fredag 12 november 2010

92. Gustave Doré

”Vem är den där Gustave Doré?

Det var han som gjorde Bibeln, förklarade jag.”

Gustave Doré är med stor sannolikhet en av de personer som betytt allra mest för hur människor visualiserar Bibelns berättelser. Den här texten kommer därför att handla en hel del om Torgny Lindgrens Dorès Bibel och byggas runt ett antal citat från denna roman. Själv tycker jag att det är oerhört svårt att fånga en bildkonstnärs storhet i ord. ”En bild säger mer än tusen ord” brukar man ju säga, och så där är det ju med texter om konst – det blir en förfärlig massa ord, men ganska lite blir sagt om konstverkets… ja, jag skriver ”själ”, trots att det får mig att rodna lite.

Doré föddes i Strasbourg och var under hela sin karriär inspirerad av de dramatiska landskapen i trakterna runtomkring. Den storslagna och kontrastrika naturen speglar ofta de omtumlande händelserna som avbildas. Han stod för en måttlös produktivitet, som han tjänade mängder med pengar på. Under en period hade han nästan ett slags monopolställning som illustratör. En forskare har kallat honom för ”den industrialiserade romantikern”. Kanske är det därför inte så svårt att förstå varför man inte riktigt velat acceptera honom som en ”riktig konstnär”. En konstnär ska ju helst göra en tavla, och så ligger värdet därefter i själva objektet (ett synsätt som lätt kan upptäckas i dagens fetischistiska konstmarknad). Att göra illustrationer till böcker i stora upplagor, som man sedan håvar in pengar på – det kan ju aldrig vara riktig konst! Doré själv kämpade för att bli sedd som en seriös konstnär, och det var med detta i åtanke som han övergav lekfullheten i sina tidiga verk för ett mycket ambitiöst allvar. I böcker av gigantiskt format (”en skräck för den fysiskt bräcklige läsaren” tyckte en fransk skribent) planerade Doré att illustrera trettio stycken av de stora klassikerna. Bara nio av verken blev fullbordade, och ett av dem var alltså Bibeln.

”Den innehåller visserligen inga bokstäver, men där finns ändå allt man behöver veta. Allting om människans tillvaro här i världen.”

Dorés bibliska bilder handlar till 90 % om lidande, vilket kanske säger en hel del både om Bibeln och om konstens funktion. Och om livet. Personliga favoriter är exempelvis ”Akan stenad” och ”Ripsa skyddar sina söners kroppar”. Jag är inte säker på vem Akan var, men jag tror att han hade stulit något. Stenad blev han i alla fall, och bilden av hans ensamma, döda kropp i en öde dal är förfärande och storslagen. Det bästa med bilden är nog det långa led av gamar som kommer ner från natthimlen, hungrigt på väg mot den stenade Akan. ”Ripsa skyddar sina söners kroppar” har ett liknande motiv. Här är det Sauls ättlingar som blivit korsfästa. Gamar och vildhundar har samlats runt liken, men Ripsa, mor till två av de döda, försöker förtvivlat skydda kropparna från djuren. Det är så klart mycket gripande – och denna bild, precis som alla av Dorès svartvita illustrationer, får något tungt och ödesmättat över sig, tack vare de skarpa kontrasterna mellan ljus och mörker. Livets villkor framträder klarare i svartvitt – en gammal beprövad regel inom bildkonsten! Nu behöver Dorès bilder, sanningen att säga, inte nödvändigtvis vara hemska. Visst, han har illustrerat Bibeln och Dantes Inferno, men han har ju också skapat berömda bilder till Rabelais böcker om jättarna Gargantua och Pantagruel, där folk allt som oftast äter, dricker och softar i största allmänhet.

”Ingen kan någonsin ha kommit till tro med hjälp av Dürers träsnitt.”

Varenda konstnär värd namnet har avbildat berättelser och teman från Den Heliga Skrift. Men det är en del av Dorés storhet att han förmår att åskådliggöra de mänskliga dramer som utspelas på ett sätt som griper tag i läsaren. Det är därför förståeligt och sympatiskt att han mot slutet av sin karriär blev samhällskritiker, och bland annat skildrade den engelska slummens bistra tillvaro i storverket London. Detta i kontrast mot de världar långt bort ifrån här och nu som han ägnat sig åt tidigare. Även om syftet med detta reportage var att skildra flera olika sociala skikt, så är det ändå framför allt till det mörka, fattiga London som hans blickar dras. En bild visar en grupp fångar som tar sin dagliga promenad på en trång, instängd rastgård. Här går det nästan att ta på hopplösheten. Senare ville han avbilda Paris på samma sätt. 12 stora tavlor som skulle skildra den franska huvudstaden i dess mindre smickrande beståndsdelar färdigställdes… men förstördes av Doré sedan bland annat hans mor reagerat starkt mot de råa bilderna. Här kom tydligen det mänskliga lidandet för nära inpå för att kunna uppskattas. Dorès ökade bitterhet mot slutet av hans levnad är förståelig. Frankrike hade blivit av med hans gamla hemtrakt i det fransk-tyska kriget. Hans stora inspirationskälla och platsen där han växte upp var förlorad till främmande makt.

”Gud är i själva verket summan av alla Gustave Dorès bilder.”

Vad är då poängen med alla dessa citat från Dorés Bibel? Jo, så här ligger det till: bokens berättare kan inte läsa! Han är intelligent, allmänbildad och, inte minst, troende, men läsning och skrivning är en omöjlighet för honom. Då blir Dorés bilder en storslagen räddning, och framstår i boken som ett alternativt sätt att läsa. Till Bibelns skriftliga universum fogas ett nytt, bestående av bilder. Den Heliga Skrift, och de andra stora litterära verken, blir inte inskränkta genom Dorès tolkningar, utan snarare utvidgade.

Mest känd för: Sina kraftfulla illustrationer, bland annat till ett flertal av världslitteraturens klassiker.

Fotografi av Félix Nadar.

torsdag 11 november 2010

93. Abélard och Héloïse

För 900 år sedan utspelade sig en av världshistoriens mest berömda kärlekssagor. Filosofen Pierre Abélard undervisade vid en katedralskola i Paris, och blev förälskad i sin elev Héloïse d’Argenteuil. Deras relation blev köttslig och resulterade i en son, Astrolabe. Det hela slutade mycket olyckligt. Héloïses farbror var inte nöjd med förhållandet och såg till att Abèlard kastrerades som straff för sin vällustighet. Den store filosofen gick i kloster där han allt som oftast var hatad och förtalad, och ibland till och med hotad till livet av oförstående munkar. Även Heloïse gick på Abélards uppmaning i kloster. Efter detta fick förhållandet anta formen av brevväxling, påbörjad av Héloïse efter att hon upprört läst Abélards bittra ”Mina olyckors historia” där han beskriver deras, av Gud bestraffade, "orena" kärlek. Till glädje för alla oss romantiker finns deras kärleksbrev bevarade än idag. Jag utgår här så klart från att breven verkligen är deras, trots att det har ifrågasatts av trista filologer.

Men Abèlard är inte bara en man som genom historien har tillfredsställt vårt behov av episka kärlekshistorier. Han var också en mycket briljant och betydelsefull filosof som detroniserade den ena auktoriteten efter den andra på sin väg mot den intellektuella toppen. Abélard är en representant för ett nytt positivt sätt att tänka runt det mänskliga förnuftet och dess möjligheter. Han var avskydd av konservativa kristna för sin djupa tro på människan och hennes kunskapssökande. Augustinus mörka människosyn ersattes av en optimistisk inställning till mänsklig moral. Vi har en moralisk frihet och kan välja hur vi ska förhålla oss till våra drifter. Därmed är också ett moraliskt ansvar möjligt. För att vara medeltida teolog framstår bilden av honom naturligtvis som oerhört sympatisk för dagens västerlänningar, med deras dyrkande av både individualism och romantisk kärlek.

Genomgående i Abélards olycksskildring är att det är hans egen förträfflighet som ger upphov till alla hans problem. Identifikationen med olika kristna martyrer blir en tröst i hans situation. Den rättfärdige är alltid hatad och förföljd. Vid tiden för brevväxlingen försöker munkarna på det kloster han är ledare över till och med förgifta honom! Kastrationen blir märkligt nog den enda olycka han anser sig vara förtjänt av och den beror alltså på Héloïse. Inte konstigt att hon känner sig förolämpad vid läsningen av detta. Älskade vi inte varandra på riktigt? Héloïses första brev får därför delvis formen av en förebråelse, där han uppmanas att istället för att lägga energi på sina fiender, rikta sin uppmärksamhet mot henne, som ju fortfarande älskar honom och har offrat allt för hans skull. För Héloïse är kärleken fortfarande levande. Hon säger att hon hellre vill vara Abélards slinka än Augustus kejsarinna, och påminner honom om att han en gång var skapare av vackra kärleksvisor som sjöngs över hela Paris. Det är som om hon ville frammana hans mjuka och varma sida. En oro blir tydlig i brevet: var det inte så att han helt enkelt förlorade intresset när han inte längre kunde tillfredsställa sina begär? Tänk om alla hennes uppoffringar har varit för en man som inte älskade henne på riktigt? Allt hon kräver är några ord från honom.

Till hennes lättnad svarar Abélard, men knappast på det sätt hon hade velat. Han framställer det som om det hela handlade om ”teologiska frågor”. Abélard vill uppenbarligen framstå som en förnuftets och religionens man. Det intressanta i breven mellan det forna kärleksparet är hur det förflutnas ”köttslighet” och kärlek kommer tillbaka och gör anspråk på hans samvete. Resten av brevet är en utdragen uppmaning till Héloïse och hennes nunnor att de ska be för hans liv i den svåra stund han just nu befinner sig i. Ingen annan möjlig kontakt mellan de två nämns. Om deras kärlek sägs mycket lite. Oturen och skräcken har uppenbarligen gjort Abélard mer än lovligt självupptagen. Det är sorgligt att se hur hans passionerade känslor glömts bort eller undertryckts efter de omvälvande händelser som drabbat honom, medan hennes i allra högsta grad verkar finnas kvar. Man kan kanske gissa att den relativt trista och händelselösa tillvaron för nunnan Héloïse har fått deras historia att framstå som den klarast lysande höjdpunkten i hennes numer så fattiga liv: ”I avsikt att göra mig till den olyckligaste av alla kvinnor skänkte ödet först mer lycka till mig än till någon annan, för att jag vid tanken på allt jag mist skulle förtäras av desto djupare sorg ju svårare förlust som drabbat mig […]”.

De två talar alltså förbi varandra i breven. Det mål hon riktar sin sorg, sin vädjan och sina manifestationer av självförakt mot finns inte längre där. Héloïses blick är fortfarande vänd mot Abélard, medan Abélards är vänd mot Gud och sig själv. Hon kan dock inte älska den gud som skänkt dem en sådan olycka, hon kan inte sluta längta efter deras njutningsfyllda stunder tillsammans och hon kan inte uppriktigt ångra deras förhållande. Hennes inre är en konflikt mellan vad hon borde känna och vad hon verkligen känner. Man kan inte klandra Abélard för att han inte vet hur han ska behandla denna kraft. Möjligtvis förstår han den inte ens längre. För många år har gått och för mycket har hänt. Han talar lite irriterat om hennes ”gamla ständiga klagan”. ”Jag tillfredsställde hos dig mitt eländiga njutningsbegär, det och inget annat var min kärlek”, hävdar han brutalt. Är det någon som verkligen älskar henne och förtjänar hennes kärlek, så är det Kristus.

Idag ligger de sida vid sida på Pére-Lachaise-kyrkogården i Paris. Två personer vars kärlek stod tvärt emot både samhällets konventioner och deras egna samveten. Det är svårt att veta hur man ska se på ”kärlekssagan”. Är det inte i grund och botten bara en berättelse om en medelålders lärare som utnyttjar sin ställning för att förföra, och ibland rentav förgripa sig på, en osäker tonårsflicka bakom ryggen på hennes välmenande farbror? När allt går år skogen skickar han henne till kloster och ber henne älska Jesus istället. Rått begär, sexuell dominans och religiös självförnekelse. Ah! L’amour!

Om Abélard fick rätt är de väl nu förenade i himlen åtminstone, i en kärlek där sådant som könsorgan spelar mindre roll. Den lyckliga kärleken här nere på jorden varade en mycket kort tid, men breven som dokumenterar den kommer alltid att leva vidare som gripande och känsloladdade beskrivningar av tidlösa känslor.

Mest kända som: Ett av historiens mest berömda kärlekspar. Pierre Abèlard var också en av medeltidens största filosofer.

onsdag 10 november 2010

94. Jules Verne

Begäret efter det okända och ännu inte utforskade, nya platser och intryck, efter äventyret, ligger djupt begravt i den mänskliga naturen. Det är starkast i ungdomsåren, då endast glimten av en dimmig ås, dramatisk klippformation eller ett vidsträckt hav kan ge stoff för fantasin; över land och under hav, genom himlens rosentöcken spränger vi då fram på allsköns farkoster, ser främmande länder, ger oss i kast med världens brokiga mångfald, ja, och så vidare. Begäret trubbas så småningom av, i takt med att vi växer upp, slänger ifrån oss alla naiva drömmar och vaggas till ro i ett stilla medelklassliv, till vilket vi alla trots allt är utvalda. Äventyrsromanen spelade på 1800-talet rollen som en erinran om detta undertryckta och slumrande begär.

Gränsen för människans fantasi och inbillningsförmåga måste ständigt skjutas framåt allteftersom vetenskapen framskrider. Det stora intresset för äventyrsromaner där handlingen är förlagd till rymden uppkom när jorden började betraktas som redan utforskad och känd, när den medeltida kartans terra incognita, tomma fläckar, som genom århundradena hade retat sjöfarares fantasi, ersattes av utstakade streck och gränser, som starkt begränsade inbillningsförmågans vyer. Jules Verne (1828-1905) föddes i ett borgerligt hem, och hans framtid var egentligen redan utstakad: han skulle efterträda sin far som notarie i Nantes. Men Verne ville annorlunda. Efter spridda litterära försök slog han igenom med Fem veckor i ballong, men det var Jorden runt på 80 dagar som säkrade hans status som succéförfattare. Hos Verne flyttas äventyret från en okänd ö (Den hemlighetsfulla ön, 1875), till jordens medelpunkt (Till jordens medelpunkt, 1864), till rymden (Från jorden till månen, 1865).

Det vore lätt att avfärda Verne som en naiv framstegsoptimist, men han var väldigt medveten om de tekniska framstegens vådor. Känt är det meningsutbyte som tilldrar sig mellan två ballongfarare i Vernes genombrottsroman, där en av ballongfararna säger: "Människorna uppfinner maskiner tills de uppslukas av dem! Jag har alltid föreställt mig att världens sista dag skall komma genom att någon ofantlig ångpanna, upphettad till ett tryck av tre miljarder atmosfärer, spränger hela jordklotet i luften!" Människorna måste i slutändan själva ta ansvar för utvecklingen. Så även om Verne inspirerades stort av Auguste Comtes Cours de philosophie positive, som han läste på Bibliothèque Nationale i Paris där han bedrev sina omsorgsfulla vetenskapliga studier, och ibland framstår som ett språkrör för positivismen, finns det hela tiden ett lätt ironiskt stråk i Vernes författarskap. Nidporträtt av vetenskapsmän förekommer rikligt, och vetenskapsmannen framstår inte bara som naturens betvingare, utan också som ett offer för naturens nycker. Konflikten mellan maskin och natur är aldrig helt löst i Vernes böcker; vetenskapen avgår inte alltid med segern. Maskinåldersromantiken till trots blev han med åren allt mer pessimistisk inställd till människans framtid, och mot slutet av 1800-talet blev Verne del av den svartsynta fin de siècle-stämning som genomsyrade Europa, då intellektuella ifrågasatte vetenskapens förmåga att frälsa mänskligheten.

Antalet översättningar och nyutgivningar av Verne säger mycket om hans förmåga att fånga sina läsare, att skildra äventyret, men det kanske egentligen säger mest om dagens människor, att vi precis som Madame Bovary, behöver något som, åtminstone för en kort stund, kan ta oss från verkligheten. Hos Jules Verne lever världen som tomma fläckar på en karta, och i hans böcker samlas vi som en skara rastlösa själar, på jakt efter någonting förlorat.

Mest känd för: att i böcker som
Till jordens medelpunkt och En världsomsegling under havet ha skildrat äventyret.

Fotografi av Félix Nadar.

tisdag 9 november 2010

95. Jean Auguste Dominique Ingres

Gud vet varför, men nångång under tonåren bestämde jag mig för att börja syssla med jonglering. Åtskilliga timmar lades under lång tid ner på att fullständigt behärska 4-bollars mills mess eller en geometriskt perfekt broken box, men publiken imponerades (och imponeras) likväl mest av enkla, grundläggande trick som "äta äpple". Det spelar ingen roll hur avancerat kägeltrick du visar upp, kommentaren blir ändå alltid: "Snyggt... men du, kan du jonglera med eld?!"

Det är därför inte särskilt konstigt att jag känner sympati för den frustration Jean Auguste Dominique Ingres (1780 - 1867) upplevde under sin livstid, och som förmodligen bara hade varit större om han hade känt till det konsthistoriska rykte han har idag. Ingres ville under hela sitt liv bli erkänd som en stor konstnärlig skildrare av historiska och litterära motiv, sådant som verkligt seriösa och viktiga konstnärer sysselsatte sig med. När han väl fick ärofyllda beställningar av sådan konst lade han ner stora möda och för honom lång tid på att fullborda verken. Reaktionerna blev allt som oftast fnysningar, medan hans porträttkonst väckte stor positiv uppmärksamhet - sådant han egentligen bara tyckte var ett slöseri med tid och som han gjorde bara för att överleva. Verk som tog honom några timmar att färdigställa. Under en ekonomiskt tuff period knackade turister på hans dörr och undrade om det var här mannen som målade små porträtt levde. "No, the man who lives here is a painter!"

Det är ingen slump att Ingres var så intresserad av historiemåleri. Efter den franska revolutionen kom den Rafaeldyrkande målarens konststudier så småningom att leda honom till utbildning hos den store neoklassicisten Jacques-Louis David, som han naturligt nog inspirerades av. Ingres talang var obestridbar, men hans konstnärliga relation till David kom snart att bli problematisk. David såg överdrifter i Ingres konst, som förmodligen inte uppfattades som tillräckligt idealistisk. Det har sagts att Ingres styrka och svaghet var nära sammankopplade; å ena sidan hans förmåga att avbilda precis det som fanns för hans ögon, å andra sidan hans brist på fantasi och uppfinningsrikedom när det gäller att "justera" verkligheten för att passa det övergripande intryck målningen är tänkt att göra. Kanske är det därför hans porträttkonst, inte minst studierna av nakna kvinnor, är så uppskattade medan hans historiemåleri inte ansetts grandiosa och stilrena nog. Ingres specialitet var inte att skildra dramatiska händelser, fyllda av historisk tyngd, utan snarare att fånga detaljerna hos och essensen av modellen framför honom. Ett utmärkt exempel är porträttet av journalisten Louis-François Bertin, som i bilden framstår högst verklig och levande. Målningen kom att bli en symbol för den snabbt framväxande borgerliga klassen och den makt de alltmer åtnjöt.

Ingres passade aldrig riktigt in bland neoklassicisterna, men tog definitivt avstånd från den under första halvan av artonhundratalet framväxande romantiken, vars konstnärer experimenterade mycket med färger och tjocka, synliga penseldrag. Ingres älskade konturer och hans främsta kunskaper låg i tecknandet, men hans motiv var ofta romantiska, inte minst gäller det ett av hans favoritmotiv: odalisken. Ingres var väldigt förtjust i den estetiska upplevelsen av en naken kvinna, en svaghet han ärvde från sin far (och sannolikt alla andra män i hans släktled), och få målare har behandlat motivet bättre. Det finns flera goda exempel men den manieristiska La Grande Odalisque är kanske min favorit, rik på detaljer men ändå inte särskilt realistisk. Kvinnan har en abnormt lång ryggrad och babylika, benlösa fötter. Verkligheten har nu till viss del underkastats konsten och rent estetiskt vinner målningen på det. Men det är inte bara linjerna och detaljrealismen som imponerar; lägg också märke till Ingres skickliga förmåga att återge ljus- och färgnyanser i huden.

Ingres är som ni förstår inte helt lättplacerad i konsthistorien. Han var tveklöst en klassicist, men hans bilder äger en sensualitet som ändå drar åt det romantiska. Hans tekniska skicklighet skulle influera och imponera på konventionella salongsmålare som Bouguereau, medan hans fokus på linjer påverkade ett flertal viktiga modernister. Mot slutet av sitt liv fick Ingres åtnjuta stor beundran för sin konst och om han idag kunde uppfatta sin konsthistoriska betydelse kanske han, vid närmare eftertanke, inte hade varit så missnöjd ändå. Trots att det är porträttkonsten vi minns honom mest för. För även om det inte utgör några svåra tekniska utmaningar för utövarna, måste jag erkänna att en väl utförd eldshow är riktigt imponerande.

Mest känd för: sitt porträttmåleri. Ingres var en av de största franska konstnärerna under artonhundratalets första hälft.

Självporträtt, 1835.

måndag 8 november 2010

96. Eric Cantona

När fotbollsspelaren-filosofen Eric Cantona en gång i början av 90-talet intervjuades av den engelska pressen nämnde han den franske poeten Rimbaud som en av sina hjältar. Journalisterna trodde att han pratade om Rambo, filmkaraktären som slaktar skurkar i filmer med samma namn. Anekdoten säger inte bara mycket om hur fotbollspelare betraktas, hur de förväntas vara och vad de förväntas tycka, utan också en hel del om Cantona. Det är kanske lätt att ha överseende med den engelska pressens misstag. Rambo och Rimbaud låter ganska lika, och det var ingen som förväntade sig att den engelska ligafotbollens bad boy skulle namedroppa en dekadent 1800-talspoet. Det är inte ens säkert att någon av de närvarande journalisterna hade en aning om vem Rimbaud var. Dagens sportjournalistik kan inte anklagas för att ställa höga litterära anspråk. Det är ett resultat av att sport mer och mer har börjat betraktas som ren underhållning. Publiken ska underhållas, och det görs bäst med korta ytliga referat, inte inträngande reportage om sportens villkor.

Att Cantona är litterärt bevandrad kan ingen betvivla. När han efter att ha gjort mål mot Sunderland 1996, inte rusar iväg och gör någon ful och ovärdig målgest, utan vänder sig mot publiken och med uppfälld krage suger i sig hyllningarna, visar det att han anser att verket ska tala för sig själv. Men Cantona vill inte helt frigöra verket från författaren, auteuren: det är han som ska ha applåderna. Lik en gladiator som precis har nedgjort alla lejon, vänder sig Cantona mot åskådarna, med ett ironiskt leende på läpparna, som för att vända på relationen mellan de som underhåller och de som låter sig underhållas. Det är han som tittar ner på oss, gladiatorn som besegrar kejsaren, osv. Hans uppträdande på planen var följdenligt: varje beslut som gick emot honom var antingen idiotiskt eller orättvist.

Cantona växte upp i Marseilles utkanter, en stad där invånarna anser sig stå över resten av landet. Arrogansen som så att säga var en del av honom redan från födseln gjorde honom älskad på vissa håll, ogillad och rentav hatad på andra. Framförallt i hemlandet; Cantona var på många sätt för fransk för fransmännen. Efter spel för flera olika franska klubbar, och ungefär lika många avstängningar, bestämde sig Cantona för att lägga av. Året var 1991. På Gérard Houllier och sin psykoanalytikers inrådan tog karriären ny fart i England. Efter en kort period i Leeds värvades han till Manchester United, där supportrarna snabbt tog honom till sina hjärtan. Av någon anledning föll Cantonas arroganta sätt rakt ner i arbetarstadens mylla, och en blomstrande kärlekshistoria kunde börja.

Cantona nöjde sig inte med att erövra supportrarnas hjärtan, han gav sig också i kast med att besegra en mycket svårare motståndare, nämligen rasismen. Efter att ha blivit utvisad i en bortamatch mot Crystal Palace i januari 1995 rinner tålamodet över och på väg mot spelartunneln kung fu-sparkar Cantona en åskådare som hade skrikit rasistiska slagord. Det är typiskt att efterspelet till incidenten kom att handla om Cantona och hans humör, inte om en utbredd rasism som tilläts komma till uttryck på en engelsk fotbollsarena. Åskådaren, Matthew Simmons, släpptes dagen efter, medan Cantona stängdes av i åtta månader. Han förlorade dessutom kaptensbindeln och platsen i det franska landslaget. Det är naturligtvis oförsvarligt att kung fu-sparka en åskådare, men för mig står bilden av när Cantona begraver dobbarna i Simmons bröst för ett aktivt motstånd. Istället för att tyst se på när han och hans lagkamrater häcklades av rasistiska slagord valde Cantona en annan väg, en krångligare och mer svårframkomlig väg, men som i slutändan gjorde honom till hjälten i historien, om det nu finns någon.

Om kung fu-sparken står för fallet, står Cantonas återkomst till fotbollen för upprättelsen. Jublet som följde när Cantona rullade in en straffspark i matchen mot Liverpool i oktober 1995 visade vilket band som hade skapats mellan mannen från Marseille och staden Manchester. På en presskonferens efter sparken sa Cantona, apropå den engelska pressens flitiga bevakning av allting han sa, och med sin sävliga och tjocka Marseilleindränkta engelska: "When the seagulls follow the trawler, it's beacause they think sardines will be thrown into the sea. Thank you very much." och lämnade podiet till journalisternas förvirring. Den här gången kunde de dock lägga ihop ett och ett. Fotbollspelaren-filosofen hade fått sista ordet.

Mest känd för: kung fu-sparken på Selhurst Park, den uppdragna kragen och för att till och från ha varit Manchester Uniteds härförare mellan åren -92 och -97. I sin arrogans den mest franska av alla fotbollsspelare.