72. William-Adolphe Bouguereau

- Är du inte klar snart?

Den kvinnliga modellen håller upp sitt hår över huvudet med armarna; det faller svallande ner över hennes nakna rygg, och hon kastar en förstulen och otålig blick på konstnären, som med rynkat ansikte studerar sin tavelduk, till vilken modellens mjuka kurvor med konstnärens fasta hand har överförts, och där hon omges av nymfer och satyrer som blåser i snäckskal och putti som i en uppåtgående spiral flyger mot himlen (och en som rider på en delfin!). Hon sveper in sig i en tygfilt innan hon lämnar rummet, men hon hinner kasta en blick på den enorma målningen (den är över tre meter hög och två meter bred) och tänka att det är likt, ja, rent otroligt likt. Mycket bättre än vad de där impressionisterna har för sig, som bara kluddar lite som de vill. Författaren och konstkritikern Joris-Karl Huysmans, som närvarar vid Salongen 1879 och ser Bouguereaus version av Venus födelse, är av en annan åsikt: "une pauvreté qui n'a pas de nom" (en torftighet som inte har något namn). Huysmans klagar på kompositionen och på färgerna; han kallar Venus för en uppsvullen ballong och menar att ett nålstick i torson skulle få allt att spricka. Men de kritiska rösterna får inget genomslag. Bouguereau hyllas. Igen.

William-Adolphe Bouguereaus (1825-1905) plats i konsthistorien har nästan tragiska kvaliteter. Hyllad under sin livstid, närmast borgglömd av eftervärlden. Bouguereaus liv omgavs av guldkant, framgång följde på framgång, och han dog 1905 som en hyllad konstnär, allmänt ansedd som en av 1800-talets största. Men nya konstnärliga och estetiska strömningar gjorde att hans konstnärskap strax föll ner i glömskan, och om han överhuvudtaget nämns i ett modernt konsthistoriskt uppslagsverk så är det som ett exempel på den löjliga franska salongskonsten, aldrig som en konstnär i egen rätt. Inte så märkligt förstås, eftersom Bouguereau inte passar in i den bild vi har av hur en konstnär måste vara och hur han ständigt måste kämpa mot en oförstående samtid. Bouguereau anpassade sig till samtiden - han tillfredsställde rika klienters lust att hänga upp nakna damer på väggarna. I alla sina målningar följde Bouguereau samma klassiska mall för komposition, form och innehåll. Edgar Degas och avantgardet använde det nedsättande uttrycket "Bouguereauté" för att referera till all konst med den för Bouguereau och salongskonstens typiska glättiga och välputsade ytan.

Trots att Bouguereaus målningar liknar verkligheten mer än Gustave Courbets och realisternas målningar, så är hans målningar ändå mindre realistiska. Detaljrealismen må vara högre, men man får aldrig känslan av att Bouguereau ville redogöra för hur världen faktiskt ser ut. Hans målningar är däremot ofta drömska och inbjudande, alla linjer samverkar till stiliserad perfektion. I Les Noisettes från 1882 sitter två flickor på marken framför en dunge. De tittar på varandra i hemligt samförstånd. Den högra flickan håller en klase hasselnötter i händerna. Trots målningens verklighetstrogna detaljer, får vi aldrig känslan av att det här någonting som äger rum i verkligheten. Flickorna ser utplacerade ut, och ljuset som faller på dem känns onaturligt. Bouguereaus målningar om antika myter eller litterära personer är mer dramatiska: La Naissance de Vénus (1879), Nymphes et Satires (1873) och Dante et Virgile en enfer (1850). Men Bouguereau stämde inte alltid bågen högt, han är som bäst i sina mer vardagligt finstämda målningar, där han lyckas fånga en undrande och vemodig blick, oftast hos ett barn. Som i La Jeune Bergère (1885) eller Idylle Enfantine (1900).

Det går att kritisera Bouguereau för att endast tillfredsställa sina klienters smak. Vad gott tjänar hans målningar annat än att mätta lusten på nakna kvinnokroppar? Salongskonsten var till stor en socialt accepterad form av pornografi, till skillnad från de franska kort som bland annat Nadar försåg Paris befolkning med. Det erotiska i Bouguereaus målningar övergår aldrig till köttslig verklighet, utan stannar som eggande fantasi. Är det inte mer hedervärt när man lever i ett samhälle med stor misär, att man då bemödar sig om att lyfta fram det som inte får plats i den officiella versionen av vad som pågår i samhället? Men varför skylla på dem som ger oss drömska bilder att försjunka i? Saken är ju att dessa invändningar aldrig riktades mot symbolisterna i slutet av 1800-talet. Bouguereaus fel är inte att han ägnade sig åt verklighetsflykt, utan att han tillfredsställde en borgerlig smak. Det var bara till viss del Bouguereaus val av motiv eller sätt att måla som fick avantgardet att brusa, resten var för att han representerade salongskonsten, en målarkonst som ställde sin skicklighet i överhetens händer. Bouguereau fick sålunda klä skott för avantgardets kritik mot samhället.

Bouguereau står länge och tittar på sin tavla, till slut ändrar han på några småsaker: en lock som virvlar sig åt fel håll, en för stor bröstvårta. Som alla framgångsrika människor som har nått framgång utan att behöva övervinna några hinder tänker han inte på något särskilt; han försöker bara få tavlan att stämma överens med sitt luftiga och stiliserade ideal. Det är inte lätt att se förbi kritiken mot Bouguereau: han levde inget bohemiskt konstnärsliv, det finns inget i hans levnadsöde att känna sympati för, och han försökte inte ta konsten till en plats där den inte redan hade varit. Lika illa för hans eftermäle är att han inte gillade impressionisterna, antagligen för deras slappa grepp om penseln. Men värst av allt är att han aldrig gjorde uppror mot samhället. Eftervärlden har fortfarande inte förlåtit honom.

Mest känd för: sin extremt detaljerade målerikonst som med sin glättiga och välputsade yta har blivit liktydig med intetsägande och verklighetsfrånvänd salongskonst.

Självporträtt 1879.

73. Jacques Lacan

”Att älska, det är att ge varandra vad vi inte har.” En människa som sagt en så fin sak, och dessutom hängde med Salvador Dali, Pablo Picasso och Georges Bataille, måste vara en bra person på ett eller annat sätt. Men när det gäller den franske psykoanalytikern Jacques Lacan är jag inte säker. Ibland framställs han som det största namnet inom psykoanalysen sedan Sigmund Freud själv, och det största namnet är han nog utan tvekan. Han har haft ett enormt inflytande även inom filosofi och litteraturteori, och ses ofta som en av de stora strukturalisterna. Är han så fantastisk, eller är han bara, som Noam Chomsky uttryckte det, ”en charlatan”? Jag vet inte.

Psykoanalysen är enbart möjlig om det omedvetna är strukturerat som ett språk. Detta är grunden för Lacans arbete. Om Freud hade en biologisk syn på det omedvetna, så hade Lacan en lingvistisk. Det omedvetna är i den meningen lika komplext som medvetandet självt. Han applicerar strukturalismen på psykoanalysen och använder sig flitigt av Ferdinand de Saussures termer signifiant (betecknaren/ordet) och signifié (det betecknade/innebörden), begrepp som dock får en ny betydelse i hans teori. Om man ska nämna någon slags startpunkt för Lacans teori, så måste det vara den endast 9 sidor långa, men oerhört komprimerade/svårbegripliga, artikeln ”Spegelstadiet som utformare av jagets funktion sådan den visar sig för oss i den psykoanalytiska erfarenheten” från 1949. Från början var detta ett föredrag som hölls vid den 16:e internationella kongressen för psykoanalys i Zürich. Huvudparten av Lacans tänkande utformade sig sedan under de seminarier han höll i Paris från 1953 fram till sin död 1981.

För Lacan kan psykoanalysen ses som något mer än en teori – den är en etik för vår tid. I sin diskussion av psykoanalysens etik börjar han med att ta upp Aristoteles Den nichomachiska etiken – den första redogörelsen för etik vi känner till i västerlandet. Hos Aristoteles utesluts de djuriska begären från etiken. Dessa ska inte blandas in på något sätt i människans strävan mot mänsklig fullkomlighet. Aristoteles predikar en slags måttfullhet och ”nedvärdering av begäret”. Lacan poängterar dock Freuds tanke om att ingenting i vår natur talar för att något sådant ska kunna lyckas. I själva verket spelar dessa begär alltid en central roll inom oss, något en psykoanalytisk etik måste ta hänsyn till. Etikens själva grunder och förutsättningar måste sökas hos Freud och hans bild av det mänskliga psyket. Lacan frågar sig också varifrån ”måttet” till denna moralens måttfullhet kommer ifrån. Han talar om en ”maktens moral” som vill tygla våra grundläggande begär. Att försumma begäret och ställa sig i ”det godas tjänst” är att skriva under på maktens ständiga budskap: ”Fortsätt arbetet, och vad begäret anbelangar får ni vänta.” Utan att nå kunskap om våra begär kan vi aldrig nå lyckan, utan döms att styras av ”det godas” lagar – det vill säga av makten. Lacan å sin sida hävdar att ”det enda man kan vara skyldig till, åtminstone ur ett analytiskt perspektiv, är att ha försakat sitt begär.” Han menar att erfarenheten visar oss att det faktiskt är det vi känner skuld över. Han vågar dessutom påstå att så länge skulden funnits, så har den goda avsikten aldrig lett till några framsteg för mänskligheten. Lacan menar att vetenskapen i våra dagar tagit begärets plats, med bristfälligt resultat.

Jag skäms absolut inte för att jag inte begriper särskilt mycket av Lacans skrifter. Läs till exempel den här berättelsen av den franske psykoanalytikern : ”En person som nyligen har publicerat ett arbete om samlare och de auktioner som antas göra samlarna rika har för övrigt bett mig komma med några idéer rörande samlandets mening. Jag avstod, för jag hade varit tvungen att be honom följa mitt seminarium under fem eller sex år.” Lacans svärson Jacques-Alain Miller – ”den legitime arvtagaren till Lacans kvarlåtenskap” och mannen som måste godkänna alla översättningar och utgåvor av Lacans verk, har för övrigt en praxis för alla översättningar av Lacans seminarier som säger att översättarna inte får ge några förklarande kommentarer vad gäller innehållet i hans teori. I förordet till den svenska översättningen av Ècrits (en samling centrala Lacantexter) säger Iréne Matthis om en av texterna att den ”förtjänar all den tid den kräver för att bli förstådd. Jag vill varna läsaren att det kan ta år”. Hon avvisar tanken på att man skulle kunna ge en förenklande introduktion till Lacan, och inte ens någon slags förklaring av hans centrala begrepp. Anledningen är troligen att hans begrepp ändrar innebörd och utvecklas genom hans seminarier – de har ingen fastslagen betydelse. Hos de flesta andra tänkare kan man kanske få någon slags ”grundförståelse” och sedan gräva vidare, men när det gäller Lacan måste man följa med på hela resan. Jag är alltså långt ifrån säker på Lacans storhet – han förefaller mig vara alldeles ovanligt obskurantistisk och mystifierande. Det är väl visserligen inte särskilt konstigt att se människan som en oändligt komplex kod som inte kan förklaras med några enkla formler – frågan är vad psykoanalysen egentligen har gjort för framsteg i ”knäckandet” av denna kod? Hur många människor har Lacan hjälpt? Har psykoanalytikerna en bättre förståelse av det mänskliga psyket än alla andra eller är det bara en ovanligt komplicerad bluff? I min mening verkar det vara något fuffens med det hela. Att sitta och leta efter dolda meningar bakom varje mänsklig handling framstår inte som mycket bättre än att sitta och leta efter mystiska numerologiska mönster i världshistorien. Det är alltså inte märkligt om Lacan är en kontroversiell figur. Vissa fattar, andra inte. Han bannlystes till exempel från The International Psychoanalytical Association (IPA) och arvtagaren Miller har bittert konstaterat: ”Jacques Lacan har inte behövt tillbakavisa de hedersbetygelser som inte erbjöds honom”.

Man måste ändå beundra Lacans envishet och produktivitet. Han vände sig mot den för tiden dominerande amerikanska ”jag-psykologin” och såg istället för det enhetliga jaget en ”salig blandning av imaginära identifikationer”. Trots uteslutningar och kyliga attityder från akademiskt håll, lyckades han göra sig till en central punkt i Paris intellektuella liv med seminarium som hölls veckovis under att antal decennier. Jag, och många med mig, har beskyllt honom för obskurantism, men Miller menar att Lacan ”vill vara demonstrativ på ett område där obskurantism vanligen råder” och att ”han är motsatsen till den bild som spritts av honom”. Kanske är det så att det paradoxalt nog är ett lacanskt strävande efter enkelhet som gör det hela så svårt. För att skapa ordning i det psykoanalytiska begreppssystemet reducerar och komprimerar han begreppsapparaten, eller som han själv uttryckt sig: gör virrvarret till ”en trädgård a la francaisé”. Givetvis blir det därför ett stort problem att översätta denne tänkare, och för en icke-fransktalande som undertecknad (som egentligen inte fattar grejen med psykoanalysen från första början) blir det svårt att greppa det hela. Ordens mångfacetterade och skiftande betydelser gör hans verk, för att återigen citera Miller, ”helt ogenomträngligt för en läsare som har bråttom”. Jag har haft bråttom. Och vad gäller psykiska besvär kommer jag hellre att förlita mig på kognitiv beteendeterapi och Prozac.

Mest känd för: att han med sitt strukturalistiska sätt att ta sig an psykoanalysen, blev den mest berömde inom detta område sedan Freud.

74. Félix Nadar

Vad får människan för allt slit under solen, frågar Predikaren, och ingen har ännu lyckats komma på ett bra svar. Solen går upp och solen går ner, och floderna rinner ut i havet, men havet blir aldrig fullt. Tiden har sin gång, den bryr sig inte nämnvärt om alla ynkliga människor. Vi känner av dess flykt när vi går till arbetet, efter att vi har älskat och när vi tittar på en gammal målning (herregud, tänker vi, det här var länge sedan). Men ingenstans är tiden lika framträdande som i ett fotografi. Ett fotografi är på ett helt annat sätt än en målning bundet till tiden. Det är som att vi genom att titta på fotografierna på Courbet, Baudelaire och Sarah Bernhardt får en känsla av den tid som har flytt sedan de levde. Om Alphonse Muchas affischer av Sarah Bernhardt fångar den stora skådespelerskans natur så fångar Félix Nadars fotografi av Bernhardt, kanske vid sidan av Bernhardt själv, ett specifikt ögonblick i tiden. En målning kan aldrig som ett fotografi fånga den tidsliga aspekten av den som porträtteras.

Vi har Nadar - en pseudonym naturligtvis, och ett bra exempel på den bohema konstnärstyp som frodades i Frankrike under den andra republiken - att tacka för att Paris kändisnunor från den andra hälften av 1800-talet bevarades till eftervärlden. En karriär som journalist tycktes vara utstakad för den unge Nadar, men han gav upp skrivandet när oroligheterna 1848 väckte hans romantiska ådra. Som en annan lord Byron åkte han till Polen för att delta i en polsk frihetsrörelse. Polen var för Nadar vad Grekland hade varit för lord Byron: en liten stat som behövde befrias från en mäktig förtryckarregim. Om Europa var en skolklass var Polen det där lilla utstötta barnet som de andra barnen mobbade och knuffade mellan sig. Efter att ha varit Frankrikes marionettdocka under Napoleon blev landet efter Wienkongressen en undertryckt enklav i Ryssland, och uppror och krav på frihet kvästes brutalt av den ryska tsarregimen (bland annat ett stort uppror 1830-31). Romantiken och den gryende nationalismen understödde kraven på självständighet. Revolutionsvågen som sköljde över Europa i mitten av 1800-talet lämnade dock Polen (och Ryssland) oberörd. Frihetsrörelsen misslyckas. Nadar tillfångatogs och återvände hem. Där upptog han sitt arbete som karikatyrtecknare.

Nadar anställdes samma år vid Le Charivari, som även Honoré Daumier arbetade för. Det var genom Le Charivari som Nadar kom i kontakt med fotografiet, vid den här tiden en ganska outvecklad konstform. Det hade bara gått lite mer än ett decennium sedan Daguerre framställde det första fotografiet, och det skulle dröja innan det frigjorde sig från de estetiska krav som omgärdade måleriet, innan det blev en konstform i egen rätt. Målerikonsten blev aldrig densamma efter att kameran hade uppfunnits. Fotografiet innebar något nytt att förhålla sig till, och gav slutligen upphov till den moderna konstens frigörelse från kravet att avbilda verkligheten.

1853 inrättade Nadar en fotografistudio, som kom att bli en samlingsplats för Paris författare och konstnärer. Hans mål med karikatyrerna hade varit att skapa en panthéon-Nadar, en samling litografier av Paris mest välkända ansikten. Han fortsatte arbetet med hjälp av kameran. Nadar står tillsammans med engelskan Julia Margaret Cameron som porträttkonstens grundare, och var för sig fulländade de konsten. Det är Nadars användning av ljuset som främst skiljer hans porträtt från samtidens. Han menade att fotografen som konstnär måste hitta en samhörighet med den som porträtteras, sätta sig in i dennes tankevärld och karaktär. Konstnären måste framförallt fånga ljuset som faller på den porträtterades ansikte.

Samma romantiska och äventyrliga lidelse som fick Nadar att bege sig till Polen blossade upp ett decennium senare. Han började bygga "Le Géant", en enorm luftballong. När ballongen genomförde sin jungfrufärd 1863 hade passagerarna med sig pass eftersom de inte visste hur långt de skulle åka. Ballongen tog mark bara någon mil utanför Paris. Det andra försöket blev mer lyckat och Nadar med sällskap tog sig till Nederländerna och Tyskland. (Det är Nadar som står som modell för Michel Ardan i Jules Vernes Från jorden till månen.) År 1874 lånade han ut sin studio till en grupp målare som hade fått sina målningar refuserade av Salongen. Nadar möjliggjorde därmed den första impressionistiska utställningen.

Alla berömda människor till trots, det mest intressanta fotografiet av Nadar är hans eget självporträtt. Fotografens hår böljar vildsint kring nacken, och han håller händerna på ett sätt som får en att tänka på Edward Steichens studier av händer. Det är en sak som genast blir tydlig, nämligen hur medveten Nadar tycks vara om hur han framställs av kameran. Här blir fotografen själv föremål för kamerans blick, och han stirrar nästan skyggt, eller är det kritiskt, mot betraktaren. Nadar i ett specifikt ögonblick i tiden.

Mest känd för: sina fotografier av Paris kändisar och för att vara en av porträttkonstens grundare.

Litografi av Honoré Daumier.

75. France Gall

Shower som Idol skapar som namnet antyder ständigt nya idoler för den unga befolkningen. Jag minns själv hur jag för några år sen charmades av Amanda Jenssen, svag för söta tjejer (stoppa pressarna!) som jag är. Jag började följa programmet och att kalla det jag kände för en crush är snarare en underdrift än en överdrift. Det skadade naturligtvis inte att hon också imponerade på mig musikaliskt och jag väntade med spänning på vad som skulle hända med hennes karriär efter att Idol tagit slut. När skivan sedan väl kom lyssnade jag lite på singlarna men kollade faktiskt aldrig upp hela albumet. Idag är min tillfälliga förälskelse i Jenssen sedan länge helt över och jag har i det närmaste helt glömt bort henne som artist. Jag har inte följt Idol de senaste åren, men jag misstänker att en hel rad tonårskillar och unga män går igenom samma fas gällande Tove Styrke. Om ett par år är det någon annan som sätter killarnas hjärtan i brand.

När man tittar på klipp från Eurovision Song Contest 1965 är det lätt att föreställa sig att den sjuttonåriga fransyskan France Gall gjorde ett liknande intryck på sin publik. Hon framförde Luxemburgs bidrag Poupée de cire, poupée de son och gjorde ett så starkt (eller skört) intryck på juryn att hon tog hem hela tävlingen. Men juryn var inte ensamma om att falla pladask. Musikälskare har ända sedan dess hyllat Galls tidiga karriär som därmed visat prov på att vara ytterst långlivad. Kommer Jenssen, Styrke och de andra att vara intressanta om femtio år? Jag är tveksam. Det måste finnas någon skillnad här.

Visst, kanske var Gall ännu lite sötare och ännu lite mer charmigt oskyldig, men framförallt jobbade hon med Frankrikes allra bästa låtskrivare under den franska popens storhetsperiod. Man kan möjligen komma över sin förälskelse i France Gall, men man kan inte komma över sin förälskelse i hennes allra bästa låtar. Många av dessa skapades av låtskrivaren, chansonen och ärkeäcklet Serge Gainsbourg under andra halvan av 60-talet, bland annat nämnda Poupée de cire, poupée de son. Gall blev med ens en viktig del av yé-yépopen, enklast beskriven som en europeisk genre där unga flickor sjunger gulliga låtar om oerfaren romantisk kärlek till ljuv popmusik, fyllda med stråkar och hela köret.

Galls naivitet var naturligtvis någonting som Gainsbourg utnyttjade till fullo. Han fyllde flera av hennes ljuva popsånger med sexuella metaforer som till en början tydligen gick över huvudet på den unga sångerskan. Tydligast skedde detta i Les Sucettes som handlar om hur mycket en flicka, för lyssnaren blir det självklart Gall själv, gillar att suga på slickepinnar. Låten skapade föga förvånande stor skandal och höll på att förstöra hennes karriär. Framförallt säger den någonting om att naiviteten inte var en fasad hos Gall (Gainsbourg har sagt att det var syftet med Les Sucettes, att kolla om hennes oskyldighet var på riktigt). När hon till slut förstod vad den handlade om blev hon väldigt upprörd och slutade nästan helt att samarbeta med låtskrivaren.

Galls karriär fortsatte ända fram till slutet av 90-talet, då hon efter sin dotters död allt mer drog sig tillbaka från offentligheten. Med undantag av 80-talshitten Ella, elle l'a, en hyllning till Ella Fitzgerald skriven av hennes man Michael Berger, så är hon ändå nästan enbart ihågkommen för det hon gjorde på 60-talet. Galls bästa låtar har blivit magiska popögonblick att ständigt återkomma till, lika tidlösa som vilken Motownlåt som helst. De påminner oss om den oskuld och idealism som gått förlorad hos varje vuxen människa, men lyckas trots detta göra oss barnsligt glada. Det oskyldiga existerar ju uppenbarligen, om så bara i en tre minuter kort poplåt.

Trots de lätt tragiska aspekterna som finns i yé-yépopens ofta utnyttjade naivitet, sexuella metaforer och cyniska kommersialism så är musiken och artisterna så underbara att man inte kan, eller vill, tänka på de sakerna. "Vi är inga änglar" sjunger Gall i Nous ne sommes pas des anges, och det är närmast omöjligt att tro henne.

Mest känd för: att på 60-talet vara den kanske mest kända representanten för genren yé-yé och som sådan ha sjungit in några av pophistoriens ljuvligaste sånger.

76. Marquis de Lafayette

1824 blev en fransk ädling inbjuden till en storslagen resa genom hela USA. Folket hyllade honom som en hjälte var han än kom. Städer döptes efter honom. Monument restes. Parader och saluter. Hemresan till Frankrike företogs så småningom i ett sprillans nytt amerikanskt krigsskepp. Vad sjutton kunde en fransman ha gjort för att bli så hyllad i Förenta Staterna?

Endast 19 år ung åkte den rike, bortskämde och uttråkade Gilbert de Motier, marquis de Lafayette, över till Amerika för att ställa sig i den amerikanska revolutionens tjänst. Som ni alla känner till stod frihetens och jämlikhetens principer på spel, men Lafayette ville förmodligen mest bevisa för sin familj och hela Frankrike att han var något annat än en vanlig rik lätting. Naturligtvis ville han sätta dit de förbannade engelsmännen också. England och Frankrike har ingen vänskaplig historia. Medeltiden hade sitt hundraårskrig och en sådan som Celiné samarbetade hellre med nazisterna än med de ”verkliga fienderna” engelsmännen. För Lafayette var det sjuårskriget och förlusten av Kanada som låg smärtsamt nära till hands i minnet.

Denne stormrike yngling övergav alltså sin gravida hustru och ett på papperet neutralt Frankrike, för att strida med amerikanerna. Han var absolut inte den förste att göra detta, men blev som adelsman den dittills mest uppmärksammade. Vid ankomsten talade markisen mycket bristfällig engelska. Man kan tänka sig kulturkrocken mellan den förnäme fransmannen och de taskigt klädda amerikanerna. En av de första sakerna Lafayette utförde efter resan över Atlanten var att skänka pengar till hundra soldaters klädsel. Det finns någonting charmigt naivt hos denne man. Han hade fötts för rik för att ha det minsta begrepp om pengar och hans äventyrliga fåfänga skymde ofta hans förståelse av verkligheten. Samtidigt gjorde hans aristokratiska ungdomlighet, äregirighet och (åtminstone så småningom) idealism, att han kunde uthärda de bistraste förhållanden med relativt friskt humör. Angående det här med pengar till exempel: när hans fartyg (som han för övrigt köpt själv) till Amerika skulle stanna i Västindien för att sälja sin last, befarade Lafayette en arrestering och köpte hela rubbet för att slippa åka in i hamnen!

I Philadelphia, där den amerikanska kongressen då befann sig, fick Lafayette till en början ett mycket kyligt mottagande. Amerikanarna hade översvämmats av franska äventyrare – bättre anpassade för drömmerier än för verkligheten. Dessa stolta, men ofta odugliga, män krävde att få göra en glansfull karriär som militära ledare och att av det ungdomliga men bonniga Amerika få den chans de hade förvägrats i det konservativa Frankrike. Vad talade för att inte Lafayette bara var ytterligare en i raden av äregiriga dumbommar? Den brådmogne 19-åringen (kanske mer bråd än mogen), som hade förväntat sig en storslagen mottagningsceremoni, blev givetvis oerhört besviken. Han gav sig dock inte utan krävde att få göra tjänst om det så skulle ske som volontär. Återigen bidrog aristokratens upphöjda ointresse för pengar till hans framgång, och han utnämndes till generalmajor, naturligtvis enbart tänkt som en hederstitel. Det var lite av en PR-utnämning från amerikanernas sida. Det skulle se bra ut i Frankrike och så fick ju revolutionen lite mer klass med en riktig europeisk adelsman inblandad! En som tyckte utnämningen var osedvanligt fånig var George Washington. Lafayette däremot dyrkade den 25 år äldre Washington som en idol. Så småningom fick fransmannen tillfälle att utmärka sig i strid och den amerikanske ledarens respekt för den unge mannen steg. Efter hand utvecklades en mycket tillitsfull relation mellan de två männen, och man kan nästan se de två revlutionshjältarna som ett omaka radarpar, som hämtat från en amerikansk actionkomedi – den unge, äregirige franske adelsmannen och den gamle, karske amerikanske militären. Lafayette skulle sedermera döpa sin son till Georges Washington de Lafayette. I slaget vid Brandywine utmärkte sig Lafayette positivt och fick snart en reell befälsposition. När han återvände till Frankrike 1779 sågs han som en amerikansk hjälte för sina många storslagna insatser… men sattes i en tvåveckors husarrest för olydnad mot den franske kungen. Senare återvände han för nya amerikanska bravader.

Det ärorika deltagandet i den amerikanska revolutionen utgör den första delen i den franske äventyrarens liv. Nästa steg var den franska revolutionen. Inspirerad av Thomas Jefferson och sina erfarenheter från Amerika skrev Lafayette det första utkastet till en deklaration om yttrandefrihet och blev ledare för nationalgardet – en slags armé skapad av medelklassen för att upprätthålla någon form av ordning under det tilltagande kaoset. Med sin positiva människosyn ville Lafayette styra revolutionen åt rätt håll via kompromisser. Han hade en stor sympati för ”folket”, samtidigt som han givetvis var ovillig att se kungligheter och adelsmän förlora sina huvuden. Lafayette ville se Frankrike som en konstitutionell monarki. Med det hårdnade revolutionsklimatet blev emellertid en man med en sådan inställning snart sedd som förrädare av Robespierre och hans gelikar. Han lyckades dock undkomma giljotinen och slutade sina dagar som statsman, till sin död kämpande för frihet och mot slaveri. Han begravdes i en stor mängd amerikansk jord inhämtad under den transatlantiska paradresan. Idag är det lätt att se Marquis de Lafayette som den amerikanska och franska revolutionsandan i en gestalt.

Mest känd för: sin inblandning i de amerikanska och franska revolutionerna.