87. Pierre Curie

Legenden om makarna Curie är speciell av den anledningen att det är mannen som har kommit i skymundan jämfört med sin hustru, snarare än tvärtom. Fru Lavoisier och fru Pasteur var till exempel mycket deltagande i sina äkta mäns arbete – men vem känner till dem idag? På samma sätt är Pierre Curie lite av en doldis. Här på listan får han dock stoltsera med sitt namn då hustrun Maries polska nationalitet avhållit oss från att ge henne en annars troligtvis ganska hög placering. Marie Curie levde ett dramatiskt liv, både privat och inom vetenskapen, med höga toppar och djupa dalar. Den position hon, och sedermera hennes dotter Iréne, fick som kvinnor inom det vetenskapliga fältet var unik. Det är ofrånkomligt att Pierre ofta inte blir mer än den viktigaste birollen i sagan om Marie Curie.

Redan innan mötet med sin legendariska hustru och kollega hade Pierre emellertid gjort den betydelsefulla upptäckten av piezoelektricitet, en elektricitet som uppstår ur vissa kristaller under tryck. Dessutom sker det omvända: att dessa kristaller förändras när de utsätts för en viss spänning. Denna egenskap är en central beståndsdel i bland annat dagens datorer. Pierre gjorde också en rad betydelsefulla upptäckter inom magnetism. Det var 1894 som han och Maries vägar korsades. De såg i varandra en möjlighet till ett kärleksfullt förhållande som helt kunde vigas åt vetenskapen. Till en början försökte omvärlden ofta göra Marie till Pierres assistent, men han förnekade bestämt att så skulle vara fallet och hävdade deras jämlikhet, både som makar och vetenskapsmän.

Henri Becquerel hade 1896 upptäckt att uran producerade en typ av strålning, som liknade de nyligen upptäckta röntgenstrålarna. Uran utvanns ur mineralet pechblände. Marie Curie upptäckte nu i sina undersökningar av mineralet, att det innehöll mer strålning än den som kom från uranet. Tillsammans med Pierre kunde hon utvinna ett nytt ämne – fyrahundra gånger mer aktivt än uran. Ämnet döptes till polonium efter Maries födelseland, delvis som ett politiskt ställningstagande mot att Polen vid den här tiden inte var en egen stat utan uppdelat mellan Ryssland, Preussen och Österrike. För strålningen lanserade hon begreppet ”radioaktivitet”. I pechblände fanns dock ytterligare ett ämne som makarna ville få fram. Detta ämne kallade de för radium. När det gällde utvinningen av radium fanns vissa problem. Det krävde nämligen en hel del pechblände – närmare bestämt sju ton för ett gram radium. I en bedrövligt isolerad gammal dissektionslokal påbörjades nu det krävande arbetet att få fram en liten gnutta radium ur den enorma mängden sten. Marie och Pierre tillbringade ett antal år i bitande kyla och ilsken hetta med att långsamt, långsamt närma sig det mystiska ämnet. Resultatet var värt alla deras ansträngningar.

Pierre brukade ta med sig ett provrör i fickan för att förbluffa sina vänner med det magiskt lysande radiumet. Upptäckten liknade något som en trollkarl hade kunnat framställa i en saga. Hela samhället fascinerades av den vackra substansen och radioaktiviteten den utstrålade. Djupt förborgad i moder Natur hade en ny kraft upptäckts. Detta var botemedlet mot allsköns sjukdomar och lösningen på till synes olösbara problem! Pierre och Marie blev världsstjärnor och fick dela på ett nobelpris tillsammans med Becquerel. Maries nobelpris blev det första som någonsin tilldelats en kvinna. Det dröjde dock innan paret orkade hämta ut priset. En märklig trötthet hade börjat sprida sig i deras kroppar tillsammans med viktminskning och smärtor – men det var väl inget konstigt? Vem skulle inte bli trött av det slitsamma arbete som Pierre och Marie kämpat med? Vid den här tiden hade man mycket bristande kunskap om den radioaktiva strålningens påverkan på kroppen. Den blev så småningom både Maries, hennes dotter Irénes och tiotusentals Hiroshimabors död. Pierre däremot undvek den radioaktiva döden, dessvärre på grund av att han blev krossad under ett hästekipage 1906. Efter denna tragedi tog Marie över hans plats som professor vid Sorbonne och blev därmed den första kvinnliga professorn i universitetets historia.

Upptäckten och utforskandet av radioaktiviteten föranledde en hisnande utveckling som raskt ledde bort från odelbara atomer och materiens oförstörbarhet, till kvantfysik och drastiskt förändrad världsbild. Makarna Curie hade en oerhört stor del i detta scenario. De gav allt för vetenskapen och struntade fullkomligt i mindre viktiga saker som den egna hälsan och gamla könsroller.

Mest känd för: Sina upptäckter inom bland annat magnetism och radioaktivitet. Upptäckte radium och polonium tillsammans med sin berömda hustru Marie .

88. Michel Platini

David Beckham, Robertio Baggio och, framförallt, Håkan Mild, är några av de storheter som gjort det. Straffen är mycket viktig, fotbollsspelaren som ska ta den av absolut världsklass. Bollen däremot går över, ofta långt över. Förvåningen är stor; varför missar Beckham som har en så magisk högerfot? Hur kan Baggio få så mycket fot under bollen, när han alltid träffar den precis där han vill i alla andra tillslag? Hur kan Mild skjuta långt över när han... tja, är duktig på så mycket annat? Det är den sortens frågor som folk ställer sig när sådant här inträffar, och det var säkerligen en fråga som fotbollsfans över hela världen ställde sig den 21:a juni 1986, på Estadio Jalisco i Guadalajara. Frankrike möter Brasilien, det är kvartsfinal i Maradona-VM. Matchen, som av vissa anses vara den bästa i VM-historien, är mycket jämn och går till straffar. När Platini, som under ordinarie matchtid kvitterat Brasiliens ledning, ska skjuta Frankrikes fjärde straff har han möjlighet att ge sin lagkamrat Fernández ett ypperligt läge inför sista omgången. Publiken är spänd, men ändå, inte ska storstjärnan svika? Platini tar sats och skjuter... över. Matchen är helt öppen igen.

Att förväntningarna var stora på Platini är föga överraskande, med tanke på vad han uträttat tidigare. Han inledde sin karriär i AS Nancy och blev snart lagets viktigaste spelare. Efter att ha deltagit i Montreal-OS 1976 och gjort debut för "riktiga" landslaget etablerade sig Platini ordentligt på fotbollsscenen. När han inför VM 1978, i en träningsmatch mot Italien, fick för sig att skicka in två frisparkar (varav en bortdömd) bakom en ställd legendar vid namn Dino Zoff, väcktes storklubbarnas intresse på allvar. Storsatsande Saint-Étienne fick den eftertraktade underskriften men det var först när han 1982 skrev på för Juventus som saker och ting verkligen började ta fart, såväl på klubbnivå som i landslaget.

Från och med nu fanns det ingen hejd på Platinis framgångar. Han ledde det franska landslaget till VM-semifinal 1982 och sedan till sin första seger i ett internationellt mästerskap när de bärgade EM-guldet 1984, en turnering han gjorde rekordmånga nio mål i. Han vann guldbollen (utdelad till Europas bästa fotbollsspelare) tre gånger i rad 1983, -84 och -85. Den engelska tidningen World Soccer utsåg honom till världens bästa spelare 1984 och -85. Han var en nyckelspelare i ett Juventus som vann allt möjligt i mitten av 80-talet. Hans titelmässiga klubbframgångar i Italien var större än den store Maradonas under detta decennium, även om Maradona spelade i Napoli och Platini i topplaget Juventus, vilket ju är lite fusk (på flera sätt). Fram tills Thierry Henry pytsade in sitt 42:a landslagsmål hade Platini gjort flest mål i den franska landslagshistorien - och då var inte ens hans främsta uppgift att skicka in bollen i nätmaskorna. Han var en mittfältare, mer känd för sitt precisa passningsspel och sin briljana fotbollshjärna än för sina många fullträffar.

Platini slutade som spelare 1987, knappt 32 år gammal. Han kom sedan att med blandade resultat prova på rollen som förbundskapten, men andra halvlek av Platinis karriär skulle inte dra igång ordentligt förrän han började syssla med organisationen kring fotbollen. Han var med och anordnade hemma-VM 1998 och jobbade sig sedan stadigt upp för FIFA- och UEFA-hierarkierna. 2007 blev han Europas mäktigaste fotbollsman när han tog över Lennart Johanssons roll som UEFA-president och har sedan dess lagt fram mestadels sympatiska förslag till förbättringar av fotbollens organisatoriska och ekonomiska villkor.

Framgångarna har alltså varit stora både på och utanför planen, men priser, utmärkelser och god statistik räcker ändå inte längre än till stor respekt. För ren beundran krävs det något ytterligare, och i Platinis fall är det den utpräglat franska elegansen, för vilken han var sin tids främste företrädare, som gör att man ser upp till honom så mycket. Fotboll har kapacitet att vara en vacker sport, i sina bästa stunder är man rent av frestad att använda ordet konst, och då är Platinis spelsstil och skicklighet ett av de bättre argumenten för att denna sammankoppling ska kunna göras utan att kännas absurd.

Hur gick då den där kvartsfinalen? Ja, den brasilianska glädjen över Platinis straffmiss blev inte långvarig. Júlio César drog sin straff stenhårt i stolpen och Fernández lyckades avgöra till fransmännens fördel. Det franska laget åkte sedan på ett mer odramatiskt sätt ut i semifinalen mot de alltid lika omöjliga tyskarna, och fotbollsspelaren Platini slapp bli för evigt associerad med en dramatisk straffmiss. Bra så - det hade inte varit värdigt en av modern fotbolls största spelgenier.

Mest känd för: att vara en av de bästa fotbollspelarna Frankrike fostrat, oerhört framgångsrik på 80-talet i både landslaget och Juventus.

89. Gustave Eiffel

En gammal konstlärare till mig brukade alltid berätta en skön anekdot om Guy de Maupassant. Författaren brukade klaga över det nybyggda Eiffeltornets anstötlighet. Folk lade dock märke till att han ofta intog måltider i tornets restaurang. ”Jaså, så här är du trots allt, du som hatade Eiffeltornet så mycket!” kanske någon sade, säkert lite stursk över att ha avslöjat Maupassant, som dock snabbt replikerade: ”Ja, det här är det enda ställe där jag slipper se det.”

Denna lustiga lilla historia visar med vilken kraft Eiffeltornet drabbade Paris invånare och vilken delvis skrämmande förändring det stod för. Denna industrialismens stålfallos sträckte sig nu upp ur den gamla ärevördiga franska huvudstaden, vars medeltida gränder för inte så länge sedan hade krossats av Haussmanns boulevarder. Ett upprop mot byggnaden skrevs under av en rad kulturpersonligheter. I deras ögon var tornet ”monstruöst”. Och visst är det monstruöst, men det är också en utsträckt hand mot framtiden – en manifestation av den mänskliga driften att komma framåt och upptäcka något nytt. Hos Eiffeltornet står själva konstruktionen och materialet i centrum. Det var en manifestation för en ny teknik och en ny tid. Med sina 324 meter blev det den överlägset högsta byggnaden i världen. Året var 1889 och hundraårsjubileet av franska revolutionen skulle firas med en tidstypisk världsutställning. Den första världsutställningen hölls i London år 1851. Här fick publiken beskåda Crystal Palace – en tekniskt revolutionerande byggnad som kan ses som början på de nya materialen och teknikernas intåg i arkitekturen, och slutet på den historicism som hade dominerat dessförinnan. Det är begripligt att man till en början såg byggnader som Crystal Palace och Eiffeltornet som ingenjörskonst snarare än arkitektur i någon konstnärlig mening. Kanske hade också deras upphovsmän detta synsätt.

Gustave Eiffel, mannen bakom Eiffeltornet, kallade sig till exempel ingenjör snarare än arkitekt. Framför allt låg han bakom ett flertal järnvägsbroar (vilket man måste säga har satt spår i det berömda tornets utseende). Broar konstruerade av honom finns över hela världen; från Egypten till Vietnam, från Chile till St. Petersburg. Eiffel var full av innovationer som kunde ge utvecklingen i den industriella revolutionens tidevarv en skjuts framåt. Det blev inte alltid helt lyckat. En bro han byggt i Münchenstein i Schweiz rasade ihop med 75 människors död som följd. (Troligtvis kan dock inte Eiffel beskyllas för den förfärliga olyckan. Snarare var det en fråga om bristfällig renovering samt allmänna felaktigheter i teorin runt byggnadskonst vid tiden för konstruktionen). Han var också inblandad i det tidiga bygget av Panamakanalen, men projektet fallerade och blev ett gigantiskt ekonomiskt fiasko som blev slutet på hans karriär som arkitekt. Istället drog han sig tillbaka för att utföra vetenskapliga experiment. I detta syfte bosatte han sig i Eiffeltornet för att undersöka meteorologi, aerodynamik och telekommunikation. Tack vare detta fungerade också tornet som radiosändare, och senare tv-sändare, för en lång tid.

Eiffel ligger också bakom delar av en annan, lika berömd byggnad. Några år innan Eiffeltornets uppförande hade Frankrike skänkt en dyr och storslagen gåva till sina amerikanska vänner i form av en pampig staty föreställande den romerska gudinnan Libertas. Detta monumentala byggnadsverk kunde snabbt framkalla bilden av det förlovade landet hos varje immigrant som stod vid relingen på väg in i New Yorks hamn. Den kunnige och respekterade Eiffel bidrog med de inre strukturerna till Frihetsgudinnan. Han var den skarpa hjärnan som med nyskapande ingenjörskonst såg till att andra personers monumentala design och storslagna visioner kunde förverkligas. Statyn byggdes i Frankrike och skeppades sedan över till staterna sedan piedestalen färdigställts. Där invigdes den med pompa och ståt.

Det är säkerligen inte ovanligt att det första som dyker upp i våra tankar, när vi föreställer oss Frankrike och USA, är Eiffeltornet respektive Frihetsgudinnan. Det gamla stålskelettet, som ursprungligen var planerat att monteras ned efter utställningen, har nu istället sugit åt sig cafélivet, gatumålarna och parkerna - och framstår idag som ett förkroppsligande av den parisiska romantiken. I Frihetsgudinnan (tillsammans med äkte maken Uncle Sam) ser vi USA med dess ljusa och mörka sidor personifierat. Mannen bakom byggnaderna är emellertid inte lika känd. ”Jag borde vara svartsjuk på tornet, det är mycket mer berömt än jag”, konstaterade han bitterljuvt.

Mest känd som: Mannen bakom Eiffeltornet och det bärande, inre skelettet hos Frihetsgudinnan.

Fotografi av Félix Nadar.

90. Marie-Antoine Carême

Marie-Antoine Carêmes Frankrike var ett Frankrike som fortfarande försökte försonas med de omvälvningar som den franska revolutionen innebar. Efter statskuppen 1799 upprättades en auktoritär stat som undertryckte alla avvikande åsikter. Napoleon Bonaparte ville kanalisera missnöjet till olika former av underhållning. Om invånarna debatterade teater, musik eller mat var risken mindre att de samlades på gatorna. På så vis uppstod ett kulturellt utrymme för gastronomisk litteratur, sanktionerat av staten, och som riktade sig till den borgarklass som gick på restaurangerna.

I Smakens fysiologi från 1826 beskriver gastronomen Jean Anthelme Brillat-Savarin ett samhälle där alla yrken "som ha till ändamål att bereda eller sälja livsmedel, såsom kockarnas, värdshusvärdarnas, socker- och pastejbagarna, matvaruhandlarnas o.s.v. ha utvecklats sig med stigande fart". Nya frukter, kryddor, viner och maträtter har vunnit intåg från utlandet, och det grekiska ordet "gastronomi" har fått en renässans. "Det klingar behagligt i franska öron", skriver Brillat-Savarin, "och ehuru folk knappast begriper det, behövs det bara att man uttalar det, för att på allas ansikten framtrolla ett soligt leende". Brillat-Savarin blev, tillsammans med Grimod de la Reynière, stilbildande inom den gastronomiska litteraturen.

Det gastronomiska templet var restaurangen. Restaurangen blev intimt förknippad med Paris och Frankrike; en symbol för överflöd och sinnlig espri. Men det var långt ifrån givet att restaurangen skulle få det höga symboliska anseende som den fick på 1800-talet. Länge under l'ancien régime var restaurangen ett ställe där aristokratiska lättingar serverades vederkvickande buljonger, och under de första åren av det jakobinska skräckväldet var restaurangen en potentiellt samhällsomstörtande institution. Det var på restaurangen motståndsmän samlades, och restaurangägare anklagades för förräderi och girighet på grund av att de serverade delikata och dyra maträtter och hade utländska ord på sina skyltar. Under det sista decenniet av 1700-talet var restaurangen en symbol för girighet. Men allt förändrades under Napoleon. Restaurangen blev ett ställe där borgarklassen kunde markera sin sociala tillhörighet. De stora speglar som alltid finns på restauranger utgör en utmärkt term à point, restaurangen blev ett ställe där borgarklassen kunde spegla sig själv, där sociala hierarkier upprättades och förstärktes.

Kockens roll förändrades också drastiskt under den här tiden. Från att ha varit en simpel medhjälpare till hovmästaren trädde han fram som självständig konstnär. Marie-Antoine Carême (1784-1833) föddes i Paris men övergavs av sina föräldrar när han var åtta år gammal, mitt under den franska revolutionen. Efter att ha jobbat som en kökspojke togs han under vingarna av en känd parisisk konditor, och gjorde sig så småningom ett namn för sina pièces montées, detaljerad dekorativ konfektyr, gjord av socker, marsipan eller smördeg, som ställdes i fönstret till konditoriet. Carême försökte efterbilda de antika ruiner, tempel eller andra byggnader han hade sett i sina arkitekturböcker. Om detta sa Carême skämtsamt: "De sköna konsterna är fem till antalet: målarkonsten, skulpturen, poesin, musiken och arkitekturen, vars viktigaste sidogren är konditorkonsten."

Carême började ta beställningar från Paris högre societetsskikt. Strax fick Napoleon och Talleyrand upp ögonen för honom, och Carême fick anställning hos Talleyrand. I Château de Valençay utanför Paris åtföljdes Talleyrands diplomatiska möten av Carêmes matlagning. Den romantiska myten om geniet omgärdade också kockarna, deras verksamhet höljdes i mystik och nästan alkemiskt hemlighetsmakeri. Legenden säger att det inte bara var Talleyrands diplomatiska skicklighet utan också Carêmes matlagning som gjorde att Frankrike fick så fördelaktiga villkor i Wienkongressen efter Napoleons fall.

Marie-Antoine Carême var den första kändiskocken, en personifiering av den nya roll som viktig samhällsaktör som kocken hade skaffat sig under 1700-talets senare hälft. Från kökets dimmor serverade han både en självmedveten borgarklass och en styrande elit. Kocken symboliserade, lika mycket som restaurangen, det franska lättsinnet och Paris status som världens kulturella och kulinariska huvudstad.

Mest känd som: den första kändiskocken, och som anställd av Talleyrand enligt legenden viktig för utgången av Wienkongressen.

91. Charles Fourier

Friedrich Engels kallade en gång Charles Fouriers (1772-1837) utopiska socialism för "framtidsmusik spelad på en barntrumpet". Uttrycket är passande, det finns något barnsligt och naivt i Fouriers vision av drömsamhället, men det finns också något befriande lekfullt; en vision av världen som inte i tanken stelnar till en repressiv statsmakt eller knastertorr dialektik. Marx och Engels uppskattade Fourier i den mån han förebådade deras vetenskapliga socialism, men han glömdes bort av deras efterföljare. De misslyckade utopiska experiment som genomfördes på andra sidan havet under den första hälften av 1800-talet, och som inspirerades av bland annat Fourier, förlänade också hans texter något av löjets skimmer.

Efter att ha levt ett liv som notis i dammiga annaler väcktes Fourier namn till liv igen på 1960-talet, när hans samlade skrifter gavs ut i en nyupplaga i Frankrike. I samband med det utgavs för första gången Le Nouveau Monde amoureux (Kärleken i det nya samhället), som hade gömts undan av Fouriers lärjungar, där han utvecklar sina mest provocerande tankar om sexualiteten. Det var först när statssocialismen mötte vägs ände i form av förstelnade och auktoritära samhällen som Fourier och andra utopiska socialister började uppskattas på riktigt, och i och med Le Nouveau Monde amoureux kunde man för för första gången se hela vidden av Fouriers storartade vision. Fouriers ville ordna samhället i så kallade falangstärer, små självförsörjande enheter. Men till skillnad från andra utopiska socialister ville han inte jämna ut alla mänskliga olikheter i falangstären.

Drömmen om ett nytt samhälle har alltid grumlats av de oliktänkande. Vad göra med de som vill annorlunda? Frågan riskerar alltid att få den lösningen att det är de oliktänkande som stämplas som det stora problemet, som hindret till en ny och underbar gemenskap, och att det är människorna som måste förändras innan det nya samhället kan ta form. Drömmen vänds sålunda till sin motsats, till en gemenskapens tyranni. Människans olikhet ligger i Fouriers vision däremot till grund för det harmoniska samhället. Falangstärens gemenskap är inget mål i sig, men människans lycka är otänkbar utanför en gemenskap.

I ett utslag av underbar självförhävelse liknar Fourier sina insikter med Newtons. Fourier menar att han har upptäckt den sociala motsvarigheten till gravitationsteorin: l'attraction passionel, attraktionskraften, som både attraherar och stöter ifrån. Det är Fouriers övertygelse att ingen passion i grunden är destruktiv, det är först när de undertrycks av samhället som de leder till destruktiva "motrörelser". Fourier siktar sålunda på människans fullständiga befrielse, både i materiellt och psykologiskt avseende. Hennes materiella välstånd ska säkerställas av falangstären, och hennes drifter och lustar måste ovillkorligen få fritt utlopp. Fourier förnekar inte heller människans mörkare drifter. För att dessa ska få utlopp ordnar falangstären slag om vem som kan tillaga de bästa små pastejerna. På invändningen att sådana slag vore löjeväckande svarar Fourier att de inte är löjligare än "våra religionskrig, våra krig om Transsubstantiationsläran", och andra gräl "som knappast rättfärdigar de strömmar av blod som de har kommit att utgjuta".

Det harmoniska samhället ligger slumrande i alla människors hjärtan. Det behövs ingen repressiv statsapparat som utjämnar alla människans olikheter; tvärtom är alla olika passioner (12 till antalet enligt Fourier, vilket med hjälp av inte så sinnrik men väl så obstrus matematik ger 810 distinkta personlighetstyper) en förutsättning för en mångfald, utan vilken lyckan knappast kan sägas existera. Människorna i falangstären är fria att skapa vilka gemenskaper som helst, den sexuella friheten är total. Inte nog med det: Fourier menar att det sexuella välståndet ska tillförsäkras av falangstären, ett "erotiskt minimum". Men den sexuella friheten ska inte bli ett männens privilegium. Fourier är bland de första medvetna feministerna i historien. Med stor klarsyn såg han hur kvinnan genom historien har förnedrats och marginaliserats. Han uttryckte sig till och med så att "utvidgandet av kvinnans rättigheter ligger till grund för alla sociala framsteg", och att kvinnans ställning är ett slags lackmustest för samhällets välbefinnande.

Fouriers stil är rasande polemiskt. Han slungar sina eldfängda ord mot allt han finner vara förnedrande och förkastligt. Och det räcker enligt Fourier med att en falangstär upprättas för att det omgivande samhället ska inse att det är så man bör inrätta sitt liv. Därefter kommer falangstärerna med en dominoeffekt att sprida sig över jordklotet (Fourier räknade på det också: 2 985 984 stycken). Det naiva hos Fourier vägs upp av hans varma och klara inblick i människors psykologi, men också av att man aldrig riktigt kan släppa misstanken att Fourier driver lika mycket med läsaren som med sin samtid. I framtiden menar Fourier att nya djurarter kommer ersätta de gamla: anti-lejon transporterar människor på land, anti-krokodiler håller floderna säkra och anti-flodhästar drar människors båtar i floderna. Till havs finns det anti-valar i samma syfte, och anti-hajar hjälper fiskare att fånga fisk.

Fourier har kallats galen. Men hans "galenskap" är en omistlig del av hans utopiska socialism, hans omutliga tro på människans förmåga att forma världen. Fourier är av få politiska tänkare som (på riktigt) har velat se människan i alla hennes färgrika nyanser, och som samtidigt har modet att måla upp en bild av ett samhälle där dessa olikheter och skilda passioner accepteras och får fritt utlopp.

Mest känd för: sin utopiska socialism, som går ut på att samhället ska ordnas i små självförsörjande enheter, så kallade falangstärer, där den sexuella friheten är fullständig och där aggressiva passioner kanaliseras genom matkrig.

Målning av Jean Gigoux, 1836.