen. Filmen är på många sätt den kvintessentiella Godardfilmen: okonventionell klippning, experimentlusta, våld, charmanta kvinnor och väldigt mycket prat. Belmondo spelar biltjuven, fifflaren och charmiga svinet Michel Poiccard. I ett sanslöst snabbt Godardklipp i filmens början skjuter han en polis till döds. Resten av handlingen går ut på att Poiccard flyr från lagens långa arm, letar pengar, förför kvinnor, röker och drar tummen över läpparna på ett oöverträffat hippt vis. Energin i filmen korresponderar med rastlösheten hos honom, alltid på flykt från nästa hot, alltid på väg mot nästa erövring. I en scen tittar han länge och kärleksfullt på ett fotografi av nyss nämnde Bogart, som ett ouppnåeligt ideal han kommer att eftersträva till det bittra slutet. Det är som om Godard, i denna scen och genom hela filmen, både vill hylla och parodiera Hollywoods syn på det manliga - en våldsam och stilfull attraktionskraft, som är både anstötlig och lockande. Detta kombineras hos Belmondo med fransk arrogans och säkerheten hos en tidlös stilikon. Lägg därtill gatulivets egen kvickhet och hårdhet som lyser igenom hela hans person, och det blir förståeligt att han för Godard uppenbarligen var den perfekte manlige filmstjärnan. En av de stora behållningarna i filmen är samspelet mellan denne djuriske charmör och en intellektuell amerikanska, spelad av Jean Seberg. Hon försöker introducera honom för finkultur, men Poiccard är mest intresserad av hennes kropp (”William Faulkner? Är det någon du legat med?”). I en annan Godardrulle, den sprudlande En kvinna är en kvinna, är det den sublima danskan Anna Karina han munhuggs med. Ständigt rökande, ständigt levererande de precis rätta replikerna. Alltid med något fuffens på gång.

Vad hände sedan? Belmondo gick över till mer konventionella actionfilmer, där han fick spela solbränd anti-hjälte. Som den karlakarl han är utförde han i det längsta alla sina stunts själv. Helt i enlighet med sin roll som åldrad fransk filmstjärna har Belmondo de senaste åren ägnat sig åt att inleda förhållanden med 40 år yngre skönheter, och i samband med detta trasslat in sig i en härva som skulle ha kunnat vara hans stora återkomst till filmduken, om det inte vore för att den inträffat i verkligheten. Historien gäller den före detta Playboymodellen Barbara Gandolfi. Knappt hade den gamle filmstjärnan hunnit hämta sig från en stroke förrän han föll ihop med denna stormrika belgiska skönhet som äger ett nattklubbsimperium tillsammans med sin före detta pojkvän. Snart kom det ut att polisen i hennes hemland misstänkte Gandolfi för pengatvätt. Razzior utfördes och Belmondo blev kallad till förhör. En tid senare kom anonyma brev med löftet att han skulle få sin unga dotters huvud ”hemskickat i en skokartong” om han inte lämnade sin nyfunna kärlek. Gandolfis likhet med en femme fatale från någon av Belmondos filmer är slående, men han har konstaterat att ”de aldrig var lika vackra som henne”.

En affisch i Till sista andetaget skriker ut ”Lev farligt till slutet!” till den förbipasserande Poiccard. Det hade lika gärna kunnat gälla Belmondo själv.

Mest känd som: En av de populäraste manliga franska skådespelarna genom tiderna, som fick ikonstatus tack vare sina många roller i franska nya vågens filmer. Röker djävulskt snyggt.

101. Pierre de Coubertin

Tanken att återupprätta de olympiska spelen är långt ifrån ny. Det finns exempel på ett flertal sådana försök under 1800-talet, både i Sverige och runt om i världen. Men det var fransmannen och aristokraten Pierre de Coubertin som visade sig ha det ihärdiga tålamod som krävdes för att omvandla idén till konkret verklighet. Det moderna intresset för kroppsövningar kan härledas till Jean-Jacques Rousseau. I Émile utvecklar den franske upplysningstänkaren sina tankar om kroppsrörelsernas plats i barnets uppfostran. Man får enligt Rousseau aldrig hindra barnets naturliga vilja att hoppa och skutta. Från Rousseau går det en brokig linje, genom de nationella gymnastikprogram som skapades på den europeiska kontinenten, linggymnastiken i Sverige och turngymnastiken i Tyskland, genom genombrottet för idrottsrörelsen i slutet av 1800-talet och till dagens penningstinna idrottsvärld.

I Sverige och på den europeiska kontinenten uppstod idrottsrörelsen som en reaktion på gymnastikprogrammen. Linggymnastiken, grundad av Pehr Henrik Ling, betonade symmetriska och estetiskt tilltalande rörelser; idrottsrörelsen däremot betonade tävlingsmomentet och rörelser fria från linggymnastikens regelsystem. Det som ändå förenade dem var att kroppsövningarna motiverades både av nationalistiska skäl och av skäl som gick ut på att stärka ungdomens moraliska fostran. Det var genom gymnastiken och idrotten som ungdomar skulle fostras till laglydiga medborgare och pojkar skulle fostras till män. (Med betoning av "män". Kvinnor fick först i slutet av seklet plats i idrottsrörelsen, och då huvudsakligen genom att betona den kvinnliga särarten och det estetiska.) Vurmen för kroppsövningar hämtade i Sverige sin näring huvudsakligen från två håll. Dels från tanken om det antika Grekland och de forna olympiska spelen, och dels från tanken om fornnordiska fäders mannakraft. De som förespråkade kroppsövningar såg i sin samtid alarmerande tendenser på sedeförfall, förslappning och njutningslystnad. Kroppsövningar var ett sätt att få ungdomen på andra tankar.

Men det var inte från gymnastikprogrammen som Pierre de Coubertin (1863-1937) hämtade sin inspiration. de Coubertin, född i Paris i en adelsfamilj, sällade sig tidigt till den tredje republikens unga liberala generation. Han såg med avsmak på det konservativa franska utbildningssystemet, och när han på 1880-talet kom i kontakt med det brittiska skolsystemet fascinerades han av den roll som sporten spelade i den brittiska skolan. Sporten eller tävlingsidrott hade på de brittiska öarna till skillnad från på kontinenten blomstrat i flera århundranden. Och de Coubertins vision om att återskapa Olympia i all sin forna härlighet började sakta ta form i slutet av 80-talet. Sporten blev i de Coubertins aristokratiska tankevärld ett medel för förbrödring och kosmopolitism, långt från nationalismens snäva synrand. I sin vision av världen ville han inkludera människor från alla samhällsskikt. Inspiration hämtade de Coubertin från de antika utgrävningar som pågick, men också från världsutställningarna som samlade deltagare från olika länder.

1892 presenterade de Coubertin sin vision för världen, och efter ett par kongresser tillsattes en kommité som skulle se över vilka idrottsgrenar som skulle inkluderas och hur spelen skulle finansieras. Det var de Coubertins ursprungliga tanke att Paris skulle ordna de första spelen 1900, men Aten erbjöd sig att ordna spelen redan fyra år tidigare. de Coubertin kunde inte vänta. Inte minst låg det något attraktivt i tanken att de första moderna olympiska spelen skulle anordnas på samma mark som de antika. Man beslutade att tilldela Aten spelen. De gick av stapeln tio dagar i april 1896. Pinsamt nog visade det sig snabbt att det forna olympiska folket inte kunde hålla jämna steg med resten av världen, trots att det grekiska deltagandet vida överträffade de andra nationernas och trots vidlyftiga löften om grekiska segrar. USA dominerade friidrotten, Ungern simningen och Frankrike cyklingen. Den enskilt största missräkningen var att priset i diskuskastning, en av de antika olympiska spelens mest prestigefyllda grenar, gick till en amerikan och den nya världen.

De första moderna olympiska spelen höll på att sluta i ett stort antiklimax. Den sista dagen stod värdnationen fortfarande utan en seger. Inför maratonloppet hade förväntningarna trissats upp, och när den första deltagaren löpte in på Atens nybyggda marmorstadion ställde sig publiken upp i ovationer: "Det är en grek! Det är en grek!" skanderades det runt stadion. Att maratonloppet var en av de grenar som inte hade någon motsvarighet i det antika Grekland spelade för dagen mindre roll. Segraren, Spiridon Loues, en 24-årig bonde, gick i och med segern upp i den naiva mytbildning som omger de olympiska spelen. Tanken att idrotten kan skapa förbrödring mellan folk utmanas varje dag, men det är en vacker tanke som, om än inte helt sann, precis som alla andra vackra tankar, kan ge riktning åt våra förhoppningar och drömmar.

Mest känd som: grundaren av de moderna olympiska spelen, och som guldmedaljör vid de olympiska spelen i Stockholm 1912 - i litteratur, för dikten "Ode to Sport", här i en engelsk översättning: "O Sport, You are Peace! / You forge happy bonds between the peoples / by drawing them together in reverence for strength / which is controlled, organised and self disciplined. / Trough you the young of the entire world / learn to respect one another, / and thus the diversity of national traits becomes a source / of generous and peaceful emulation!" Två år senare bröt första världskriget ut.