82. Maurice Ravel

Trots att vi just har genomlevt det eklektiska 00-talet där musikaliska gränser i det närmaste helt har suddats ut, så är för många människor klassisk musik fortfarande något radikalt annorlunda i jämförelse med den mer populära, eh, populärmusiken. Klassisk musik framförs med fördel av välklädda musiker, allvarliga och organiserade, gärna som en del av en större orkester. Publiken sitter ner och är tysta, djupt koncentrerade eller lika djupt uttråkade. Ingen partymusik direkt. Förutom i Verona, på den afrokosmiska nattklubben Cosmic Club någonstans i skarven mellan 70- och 80-tal. Där kunde man höra den legendariska disc-jockeyn Daniele Baldelli fylla lokalen med de mest bisarra elektroniska tonerna, gärna kryddat med "exotiska" inslag. Men Baldelli var också väldigt förtjust i ett klassiskt 15-minuterstycke som han snurrade igång framåt fem på natten: Boléro, komponerad av Maurice Ravel.

Nu är väl i ärlighetens namn Ravel knappast ihågkommen som någon klubbkung, snarare tvärtom. Som ung man stiftade han på 1890-talet bekantskap med Claude Debussy som han sedan skulle komma att jämföras med under stora delar av sin karriär. Debussy var det egensinniga geniet, individuell och spontan, medan Ravel var den strikta formalisten som hängav sig åt hårt, noggrant och utförligt jobb. En perfektionist. Tjejer? Inget han någonsin sysslade med, såvitt vi vet. Han kan ha varit homosexuell men det finns egentligen ingenting som tyder på det. "The only love affair I have ever had was with music", som han själv uttryckte det vid ett tillfälle.

Dessa två, Ravel och Debussy, är idag ansedda som den musikaliska impressionismens två största namn. Impressionisterna (det var kritikernas term, såväl Ravel som Debussy ogillade epitetet) reagerade mot romantikens svulstighet, både den musikaliska och formmässiga. Impressionismen i konsten ville ge sken av att spegla konstnärens momentana intryck av det hon avbildade och målningarna var därför inte formmässigt stränga med detaljrikedom och klara linjer, utan suddiga och antydande. Kompositörerna arbetade utefter samma principer: korta "låtar" istället för långa pretentiösa verk, samt experimenterande med harmonier, strukturer och klanger. Musiken ger inga utförliga beskrivningar av något, är inga fullständiga "bilder", utan strävar snarare efter att ge oss olika intryck. Resten får vår fantasi göra. Under denna tid, kring sekelskiftet, skapade Ravel underbara små pianostycken, till exempel Pavane pour une infante defunte som är ett av kompositörens tidiga mästerstycken.

Ravel fick ofta utstå kritik för att skapa stel och känslolös musik men fortsatte sitt mödosamma komponerande under 1900-talets första decennier, då han bland annat arbetade med de inom den ryska balletten legendariska Sergei Diaghilev och Vaslav Nijinskij. Han dirigerade, orkestrerade och komponerade, men skulle snart stöta på problem. Dålig hälsa, strul med Diaghilev, första världskriget (där han träffade på en ung Adolf Hitler) och moderns död störde honom under 10-talet som var en tung period i Ravels liv. I början av 20-talet tog det fart igen och när Debussy dog ansågs Ravel plötsligt som Frankrikes största levande kompositör.

Mot slutet av årtiondet begav sig Ravel till USA för en turné som skulle bli väldigt lyckad och göra honom internationellt känd. Under sin tid i det förlovade landet mötte han George Gershwin, som ville studera under Ravel, och kom genom honom i kontakt med Harlem och jazzen. (Det sägs att Ravel, när han fick reda på hur mycket den framgångsrike Gershwin tjänade, föreslog att han själv skulle studera under Gershwin istället.) Ravel gillade jazzen han fick höra och skulle i sina mycket vackra pianokonserter ta intryck av genren. Succéerna fortsatte. Hemma i Paris igen komponerade han det som skulle bli hans signaturverk. Ravel pillade lite på sitt piano en dag och utbrast plötsligt för en vän i närheten: "Don't you think this theme has an insistent quality? I'm going to try and repeat it a number of times without any development, gradually increasing the orchestra as best I can." Och så gick det till när en av Frankrikes genom tiderna största kompositörer skapade Boléro, sitt allra mest berömda verk.

Ravel var aktiv fram tills han dog 1937, i sviterna av en bilolycka. Han kallade sig själv för klassicist och vördade de gamla mästarna. Kritikerna placerade honom till en början i ett impressionistiskt fack. Senare under karriären komponerade han musik som fungerade likt en brygga till modernismen, även om han aldrig följde Schoenberg i dennes atonala fotspår. Han tog intryck av folkmusik och jazz. Den originelle, svårplacerade och mångsidige kompositören Ravels verk kan alltså kategoriseras på olika sätt, alla lika riktiga. Klassisk musik. Impressionistisk musik. Modernistisk musik. Ja, och så nattklubbsmusik, förstås.

Mest känd som: en av den musikaliska impressionismens två största namn och en av Frankrikes viktigaste kompositörer över huvud taget.

83. Georges Méliès

På perrongen står ett antal människor uppradade och väntar på tåget som nu kommer inrullande. Iklädda pråliga hattar tar kvinnorna emot sina mustaschprydda män när de kliver av.

L'Arrivée d'un train à La Ciotat (1895)
Filmare och producent: Auguste & Louis Lumiére

En Gandalfliknande professor är lyrisk över sitt nya månreseprojekt. Han eldar upp sina vetenskapskollegor till fullständigt extatiska nivåer och snart (men först efter lite bråk) är alla övertygade om att projektet är genomförbart, varpå jobbet med rymdskeppet genast tar fart. Inom kort är allt klart och expeditionen ger sig iväg, under påhejande av en samling lättklädda kvinnor. Man får sedan se hur skeppet närmar sig månen och det som på håll ser ut som några kratrar visar sig snart vara ögon och mun. Månen har mänskliga drag! Man kan bara tänka sig resenärernas förvåning när detta uppdagas för dem. Landningen går bra, med vilket jag menar att skeppet kraschlandar in i månens högra öga. Dennes mun förvrids genast i en grimas, och en kräkning verkar vara på gång.

Besättningen tar sig hela och rena ut ur sin rymdkapsel och slår genast läger. Efter en natts drömmar börjar sedan äventyret, som innehåller magiska metamorfoser, brutalt våld, kidnappningar, utomjordingar, desperat flykt och en del annat. Jag vill inte, till skillnad från i den ovan beskrivna filmen, avslöja slutet för er som inte vet hur det går.

Le voyage dans la lune (1902)
Regissör, producent, manusförfattare, skådespelare, scenograf, kostymdesigner och fotograf: Georges Méliès

Ni har nu läst om två historiska filmer från mediets barndom. Den första skapade Auguste och Louis Lumière, ett franskt brödrapar som brukar vara de första namn filmhistorien tar upp. De var inte först med att producera rörliga bilder men tog patent på Cinematografen, en filmkamera och projektor som 1895 möjliggjorde den första kommersiella filmvisningen. För detta har Lumièrebröderna en given plats i filmhistorien, men det gick ännu inte att tala om någon verklig filmkonst. L'Arrivée d'un train à La Ciotat (Ett tåg anländer till järnvägsstationen) är typisk för deras korta inspelningar: en statisk kamera följer ett vardagligt skeende. Inget narrativ, inget skådespeleri, inga effekter. "För den stora allmänheten var 'levande bilder' ett tivolinöje bland många andra, för kulturkritiker och konstnärer en teknisk lek utan konstnärliga aspirationer" skrev Dr. Gert Richter i Unsere Welt - Gestern, Heute, Morgen om de tidigaste filmproduktionerna. Men den inställningen skulle snart komma att ändras.

Georges Méliès, en trollkarl från Paris, satt i publiken när Lumière höll den första visningen. Han lämnade lokalen inspirerad av det han sett men med en känsla av att det gick att göra så mycket mer med mediet. Han satte genast igång med sina nyfikna utforskningar och under de följande åren skulle Méliès upptäcka och bana väg för en mängd viktiga filmtekniker, bland annat stop motion och dubbelexponering. När han 1902 hade färdigställt Le voyage dans la lune (Resan till månen) var den nyskapande och banbrytande på flera sätt. Den var hela 14 minuter lång, till skillnad från de tidigare filmerna som sällan pågick längre än ett par minuter. Detta möjliggjorde ett mer utvecklat berättande och någonting som liknar en mer "riktig" film utifrån ett modernt betraktelsesätt. Tack vare de av Méilès själv uppfunna och upptäckta teknikerna kunde han dessutom överraska och exaltera sin publik med fantastiska specialeffekter. Världshistoriens första sci-fi/fantasy-film hade sett dagens ljus och det var, kort sagt, någonting helt annat än Lumières historiskt intressanta men konstnärligt sett ganska trista, dokumentära realism.

Méliès var således inte bara en filmskapare - han var en filmkonstnär. Det är lätt att i första hand se honom som en av den moderna filmens stora föregångare och pionjärer, något han naturligtvis också var, men enbart sådana förtjänster skulle göra honom viktig och inte nödvändigtvis bra. Därför är det viktigt att poängtera att hans filmer än idag underhåller, inspirerar och gläder oss. Det finns en underbar sekvens i Resan till månen där månbefolkningen ger sig av på jakt efter de invaderande människorna. Precis innan Méliès låter bilden tona ut ser man att en av månmäniskorna gör en helt oprovocerad salto flip innan han hänger på sina kamrater. Den plötsliga gymnasistiska övningen kan stå som symbol för Méliès lycka att få arbeta med mediet, en lycka som bubblar över. Ärligt talat, inte kan en så rolig och opretentiös film som Le locataire diabolique ha skapats av någon som tycker det är tråkigt att gå till jobbet? Méliès må vara hur filmhistoriskt viktig som helst, det som verkligen betyder någonting är att han genom sina filmer ger mig lite mer energi och gör mig lite gladare. Det behövs.

Mest känd som: en av filmkonstens stora pionjärer.

84. Jacques-Yves Cousteau

En gång i tiden var ”att bli upptäcktsresande” den stora pojkdrömmen. Världen var full av mystik och hemligheter. Idag får vi utförliga rapporter och högupplösta bilder från världens alla hörn varje dag i morgontidningen. Folk går kors och tvärs genom den en gång så hemlighetsfulla djungeln, i den mån den fortfarande existerar. Allt är kartlagt. Rymden är ”the final frontier”, för att tala med Star Trek. Johannes beskrev hela saken bra i sin text om Jules Verne. Men om rymden står för driften att söka sig längre och längre ut, så får vi inte glömma den andra driften: att söka sig längre och längre in. Om Jurij Gagarin och Neil Armstrong uppfyllde den dröm som framställdes i Från jorden till månen, så är Jacques-Yves Cousteau den som får stå som symbol för sökandet i Till jordens medelpunkt och En världsomsegling under havet.

Faktum är att en rik, gigantisk och till stora delar fortfarande helt okänd värld döljer sig djupt nere under havsytan. Dessutom känns den så nära i jämförelse med rymden. Och det finns ju liv där! Fiskar som aldrig sett dagsljus och lever så långt under ytan att en människa skulle krossas av trycket om hon vågade sig ner. Cousteau hade en fundamental betydelse för utvecklingen och populariseringen av den moderna dykningen, och har nästan helt på egen hand fått representera utforskningen av den tysta världen under vattenytan. Le Monde du Silence, ”den tysta världen”, är också namnet på den film som blev hans stora genombrott hos den breda publiken. I den guldpalmsbelönade filmen, där han får regihjälp av en ung Louis Malle, utforskas havets hemligheter från Cousteaus legendariska båt Calypso.

Ett plask hörs och en man i dykardräkt flimrar förbi framför tittarens ögon. Snart visar det sig vara en hel grupp som sakta rör sig ner genom vattnet tills ljudet av de brusande bubblorna försvinner och gruppen bleknat bort någonstans under den kompakta vattenmassan för att ersättas av förtexterna. Cousteaus väderbitna ansikte tillhör uppenbarligen en äventyrare. Med pipan i munnen spatserar den tunne fransmannen omkring på Calypso och ser över sina medarbetares jakt på havsbottnens hemligheter. Det verkar vara ett härligt liv som förs på båten. Solen lyser, havet är blått och när sjömännen blir hungriga simmar de ner och plockar upp gigantiska kräftor som sedan äts upp i kajutan. Idag kanske man ryggar tillbaka lite när Cousteau och co glatt spränger korallrev i luften för att sedan behändigt kunna plocka döda fiskar som sedan katalogiseras i glasburkar. Vi människor har en okuvlig drift att upptäcka och uppleva, ja man kanske till och med skulle vilja säga erövra, nya ting och platser. Det är inte alltid vi bryr oss om vad som blir förstört på vägen. En skillnad mot de flesta av dagens naturdokumentärer är just den stora roll människan får spela, vilket gör filmen både intressant och stundtals moraliskt tveksam. Filmens vackra samspel mellan människa och natur övergår inte sällan i våld från den ena partens sida. Som en modern kapten Ahab tar Cousteau fram ett vapen och skjuter en av båten skadad val i huvudet för att det döda djuret ska locka till sig hajar. Calypsos besättning blir på ett märkligt och ”onaturligt” sätt delaktiga i hajarnas sönderslitande av kroppen. Hajarna blir sedan i sin tur dödade av sjömännen, som fiskar upp de mätta djuren och går loss på dem med en yxa. En mycket effektiv bild av näringskedjan. Till Cousteaus försvar ska det sägas att han senare i livet blev mycket engagerad i miljöfrågor, och till och med har kallats för ”miljörörelsens fader”. Ibland får man dock känslan av att Cousteau och hans dykare innerst inne inte är så mycket mer än glada pojkar som hittat en gigantisk, outforskad lekplats. Sköldpaddor och jättelika fiskar får agera motvilliga lekkamrater. Visst är vetenskapen och allt det där viktigt, men i botten finns kanske en drivkraft att för en stund få sluta vara människa och istället bli en sjövarelse med en färgglad fisk som bästa kompis. Själv har han förklarat människans upplevelse under vattnet på följande vis: ”Buoyed by water, he can fly in any direction — up, down, sideways — by merely flipping his hand. Under water, man becomes an archangel.”

Louis Malle gör ett mycket bra jobb med att framhäva skönheten och mystiken i naturen– och utstrålningen från den man som outtröttligt utforskar den. Att Le Monde du Silence vann Guldpalmen i Cannes som första dokumentär kan kanske, trots dess obestridliga kvaliteter, förefalla något märkligt, men man måste betänka hur nytt och obekant dykningens utforskande av undervattensmiljön var vid den här tiden. Det var inte som idag något som varenda turist ägnar ett par dagar åt på Thailandssemestern. Att få se vad som försiggick under havsytan, i färg dessutom, måste i ännu högre grad än idag ha tett sig som att få se en glimt från en annan värld. Jacques-Yves Cousteau förblir 1900-talets kanske största upptäcktsresande och äventyrare.

Mest känd som: mannen som gjort mer än någon annan för att utforska havets hemligheter. Och givetvis också för att Ol’ Dirty Bastard i ”Da Mystery of Chessboxin” rappade: ‘Here I go, deep type flow, Jacques Cousteau could never get this low’.

85. Django Reinhardt

Året är 1947, bomberna har sedan ett par år slutat falla över Europa, blodet från miljontals människor håller sakta på att sjunka ner i den svarta jorden. Paris vaknar till liv igen, folk vill glömma. Musiken som under kriget skänkt tröst åt såväl civilbefolkningen som tyska soldater, står nu i glömskans tjänst. Django Reinhardt har precis kommit hem från en turné i Amerika. Konserten är slutsåld och människor står packade i den lilla lokalen (det kan vara vilken som helst). Från några bord, där det inte är lika trångt, stiger cigarettröken i tjocka moln upp mot taket. Det börjar mumlas, stolar skrapas mot det smutsiga trägolvet, en fet liten man höjer rösten och meddelar åskådarna - den lilla mustaschen hoppar upp och ner, svetten samlas i små droppar på hans panna - att Django kommer alldeles strax, alldeles strax. Ingen blir förvånad, Djangos oförutsägbarhet känner alla till. En timme senare sprids ett leende över den lilla feta mannens ansikte (han säger något men ingen lyssnar) och han ger plats åt en elegant man, kostymen sitter perfekt och i ena mungipan slokar en cigarett. Django tar fram gitarren, tar några ackord, ett svårmod flyger som en vindil över hans ansikte, innan han börjar fylla lokalen med varm jazz.

Django växte upp bland romer utanför Paris. Han fick sin första banjo när han var tolv, och sin musikaliska bildning när han försökte efterhärma bal musette, en pulserande blandning av italienska dragspel, franska säckpipor och romska gitarrer. 1928 var han med om en brand som förändrade hans liv. Django överlevde, men fick stora brännskador och miste två fingrar på vänster hand. Han var tvungen att lära sig ett nytt sätt att ta ackord, med två eller tre fingrar istället för med fem. Paradoxalt nog kanske branden kan förklara varför Django gitarrspelande var så unikt. En amatörmålare som hörde Django spela på ett kafé 1931 bjöd upp honom till sin våning för att lyssna på musik, några 78-varvare med Louis Armstrong. Django blev snabbt förälskad och började skrika "Mon Frère! Mon Frère!", och lämnade inte lägenheten på några dagar. Kort efteråt träffade han Stéphane Grappelli, en violinist av italiensk härkomst, och de började jamma tillsammans.

Det franska intresset för jazz var på 30-talet långt ifrån nytt. Efter det första världskriget svämmade amerikansk kultur över Paris och Montmartre, och jazzklubbar öppnades nästan i varenda gatkorsning. Josephine Baker dansade, Sidney Bechet spelade klarinett, och klubbägare som Ada "Bricktop" Smith och Eugene Bullard (för övrigt den första svarta krigspiloten i historien) definierade Paris nöjesliv. Det var det glada 20-talet, alla dansade, hånglade och hade kul. Svarta musiker flyttade gärna över till Frankrike, där klimatet var friare. I USA ökade rasmotsättningarna, delvis som ett resultat av att svarta soldater som hade fått smak för friheten inte längre kunde acceptera förtrycket. Problemet illustrerades av en rad i en populär låt från 1919: "How ya gonna keep 'em down on the farm, after they've seen Paree?" I Paris var det närmast en fördel att vara svart, med ett resonemang som till ytan kan tyckas vara rasismens motsats, men som egentligen spelar på samma fördomar: svarta människor var levnadsglada, kunde dansa och visste att ha kul. Men som en rejäl fest slutade allt med en rejäl baksmälla. Depressionen gjorde att många klubbar tvingades stänga och Montmartre ekade tomt som en sten i en metallåda.

Kärleken till jazzen överlevde depressionen. Charles Delaunay och Hugues Panassié delade samma brinnande intresse och tillsammans startade de en klubb, Hot Club de France. Django var precis vad de letade efter, och 1934 fick de Django och Grappelli att starta ett band, Quintette du Hot Club de France, eller franska hotkvintetten, som genom 30-talet hade en rad hits: "Minor Swing", "Daphne" och "Belleville". Djangos heta gitarrspel svalkades av Grappellis violin och det lät helt enkelt förbannat bra. Delaunay och Panassié var ett lika omaka par. Delaunay var son till konstnärerna Robert och Sonia Delaunay och stod till vänster i politiska frågor; Panassié var däremot monarkist och stödde under andra världskriget Vichyregeringen. En gång under kriget, när Delauney bad honom, vägrade han att hjälpa några engelsmän att fly undan nazisterna. (De var ju trots allt engelsmän.) Under kriget ökade Djangos popularitet, trots att han var rom och hundratusentals romer dog i nazistiska förintelseläger. En förklaring till att Django klarade sig var att han beskyddades av en jazzälskande officer i Luftwaffe, Dietrich Schulz-Köhn, kallad "Doktor Jazz".

Efter kriget åkte Django till USA, där han turnerade med Duke Ellington. Han lärde sig aldrig att skriva eller läsa och inte heller att läsa noter, men det behövdes inte, Django var något av en musikalisk impressionist och spelade på känsla. Trots kulturkrocken gick turnén bra. När Sonny Greer hörde honom spela för första gången lär han ha utropat: "Well, fuck my britches!" och Duke själv sa om Django att han var "the most creative jazz musician to originate anywhere outside the United States". Efter hemkomsten från turnén sökte sig Django tillbaka till sina romska rötter. Han kände att han inte riktigt passade in i det moderna livet, men fortsatte att göra konserter och spela in skivor, tog till sig bebopen och började spela med elgitarr, men dog utanför sitt hus av en hjärnblödning 1953. Endast 43 år gammal.

"Var hittade ni honom nånstans?" Den feta mannens mustascher har slutat att hoppa, han står i ett hörn och pratar med två yngre musiker, som inte riktigt kan slita ögonen från Djangos händer. "På stranden" säger den ene. "Han gick där med händerna i fickorna, märkte oss inte ens när vi kom." Djangos toner når ut till Paris gator, staden han för alltid är förknippad med. Det vackra Paris, det glada och tragiska Paris, det underbara Paris, som strömmar ur hans musik.

Mest känd som: en av de bästa jazzgitarristerna genom tiderna.

86. Simone Weil

En tid i sin ungdom tog den katolska mystikern Simone Weil filosofikurser i Sorbonne tillsammans med Simone de Beauvoir. Om Weil skriver de Beauvoir, själv en av 1900-talets intellektuella giganter, i sina memoarer: "Jag var nyfiken på henne därför att hon ansågs vara så intelligent och för att hon var så konstigt klädd." Det räcker att titta på några bilder på Weil för att känna ett slags intellektuell underlägsenhet, och i samspråk med henne skulle man antagligen känna sig som en dum lågstadieelev som har blandat ihop täljare och nämnare, eller skämmas en smula för att man fortfarande inte har tagit sig igenom Konungaböckerna. Kanske skulle man skratta åt hennes klädsel i smyg, för att jämna ut det hela lite.

När Simone Weil mitt under det andra världskriget anländer till London för att arbeta för den franska motståndsrörelsen är hon fast bestämd att ta risker och göra en skillnad. I New York (dit hon flydde från Frankrike) kände hon sig hjälplöst avskuren från lidandet i Europa och världen, som söndersliter henne inifrån. Men Weil märker snart att hennes bemödanden inte leder någonstans, hon blir modfälld och deprimerad. Mot sina egna förhoppningar utsätts hon varken för faror eller svårigheter, samtidigt som kriget pågår för fullt på andra sidan sundet. För att åtminstone göra något anpassar Weil sina måltider efter den mängd mat hon tror att invånarna i det ockuperade Frankrike har på tallriken. 1943 diagnosticeras hon med tuberkulos och dör 34 år gammal, utmärglad och besviken på sig själv.

Efter Sorbonne tog de Beauvoir och Weils liv skilda vägar. de Beauvoir bröt med sin borgerliga och katolska uppväxt, och Weils religiösa sökande ledde fram till hennes mystiska upplevelse som placerar henne bland dem som i den kristna traditionen känt en omedelbar kontakt med Gud. Sin avgörande mystiska upplevelse på hösten 1938 beskriver Weil som att tvärsigenom lidandet känna närvaron av en översvallande kärlek. Jesus griper tag i henne: "En närvaro mer personlig, mer viss, och mer verklig än en människas; den var för både sinne och fantasi oåtkomlig, lik den kärlek som lyser upp det mest ömma leende hos någon man älskar." Det finns ändå stora likheter mellan Weil och ateisten de Beauvoir. De reagerade båda mot en hycklande samtid som sa en sak och gjorde en annan, och de försökte båda hitta ett mer kärleksfullt och sanningsenligt sätt att leva. För den sakens skull ställde Weil omänskligt höga intellektuella och moraliska krav på sig själv.

Från sin första mystiska upplevelse fram till sin död brottas Weil med frågan hur lidandet i världen går ihop med Guds allsmäktighet. Weil menar att Gud visserligen är allsmäktig, men att han inte utövar sin allmakt. Den materiella världen är underkastad vissa obevekliga lagar, som är helt likgiltiga för människans lidande. (Weil använder ordet "la necessité", nödvändigheten.) Gud skapade nödvändigheten och drog sig sedan tillbaka: Gud har abdikerat. Människan ställs i livet inför två alternativ, antingen att stanna kvar i en form av skuggtillvaro eller att leva med Gud i kärlek. Människan måste alltså ge Gud sitt samtycke, vilket också är hennes enda fria handling. Allt annat sker i enlighet med la necessité.

Av de mystiker Weil lät sig influeras av har Mäster Eckehart (1260-1327) och Johannes av Korset (1542-1591) en särställning. För Eckehart har det andliga livet som mål att uppnå en förening med Gud. Människans själ står oftast i vägen för en sådan förening. När människan enligt Weil har gett Gud sitt samtycke börjar hennes avskapelse, "la décréation". På samma sätt som Gud avstår från att använda sin allmakt, avstår människan från sina själviska anspråk. Avskapelsen innebär en rening av själen, som förbereder henne inför Guds kärlek. Johannes av Korset uttrycker ungefär samma sak med "själens dunkla natt", som utpekar två viktiga stadier för att människan ska nå förening med Gud: dels sinnenas natt, då människan avsäger sig kroppsliga önskningar, och dels andens natt, då själen uppnår kontemplation utan föreställningar eller sinnesbilder. Weil nämner till skillnad från Mäster Eckehart och Johannes av Korset en icke-religiös väg till Guds kärlek, nämligen genom intensiva studier. Hon drevs av en omättlig kunskapstörst, och plågades livet ut av svår huvudvärk. Enligt Weil markerar lidande och uppmärksamhet människans försök att nå förening med Gud.

Weil kunde inte stå ut med lidandet i världen och dog när det visade sig att hon inte kunde göra något åt det. Andra människors lidande var för Weil ingen abstrakt företeelse, som det är för de flesta, något som visas på nyheterna och som vi inte behöver bry oss om, utan en påtaglig realitet. Som den amerikanska författaren Susan Sontag har påpekat i en essä är det inte nödvändigt att hålla med om Weils världsbild: Gudsbilden, den fanatiska asketismen, föraktet för nöjen och glädje. Ingen kan önska att en nära vän (eller ens en nära fiende) lever sitt liv på det sätt som Weils försökte leva sitt. Vissa liv, menar Sontag, inbjuder till imitation, andra liv studerar vi helst på distans med en blandning av motvilja, medlidande och vördnad. Det är det som skiljer hjältens liv från helgonets. Det fascinerande med Weil är att hon identifierade sig själv med lidandet i världen, att hon bar vittne om det mystiska i tillvaron, att hon försökte omvandla sitt eget liv till ett moraliskt föredöme. Att hon levde ett helgons liv.

Mest känd som: katolsk mystiker, som trots oerhörda ansträngningar att leva sanningsenligt, ändå dog djupt besviken på sig själv.