Världshistoriens 101 bästa album

Författarna bakom Världshistoriens 101 bästa judar och Världshistoriens 101 bästa fransmän kommer inom kort att presentera listan över Världshistoriens 101 bästa album.

Väl mött!

1. René Descartes

I en av sina böcker från 1600-talets början berättar Francis Bacon en historia om några munkar som tvåhundra år tidigare skulle komma fram till hur många tänder en häst har. I tretton dagar rasade den uppslitande debatten i klostret. Alla antika texter luslästes och såväl uppfinningsrika som fantastiska förslag framfördes med anledning av nya textställen som kunde kasta ljus över frågan. I början på den fjortonde dagen dristade sig en ung munk att föreslå för sina överlägsna kolleger att helt enkelt se efter i munnen på en häst. De äldre munkarna, plötsligt förenade i sin avsky mot ynglingen - som förresten förmodligen var besatt av Satan - och djupt sårade i sin vördnad för kyrkofäderna och traditionen, slängde ut den aningslöse munken ur klostret. Vilken oförskämdhet! Hur vågade han kritisera Aristoteles? Efter flera dagar av fruktlösa strävanden förklarade munkarna att problemet med hästens tänder var ett av dessa eviga och olösbara mysterier som plågade människorna.

Bacons historia är lika träffande som den är överdriven. Det är grym, underbar parodi. Förr i tiden, raljerar Bacon, brydde man sig inte ens om att se efter om de vördade antika texterna stämde överens med verkligheten eller inte. Istället ägnade man sig åt löjliga hårklyverier - man ville ta reda på om Adam hade en navel eller om änglarna skiter. Sakta höll ett vetenskapligt medvetande ta form, i tydlig opposition mot skolastiken och Aristoteles som - förutom i frågor som stred mot kyrkans läror - rådde som obestridlig auktoritet. I Bacons utopiska roman Atlantis från 1624 är det vetenskapen som vördas som helig instans. Bacons förslag om ett vetenskapligt tempel, "Salomons hus", fick fyrtio år senare verkliga konturer när The Royal Society 1660 grundades i London. Det är fel att säga att religionen tappade sin betydelse, men det räckte inte längre att peka på en gammal text och säga "ja men han sa..." Samtidigt bredde skepticismen ut sig. Man letade efter något att klamra sig fast vid, någonting säkert och orubbligt.

Det sägs ibland lite skämtsamt, men inte utan skäl, att Sveriges enda bestående insats till filosofihistorien är att vi tog livet av Descartes. Det är inte helt sant. Att Descartes dog av en lunginflammation, orsakad av drottning Kristinas helvetiskt tidiga morgonlektioner, har ifrågasatts av vissa forskare. Han kan lika gärna ha blivit arsenikförgiftad av en katolsk missionär. Dog gjorde han i alla fall, och "björnarnas land" (som Descartes kallade vår kyliga avkrok i Europa) fick sin rättmätiga plats i filosofiböckerna. I vilket fall som helst föddes René Descartes den 31 mars 1596 i en liten by nära Tours. 1604 började han på en jesuitisk internatskola, men efter några år insåg han att han var tvungen att se sig om i världen. Han reste bland annat till Holland - där han med all sannolikhet rökte på - och 1628 bestämde han sig för att flytta dit permanent. I tjugo år levde han där i asketisk isolering. Han tog nu starkt avstånd från tobak och fördummande droger, sov alltid naken och tog sovmorgon till långt fram på förmiddagen. Och så skrev han på sina filosofiska avhandlingar. 1637 publicerades Discours de la méthode, skriven på en klar och smått ironiskt hållen prosa - ja, "även kvinnor borde klara av att förstå den", som han skriver i ett brev. Det är i Discours som Descartes lägger fram sitt filosofiska projekt, att betvivla allt som går att betvivla, och leta sig fram till en fast punkt bland alla villfarelser - en arkimedisk punkt, efter den grekiska matematikern som en gång lär ha sagt: "Ge mig en punkt (utanför jorden) där jag kan stå, och jag skall sätta jorden i rörelse".

Vi kan inte lita på våra sinnen. En åra som sänks ner i vatten ser böjd ut, ett hus som betraktas på avstånd ser litet ut i jämförelse med människan som står bredvid dig. I Meditationes de prima philosophia, som kom ut 1641, tänker sig Descartes att han är bedragen av en elak demon, som försöker vilseleda hans sinnen. Han bestämmer sig för att inte tro på någonting som går att betvivla. Vad återstår då? Kärleken, svarar ett obesudlat sinne. Knappast! Det här är en filosof. I Discours hittar vi den pregnanta formuleringen cogito ergo sum, jag tänker alltså finns jag. Descartes hade äntligen hittat någonting han inte kunde tvivla på. Även om demonen får honom att tvivla på sina sinnesförnimmelser, kan den inte få honom att tvivla på att han är någonting som tänker, att han är någonting som har dessa tvivel. Och detta "någonting" måste existera, annars kunde det inte tvivla på sin egen existens.

Descartes individualism är uppenbar. Vid den här tiden var det vanligt att presentera sina upptäckter under namn som "den franska Apollonius" eller "den holländska Apollonius", och man betraktade sina upptäcker som tillägg till de antika texterna. Descartes arbeten stod däremot under eget namn, och för första gången tog filosofin formen av en systematisk självåskådning. Montaigne hade visserligen genomfört en liknande introspektion, men hos Montaigne var det aldrig tal om ett systematiskt sökande efter visshet. Privat var Descartes kylig, reserverad och självtillräcklig. Mot andra kända matematiker förhöll han sig fientligt avvisande. Högfärdigheten blandades paradoxalt nog med en övertygelse om att hans resonemang kunde förstås av vanliga människor med gott förnuft. Alla som vågade lämna sina fördomar vid tröskeln hade möjlighet att nå fram till samma uppfattning som Descartes. På tankens område kan Descartes betydelse jämföras med Martin Luthers. Efter reformationen stod kyrkan inte längre i vägen mellan människan och Gud. Alla människor kunde nå fram till nåden. På samma sätt stod inget längre i vägen mellan människan och visshetens sköna himmel.

Descartes värld är en värld där naturlagarna härskar oinskränkt, en "machina mundi", ett stort maskineri. Själslivet skiljer sig däremot från den materiella världen. Medan den materiella substansen utmärks av utsträckning i rummet, utmärks själen av subjektivitet och odelbarhet. Hur själen påverkar den materiella världen orsakade Descartes stora problem, och i ett outgrundligt fall av improvisation lokaliserar han till slut själen i tallkottkörteln. Det är där växelverkan mellan själ och kropp äger rum. Descartes trodde givetvis på Gud, och han försökte härleda Guds existens ur sin fasta övertygelse att han existerar. Det gick sådär. Man ska inte inbilla sig att tro att Descartes var revolutionär till sinnes. Han undvek helst att stöta sig med omvärlden, och 1633 underlät han att ge ut ett arbete om planetsystemet när han såg vad som hände med Galileo Galilei. "Descartes - förståndighet och medelmåtta" skrev Céline, och man förstår den livsbejakande författarens fientlighet mot filosofen som för många representerar kallt förnuft, torftighet och impotens. Men den som verkligen läser Descartes kommer att erfara den befriande känslan av att stiga in hos någon som tålamodigt dukar fram invändningar, utvärderar dessa, och tar sig tid till att resonera sig fram till det bästa möjliga svaret. Det är en beskrivning som kantrar till löjlig filosofisk idealism - javisst! - men det är den sortens idealism som gör att vi kan fortsätta hoppas att filosofin fortfarande har en roll att spela i människors liv.

Descartes idéer fick ett oerhört genomslag. Strider mellan aristotelisk skolastik och den naturvetenskapliga åskådningen flammade upp runt om i Europa. Även i Sverige, fast här med mindre intensitet. (Franska revolutioner förlorar, som bekant, alltid i svensk översättning.) Naturvetenskapen och Descartes gick vinnande ur striden. Det kunde han glädja sig åt där han låg några fot under Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, kanske med arseniken stelnad i blodådrorna, innan hans kvarlevor fördes till Frankrike och Saint-Germain-des-Prés. På gott och ont handlade Descartes projekt om människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Hon vaggades inte längre till ro av skolastikens ömma händer. När Descartes var liten drömde han om att kontrollera åldrandet. I den mån hans idéer har format det samhälle i vilket vi befinner oss, lever han kvar än idag. Descartes hittade sin arkimediska punkt. Jorden satte sig i rörelse.

Mest känd för: orden cogito ergo sum, jag tänker alltså finns jag, som markerade slutpunkten för hans systematiska tvivel. Att han existerade kunde Descartes inte tvivla på, och det var från den fasta punkten han byggde upp sin världsbild.

Målning av Jan-Baptist Weenix, ca. 1647, en av endast två målningar vi med säkerhet vet föreställer Descartes. Det mest kända porträttet tillskrivs ofta - felaktigt - Frans Hals, och föreställer inte ens Descartes. Så här såg han ut: kort och knubbig, med påsar under ögonen och dubbelhaka. På bokuppslaget står det "Världen är en saga".

2. Marcel Proust

Vissa uppgifter är omöjliga. Det finns så många citat, så många tankar, betraktelser och sanningar, så mycket poesi, så intensivt vackra natur- och människoskildringar… det är klart att man får lust att återge några av dem i en sådan här text, men det går liksom inte att sitta där med pennan i hand och anteckna varje gång det dyker upp något alldeles osedvanligt bra i À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt). Det vore lika lönlöst som att sätta sig ner och skriva någon slags oändlig redogörelse för hela livet, och inte sluta förrän man dör och pennan glider ur handen. Totalt meningslöst och inget man borde slösa bort sitt liv på. Gud vad skönt att det ändå finns någon som har gjort det.

Det ska sägas att Marcel Proust var lungsjuk och hänvisad till ett isolerat liv ensam i sin kammare, men som han utnyttjade denna tillvaro. Det finns säkert många människor som skulle vilja skriva den definitiva berättelsen om sitt liv – jag är övertygad om att det finns ovärderliga guldkorn att hämta i alla människors liv. Tillfälle krävs dock, vilket de flesta av oss helt enkelt inte har. Man måste jobba, laga mat, fylla i blanketter och spela TV-spel, och så vill man ju ha någon form av mänskliga relationer också. Om man nu har tid och pengar så utnyttjar man dem kanske till att resa över hela jorden, gå på exklusiva klubbar och förhoppningsvis få med sig en vacker kvinna hem lite då och då. Man vill ha kul helt enkelt, berusa sig på olika sätt, skratta och glömma. Att hänge sig åt ett maniskt tillbakablickande är just precis det de flesta inte vill, och just det man i allmänhet försöker undvika. Att hänge sig åt tillbakablickande är nästan omöjligt utan att känna ett visst mått av skam. Men om man nu är sjuk och inte kan ”leva i nuet”, eftersom "nuet" inte är särskilt mycket att "leva" i? Klart att man börjar tänka tillbaka, småle åt nostalgiska minnen och kanske till och med skriva ner några tankar medan man väntar på kvällens La Liga-match. De med mer ambition börjar skriva sina memoarer – i bästa fall kanske det blir någon slags retroaktiv dagbok av det hela. Tänk dig då en person sprickfärdig av talang, som inte bara vill berätta någon slags historia om sitt liv, utan verkligen vill få med allt precis som det var – alltså precis så som det framstår i minnet. Han ligger där i sängen och försjunker djupare och djupare i minnena, han följer stickspår, hela tiden på jakt efter något, kanske på att det ska döljas nya sanningar bakom nästa hörn i minnets hisnande labyrint. Obarmhärtigt fortsätter han framåt (och när det behövs även bakåt och åt sidorna), och livet rullar upp sig framför honom. Det är ett sökande som aldrig kan ta slut. Någon gång dör man ju. I Prousts fall redan vid femtiett års ålder.

Är det en historia som berättas i det gigantiska verket? I så fall en med nödvändighet ofullständig och oavslutad, eftersom det är historien om ett liv – i grund och botten Prousts liv även om det blivit rejält vridet och förvandlat till fiktion. Det skulle vara riktigare att tala om flera historier, sammanvävda med varandra. Historier om kärlekar, känslor, människor, relationer, klasser och samhällen. Hur som helst är det inte historierna som är det viktigaste, utan stoffet de är gjorda av. Alla dessa ytterst komplicerade förhållanden som ligger bakom den trivialaste händelse, och som kanske är väsentligare än dramaturgiskt förenklade historier. En konversation kan ta flera sidor eftersom Proust mellan varje mening som uttalas gör en djupdykning i förhållandena bakom och inom ett uttalande. Den ibland förvirrande kronologin som, även om man bläddrar fram och tillbaka i böckerna, faktiskt i vissa små detaljer verkar svår att få ihop stundtals, är väl bara ytterligare ett tecken på att det är minnet, denne bedräglige berättare, som står i centrum. Proust vill tränga in i minnet och beskriva det exakt. Hans meningar snirklar sig fram tills de nått den punkt där de något så när kan göra minnet rättvisa. Jag upplever dem aldrig som tillkrånglade – de är snarast en bild av det sökande som Prousts skrivande i grund och botten är, och oftast en häpnadsväckande vacker och poetisk bild. Och sökandet är så klart i sig en bild av kärleken, det stora temat i romansviten. För (och ja, nu tar jag med ett citat i alla fall): ”Likgiltiga personers karaktärer känner man, men hur skulle man kunna få grepp om dens karaktär som är ett med ens eget liv, som man snart inte ens kan skilja från sig själv och om vars motiv man ständigt söker uppställa ängsliga hypoteser som oavlåtligen förändras?” Ja, hur ska man det? Proust, både romanfiguren och författaren (den sistnämnde visserligen med tidsavståndets betryggande mur mellan sig och den älskade), försöker och försöker och försöker.

På spaning efter den tid som flytt är en självbiografi som verkligen gör livet rättvisa, eller åtminstone försöker göra det så gott det nu går. Livet är ingen film, ingen ”story”, ingen roman – i ordets traditionella bemärkelse. Livet sväller ut åt alla håll och kanter, och visst kan man dra lärdomar av det, men oändligt många och motsägelsefulla. Och ”livet” är heller inget annat än ”minnet av livet”, kombinerat med tankar, fantasier och, naturligtvis, själva ögonblicket en person existerar i ”just nu”. Av detta spann Proust en väv som givetvis aldrig kunde få ett slut, även om han så blivit tvåhundra år gammal. Tvåhundra år gammal blir han först år 2071, så i sådana fall hade han antagligen fortfarande bott i Paris idag och skrivit på tjugoandra delen av sitt storverk (alternativt i full färd med att förlänga de tidigare delarna). Jag hade så klart motstått begäret att ta kontakt med honom. Kanske bara skickat en liten blomma i ett kuvert som uppmuntran och kärleksbevis. Man vill ju inte störa.

I brist på detta lever jag i alla fall än så länge trygg i förvissningen om att jag faktiskt fortfarande har fem böcker kvar att läsa. Det känns fantastiskt bra.

Mest känd som: en av 1900-talets mest betydande romanförfattare, främst tack vare det sju delar och över 4000 sidor långa verket På spaning efter den tid som flytt, utgivet mellan 1913 och 1927.

3. Albert Camus

Av någon anledning brukar Främlingen sättas i händerna också på ganska unga studenter. Det är naturligtvis ingen dålig bok - tvärtom är det en av 1900-talets stora mästerstycken - men historien kan mycket väl få ovetande ungdomar att för första gången verkligen känna tillvarons absurditet och meningslöshet. Den unge fransmannen Mersault, romanens huvudperson och berättare, lever ett rutinmässigt liv i Alger; han gillar livets enkla njutningar men tillmäter dem inget verkligt värde. Han tycker att cigaretter är goda och kvinnor är vackra, och när han är trött går han och lägger sig. Inget mer med det. Han är likgiltig inför allt, också hans egna känslor. Inte för att dessa är särskilt starka, vilket framgår av den inledningsmening som direkt sätter tonen för resten av romanen: "Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte." Mersault erbjuds senare en spännande och prestigefylld tjänst i romantikens Paris, en rejäl uppgradering i jämförelse med det monotona arbete han nu dagligen utför. Äventyr! Pengar! Utmaningar! Men han bryr sig inte. Chefen, som erbjudit honom jobbet, undrar om det inte vore intressant med lite omväxling. "Jag svarade att man aldrig kan ändra sitt liv och att i varje fall det ena slaget var lika bra som det andra ..." Någon sida senare vill hans flickvän gifta sig med honom och han svarar med en axelryckning. Tja, om du vill så.

Främlingen är skriven med en hemingwaysk stil: kort, klart och tydligt. Det finns emellertid en viktig skillnad: där det hos amerikanen under ytan bubblar av känslor och passioner, är just själva poängen att sådant saknas i Camus genombrottsroman. Det finns inget stort isberg under den kärva meningen, det finns bara en kärv mening. Eller kanske två, jag vet inte. Och om den är kärv eller inte kan förresten vara likgiltigt... Slutdelen av romanen behandlar Mersaults rättegång, som han under tristess tvingas genomlida efter att han utan större anledning dödat en arab. Han förstår inte riktigt vad som händer i rätten och är inte särskilt intresserad. Frågorna han får svarar han ärligt och kortfattat på. Just när det ser ut som att han kanske ska kunna slippa undan ett tungt straff och benådas, om han bara talar ut och förklarar någon liten sak... ja, då orkar han inte. Det är lite för varmt i lokalen. Flugor som stör. Man kan lika gärna vara tyst. Och när en smula genuin mänsklighet tycks vara på väg att sippra ut ur hans blockerade själ så hejdar han sig snabbt, då han inser att det ändå inte spelar någon roll. Som under ett samtal med sin advokat: "Han förstod mig inte, och han var lite förargad på mig för det. Jag hade lust att försäkra honom att jag var precis som alla andra människor. Men egentligen tjänade ju allt det där inte mycket till, och jag avstod av ren håglöshet." Vår protagonist döms till döden och menar att eftersom man ändå ska dö någongång kan man lika gärna göra det när man är trettio som när man är sjuttio. Visst känns det lite jobbigt och ledsamt men det är inget att fästa någon vikt vid, tycker han. Mersault har levt sitt liv som en främling inför tillvaron.

Denna totala indifferens har såklart upprört många läsare - vilket också är meningen. Problemet är när man blandar ihop Camus med Mersault och tror att författaren var hemfallen åt samma nihilism som sin påhittade karaktär. Camus förnekar inte att vi lever i en absurd värld, det var tvärtom något han framhöll och argumenterade för i många texter. Däremot ska vi inte förhålla oss som Mersault till detta faktum. Samma år som Främlingen publicerades så dök det också upp en filosofisk essä i bokhandlarna, även den författad av Camus. I Myten om Sisyfos beskriver han den absurda livskänslan: "Människorna själva avsöndrar också omänsklighet. I vissa ögonblick av klarsynthet ser man något absurt i deras mekaniska gester och meningslösa pantomimer. En man talar i telefonen bakom en glasvägg, man hör honom inte, men man ser hans tomma mimik - och man undrar varför han lever." Folk går till jobbet och går hem igen, dag in och dag ut. Det är egentligen lika meningslöst och fruktlöst som Sisyfos eviga kamp med stenen. Okej, så då kan vi lika gärna ta livet av oss. Eller? Det är denna fråga Camus ställer, men han var som sagt ingen nihilist, varför svaret blir nekande. Vi kan inte fly den absurda tillvaron, men vi kan inom dess ramar skapa en åtminstone provisorisk lycka genom att acceptera vårt tillstånd och ta ansvar för våra handlingar. Också Sisyfos kan med sitt ändlösa stenrullande erfara en känsla av mening och glädje: "Kampen för att uppnå topparna räcker ensam till för att fylla ett människohjärta. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig." Om inte Gud finns, så finns i alla fall fortfarande människorna. Så nej, vi ska inte ta livet av oss - vi ska revoltera.

Camus revolterade mot absurdismens nedbrytande kraft genom att engagera sig mot totalitära makter. Han var aktiv i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och var sedan snabb med att kritisera den sovjetiska kommunismen, något vid den tiden mycket ovanligt och kontroversiellt för en fransk vänsterintellektuell. Man kan likna hans kamp mot världens förtryckande stater vid den som utkämpas i hans roman Pesten. Där är det en läkare som tillsammans med några vänner envist försöker betvinga den pest som drabbat staden. Han känner ibland missmod, trötthet och brist på inspiration, men han ger inte upp. Inget annat än kampen kan ge mening åt den dystra tillvaron. Kanske är det heller inte så konstigt att Camus under sina ungdomsår var en relativt framgångsrik fotbollsspelare. Han har flera gånger hyllat sporten just för att man där strävar mot ett gemensamt mål och får lära sig enkla moraliska värden som mod, pliktkänsla och kamratskap.

Så vad gör Camus bättre än den på flera punkter jämförbara Sartre? För det första så framstår han som en mycket varmare intellektuell, inte lika hård och osympatisk. Camus var verkligen en riktig humanist trots sin i grunden ganska pessimistiska filosofi. Dessutom var han en alldeles strålande författare, ödmjuk nog att faktiskt acceptera sitt nobelpris. Han skrev med ett lugn och en klarhet som få kunnat matcha. Inga effektsökande gester eller krångliga pretentioner. Bara stilsäkert och självklart. Innehållet var därtill alltid relevant och viktigt, och för att tala med Svenska Akademien så har hans verk en "klarsynt allvarlighet [som] upplyser problemen av det mänskliga samvetet i våra tider." Det där sades för över 60 år sedan. Omdömet står fast än idag.

Mest känd som: författaren till Främlingen och den idag mest läste av de franska existentialisterna. Framhävde att tillvaron var absurd men att vi genom aktiva val kan och bör skapa ett slags mening för våra liv.

4. Voltaire

Uppslagsord: symbol.

"...
2: företeelse som på ett koncentrerat sätt ger uttryck för viss annan företeelse."

Nationalencyklopedin (2000).

Upplysningstiden är en av de perioder i den västerländska historien som vi kan se tillbaka på med, till stor del, stolthet. Själva ordet "upplysning" har en positiv betydelse; det har funnits ett mörker men nu är det något som lyser upp saker och ting, vi ser vad som händer, vi förstår hur det ligger till, vi har blivit klokare. Visserligen är det en förlegad syn att betrakta medeltiden som bestående av tusen konstnärligt och intellektuellt bortkastade år, men även om bilden tack och lov har nyanserats, så är det ju fortfarande så att rök inte uppstår utan eld - och det finns verkligen anledning att glädjas över renässansens intåg. Denna breda rörelse är mest känd för den häpnadsväckande utvecklingen inom konsten (ironiskt nog skedde denna utveckling genom ett återvändande till klassiska ideal) men även en vetenskaplig och intellektuell renässans ägde rum. Detta var något av en smygstart. Kritiken mot förlegade traditioner och religiösa dogmer intensifierades med tiden alltmer, och intellektuella satte sin tilltro till vetenskap och rationellt tänkande. Det mänskliga förnuftet betonades starkt och det är inte särskilt förvånande att auktoriteter av alla slag fick sig ordentliga slängar av sleven. Upplysningen hade sett dagens ljus. Denna period av fritt och kritiskt tänkande fick naturligtvis även politiska konsekvenser, och kan sägas ha kulminerat i en rad revolutioner, inte minst den franska och amerikanska. Många av Upplysningsidealen tar vi alldeles för givna idag. Hela denna fantastiska epok representeras och symboliseras tydligast av en fransman: Voltaire (1694 - 1778).

Om någon läsare känner ett uns av avundsjuka så kan jag säga att Voltaire inte blivit ett så stort namn i historien av en slump. Han var oerhört flitig och intresserade sig passionerat för en mängd områden. Som författare skrev han pjäser, diktepos, romaner och ett oräkneligt antal brev. Därtill bidrog han med artiklar till den berömda Encyklopedin och likt Zola drygt hundra år senare så lyckades han påverka utgången av flera rättegångar med hjälp av indignerade skrifter. Han skrev också flera omdebatterade och inflytelserika historiska verk (detta under en tid när historieskrivning ansågs som en konstform snarare än en vetenskap), bland annat om vår alldeles egen Karl den tolfte. Med tanke på denna mångsidighet kanske Voltaire kan tyckas som en spretig person, svår att få grepp om. Men oavsett genre så var det alltid samma värden han förfäktade, vilket alltså var sådana som var typiska för Upplysningen. Han kämpade för ett bättre rättssystem, religiös tolerans, fred, yttrandefrihet, och mycket annat. Hans berömda citat lyder: "Jag delar inte din åsikt, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den." Han var en samhällskritiker och människorättskämpe i allt han gjorde, och det är som sådan han bör kommas ihåg i första hand.

Detta innebär naturligtvis inte att hans rent litterära talanger är obetydliga. Hans tveklöst mest berömda och diskuterade roman, Candide, är en av få prosaverk från 1700-talet som fortfarande läses. Den är förvisso inget att stoppa pressarna för när det gäller karaktärsutveckling och psykologisk insikt, men det är en mycket underhållande och vild historia som kryllar av satiriska inslag. Folk dör flera gånger om i olika delar av boken, det slaktas och står i, besvikelser läggs till besvikelser; men huvudpersonen Candide och hans läromästare Pangloss fortsätter alltjämt sina strapatser med gott mod, under ständning ledning av den senares visdomsord: "Vi lever i de bästa av världar!" Ord som är hämtade från filosofen Leibniz och som är slutsatsen av dennes lösning på Teodicéproblemet. Satiren är inte subtilare än så, och det är det som är så underbart. Inte konstigt att Voltaire skaffade sig ett stort antal fiender under sin livstid. Annat som boken medelst ironi kritiserar: krig ("Alla mördare straffas såvida de inte dödar stora mängder och till ljudet av trumpeter", sa författaren i ett annat sammanhang), adeln, vitas förtryck av svarta och tron att människan är skapelsens absoluta medelpunkt kring vilket allt kretsar. Mot slutet av boken träffar Candide lite mer jordnära och pessimistiska filosofer och tycks till sist börja ifrågasätta sin läromästares slagord. "Det är väl talat, svarade Candide, men vi måste odla vår trädgård", är några av bokens slutord. Voltaire verkar med Candides slutinsikt ta parti för en pragmatisk inställning till livet. Var inte så uppsnärjd i det blå; de stora filosofiska frågorna är inte viktigare än de verkliga vardagsproblem vi alla måste ta tag i för att kunna leva ett fungerande liv. Detta skulle i så fall vara ett resultat av Voltaires ökade pessimism: världen är ond, fungerande styrelseskick är svåra att tänka sig, man får helt enkelt försöka sköta sig bäst man kan själv. Det är dock en extermt omdiskuterad mening, så tolkningarna skiljer sig ofta åt.

Men Candide är bara ett exempel. Voltaire skrev som sagt oerhört mycket, han hade åsikter om oerhört mycket, och han fick inflytande på oerhört många områden. Han var radikal, modig, intelligent, ambitiös och hade ett stort rättspatos. Att ta upp alla hans åsikter - eller ens alla hans verkligt viktiga åsikter - är omöjligt inom ramen för ett mindre blogginlägg. Men just på grund av att han var så bred har han också, som sagt, kunnat bli den stora symbolen för en hel era. I Renoirs Boudu flyter förbi finns en scen där såväl Voltaire som Upplysningen sammanfattas på ett bra sätt. En äldre man ser en yngre herre stå och läsa en bok och kommenterar glatt: "So, you like Voltaire?" Den unga mannen svarar jakande och gubben fyller i: "And for a good reason!", varpå mannen genast säger: "He's the one with good reason." Jag tror att det är så många minns Voltaire. Han är mannen med det goda förståndet.

Mest känd som: Upplysningstidens allra mest framstående representant.

5. Claude Monet

Det är inte helt klart vilken målare som Elstir, konstnären i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt, bygger på. Kanske var det Claude Monet, kanske någon annan, antagligen flera stycken som i Prousts fantasi smältes ner till den person som uttalar följande vackra ord: ”Ett ringa mått av dröm är visserligen farligt, men botemedlet är inte att drömma mindre, utan att drömma mer, att helt hänge sig åt drömmen.” Kanske är det fel att tala om ”dröm” i samband med Monet, han ägnade sig ju helt och hållet åt att skildra vad han såg. Men det är den subjektiva upplevelsen det handlar om, där verkligheten ibland gör intryck av att vara en dröm. Och hängav sig åt den, det gjorde han hur som helst. Den verklige Monet sade: ”Jag jagar en dröm, jag vill det omöjliga.”

”Det omöjliga” var att inte bara avbilda ett ting, utan att avbilda en hel atmosfär. Det är inte konstigt att ett av Monets viktigaste motiv blev den fysiska världens allra mest flyktiga fenomen: vattnet. Han lät till och med bygga en båt, speciellt utformad för att han skulle kunna måla på den. Bron i Argenteuil är ett fint exempel på gnistrande vacker avbildning av vatten, i det här fallet Seine. Vattnet är inte minst fascinerande som en spegel som avger en bild av en något förvriden parallellvärld till den konkreta värld som befinner sig vid strandkanten. I vissa av Monets senare målningar skulle gränsen mellan de två världarna bli suddig och oklar, som i denna andlöst stämningsfulla målning.

Men inte bara naturen fascinerade Monet, utan också moderniteten och staden. Se bara på Boulevard des Capucines där folkmassorna flödar genom en av Paris breda boulevarder. Vart är de på väg? Varför så snabbt? Jag kommer att tänka på Celinés ord om ”hela den rysliga forsen av ting och folk…och dagar…och silhuetter som glider förbi…och som aldrig hejdar sej…”. Som vanligt gör dock Monet något mycket vackert av det. En anledning till att det är så lätt att tycka om honom är att skönheten alltid kommer i första hand i hans konst. För ett annat exempel på skönhet i det moderna: Stationen Saint-Lazare. De tunga, frustande ångloken som skulle kunna framstå som skrämmande, bryr sig Monet knappt om – det är deras ångor som fascinerar honom, hur de blandar sig med ljuset, luften och molnen.

Det var däremot inte ofta Monet hade en människa i centrum för sina målningar, men jag skulle vilja peka på ett mycket gripande undantag. Konstnärens fru, Camille, dog 1879 endast 33 år gammal. Monet tog avsked med den här fantastiska bilden av henne på dödsbädden. Bara ett litet ansikte som tycks vara på väg att försvinna i, eller kanske sammansmältas med, virrvarret av tyg och skuggor. Hon kommer inte tillbaka. Snart återstår bara ljusspelet och atmosfären, det vanliga motivet i hans konst. Ett sällsynt inslag av mänsklig låga, är just på väg att slockna. När man tänker på saken finns det ofta något melankoliskt även över hans vackra naturmålningar. Det är konst som beskriver ögonblicket, och det ligger ju i ett ögonblicks natur att det är snabbt övergående. Den där stranden vid Vétheuil den där sommardagen, den kommer aldrig att se ut precis så där igen. Snart kommer regnet, blommorna vissnar och kanske kommer han hur som helst aldrig komma tillbaka till samma ställe, och skulle han göra det så skulle han vara en annan människa och bilden en annan bild. Bara i konsten kan det kanske bevaras – ögonblicket, stämningen, det som verkligen är vackert. Någon mer motivering till sitt skapande tror jag inte Monet behövde.

I takt med att Monet började tjäna pengar gav han sig ut på resor för att hitta och fånga vackra ögonblick, från den franska Atlantkusten, Italien och till sist Giverny där han slog sig ner för att i resten av sitt liv utveckla sin konst. Ögonblickets problem hägrade ständigt för honom. Han började med strategin att jobba på flera tavlor samtidigt, för att snabbt kunna anpassa sig efter hur ljuset förändrades under dagen. Den gamle grekiske filosofen Herakleitos sade: ”Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod”. Monet hade kunnat säga något liknande: ”Man tittar aldrig två gånger på samma höstack”. Genom denna serieteknik kunde han på ett effektivt sätt gestalta kampen att fånga ögonblicket och åsikten att det inte var motivet som var det viktiga utan atmosfären. En uppföljning skulle komma i den lika lysande serien målningar av katedralen i Rouen.

I Giverny fann Monet det lugn som så småningom skulle resultera i hans kanske mest berömda och allra vackraste bilder. Jag har alltid varit fascinerad av näckrosor och sett dem som lite av blommornas drottningar. Kanske beror det på min barndoms båtutflykter i sörmländska sjöar. Kanske är det också tack vare Monet. Näckrosor är formfulländad skönhet, lugnt skvalpande vatten, grönska och sommar. Konstnären hade börjat anlägga en trädgård runt sitt hem i Giverny. En dag upptäckte han plötsligt hur vacker hans näckrosdamm var. Monet väljer så småningom att fullständigt avstå från både horisontlinjen och strandkanten. Kvar finns bara vattnet och näckrosorna. Världen runt omkring reduceras till en abstrakt återspegling som blommorna svävar över. Mot slutet av sitt liv jobbade han på näckrosmålningar av gigantiska proportioner. Tanken var att de skulle placeras i offentliga, men avskilda, utrymmen och ge möjlighet till meditation. Detta förverkligades i Orangeriet i Paris, men först efter konstnärens död. De är extra imponerande med tanke på att Monet var i det närmaste blind under arbetet med dem. Synen kanske hade falnat, men Ögat behöll han.

När du skyndar till jobbet eller skolan, stanna upp ett tag, titta på den där snödrivan, hur solen lyser på den, hur den påverkas av luften som ligger emellan er. Låtsas att du är Monet och se på den med hans öga. Är den inte vacker?

Mest känd som: den främste av de franska impressionisterna.

Claude Monet tillsammans med livskamraten Alice och ett gäng duvor på Piazza San Marco i Venedig, 1908

6. Charles Baudelaire

Efter dagen kommer natten, efter varje kärlek väntar olyckan, ur den flyktiga glädjen föds ledan. Våra liv präglas av skiftande känslor och stämningar. En av poetens uppgifter är att beskriva dem, så att vi kan få ord till det där oförklarliga. Kanske kan poeten också hjälpa oss att se det hela som vackert, för även i det djupaste själsliga mörker, i död, förruttnelse och olycka, går det att gräva fram skönhet. Det visste Charles Baudelaire. Hans berömmelse vilar framför allt på diktsamlingen Les Fleurs du Mal (Det ondas blommor), publicerad 1857.

”Det gråa slets itu i fjärran av en tupp, likt snyftningen, förkvävd av blod som väller upp.” En ny dag gryr i Baudelaires Paris! Solen går upp över prostituerade, tiggare, sjuklingar och olyckliga poeter som ska genomlida ännu en erbarmlig dag. Natten, med sina möjligheter till berusning och verklighetsflykt, är saknad. På traditionellt diktarmanér öser Baudelaire på med antika symboler och talar om diktarens blick mot det eviga, men allting sker i en modern storstadskontext: ”I gamla storstäders veck som slingrar, där allt, även fasan, är trolskt.” Staden är både romantisk och skräckinjagande, en labyrintisk scen för själens strävanden och lidanden, men också en utmärkt yta att projicera dessa sinnesstämningar på, precis så som romantiska poeter tidigare använt naturen. Storstadens anonymitet gör det möjligt för diktaren att sammansmälta med den. Än är det Baudelaire, än är det staden själv som är ”av njutningstörst besatt till vanvett”. Människan förblir ett rovdjur även innanför stadsmurarna, och ett mer utstuderat sådant än naturens vilda köttätare. Baudelaires poesi är ett tidigt uttryck för metaforen om staden som en djungel. I denna djungel rör sig bohemen, en ny människotyp – industrialismens och den romantiska individualismens kärleksbarn.

Stadsdjungeln är dock inte mycket jämfört med den djungel som finns inom oss och som liksom smittar av sig på alla våra sinnesintryck. När jag var liten kunde jag ibland få det skräckinjagande intrycket att himlen var ett lock, en stor kupol som alla människor var hopplöst inspärrade under. Det var kanske min första erfarenhet av känslan att livet är ganska hemskt i sig, oavsett vad man gör. ”O, att aldrig bli utsläppt ur varandets monster!” utbrister poeten i dikten ”Locket” som beskriver just denna upplevelse på ett gripande sätt. Det låter fruktansvärt, men är för de allra flesta en övergående känsla. Jag ska inte säga att jag tror att alla har upplevt den, man talar ju i grund och botten alltid bara för sig själv, men denna känsla är utan tvekan ett konstant hot mot det lätta och fritt flödande livet. Allra bäst uttrycks den ångestladdade tristessen och den vackra hopplösheten i de fyra dikterna vid namn ”Spleen”: ”Inget är mera långsamt än att se hur dagar går/haltande under flingors fall i nedsnöade år/ då Ledan, sprungen fram ur tungsint håglöshet/ förstoras och får drag av tidlös evighet.” Och så vidare.

Baudelaire försöker också förstå varför vi vägrar vara goda och lyckliga. Det borde vara så lätt! Vi är ju fria innerst inne. Världen ligger framför oss med alla sina rikedomar. De flesta människor vill väl. Men ändå, som om det vore på ren trots, misslyckas vi gång på gång. Hans dikter försöker inte inge hopp, men de försöker ge en bild av människan som kan förklara varför det lilla hopp vi har så ofta slås i spillror, eller varför vi ändå inte är lyckliga när vi väl uppnått något bra. Sådana saker går kanske bara att ”prata” om via poesi, jag vet inte. Synden, framför allt representerad av horhusens dunkla tillvaro, kan fungera som en tröst menar han. Men efter utlösningen, kommer som bekant samvetskvalen. Synden och samvetskvalen lurar alltså alltid någonstans i bakgrunden. Ja, och så döden så klart, som lyser med sitt bleka sken över oss. Strukturen i Ondskans blommor kan ses som en nedåtgående spiral, från spleen, via sex, våld och satanism, fram till det sista kapitlet: ”Döden”. Men döden hos Baudelaire är nära förknippad med den måttlösa njutningen: ”Ett älskligt skökopar är Orgie och Död, av hälsa blomstrande”.

Diktsamlingens inflytande på poesin blev enormt. Baudelaire skapade ett modernt och chockerande poetiskt språk. En efterföljare som Arthur Rimbaud kallade honom för ”poeternas kung”. Trots ambitioner lyckades Baudelaire inte skapa så många fler fullständiga konstnärliga verk. Anteckningsböckerna Hugskott och Mitt nakna hjärta visar hur han idogt försökte fånga sina känslor inför samtiden. De består av korta ingivelser, små försök att gestalta flyktiga och smärtsamma tankar. Den senare var tänkt att bli ett episkt storverk, men stannade vid korta och spridda fragment. Själva ofullständigheten kan ses som en spegling av Baudelaires upplevelse av världen: ”Jag kan påbörja Mitt nakna hjärta likgiltigt var och likgiltigt hur, fortsätta från dag till dag och följa dagens och omständigheternas inspiration så länge som inspirationen är levande.” Det vimlar av idéer, men det är inte många av dem som blir ”klara”. Sidorna är fulla av hatiska tirader mot George Sand, Voltaire och belgare. För att inte tala om kvinnor – men där är hatet mer dubbeltydigt – en dubbeltydighet som härrör ur hans smärtsamma upplevelser av kärleken.

Baudelaires syn på kärleken visas på ett osedvanligt brutalt sätt i dikten ”En resa till Cythére”, hans våldsamma uppgörelse med Watteaus idylliska rokokomålning Avfärden till Cythére. På afroditekultens ö Cythére väntar inget kärlekstempel med vackra prästinnor, utan en galge där en man är hängd. Ögonen och könsorganet har slukats av fåglar. Kärleken är inte ljuv hos Baudelaire, men däremot ständigt närvarande som lidande och oro, med korta, korta stunder av eufori och lycka. Han tänker sig den som en form av tortyr eller sadomasochism: ”Grymhet och vällust, identiska förnimmelser liksom det extremt varma och det extremt kalla.” Själva kärlekens vällust är intimt förknippad med känslan av att den är en synd. ”All kärlek är prostitution” menar Baudelaire. Ett annat återkommande ämne är den paradoxala skönheten. Poeten tycker sig behöva finna ett nytt sätt att förklara den i ljuset av den mörka, kaotiska och onda värld han tar för given. Där finns ingen tvekan om skönhetens kraft, den är oförändrad – men vi måste acceptera att den är hopplöst förenad med den grymma tillvaron, till den grad att olyckan är en av dess centrala beståndsdelar. Detta är en del av förklaringen till den vilda blandning av vackert språk och makabra detaljer som hans dikter ofta utgör.

En bild av den unge Baudelaire kan man få i den korta romanen Fanfarlo där vi möter hans alter ego Samuel Cramer, ”den absoluta oförmågan personifierad” och ”en av Frankrikes allra sista romantiker”. Han har talang, men orkar inte utnyttja den. (”Lite som jag alltså”, tänker säkert de flesta av bokens läsare.) Porträttet av den överspände poeten Samuel kan läsas som en underhållande parodi på Baudelaire själv. I boken inleder han ett förhållande med skådespelerskan La Fanfarlo, till en början med syftet att bli älskad av en ungdomskärlek vars make tagit skådespelerskan till älskarinna. ”Bara en poet kan vara naiv nog för att komma på något så enastående dumt”, som det heter i romanen. Det går inte heller riktigt som planerat – Samuel blir själv förälskad i skådespelerskan. Verklighetens förebild till La Fanfarlo hette Jeanne Duval och var Baudelaires älskarinna under en lång tid. Det har sagts att Duval, tillsammans med poetens mor, var den enda kvinnan han någonsin verkligen fäste sig vid. Läsaren får deras dekadenta utsvävningar vällustigt beskrivna för sig. Precis som Samuel hade Baudelaire en image som raffinerad dandy. Till denna hörde ett förakt för demokrati och politik i allmänhet för den delen. ”Kan ni tänka er en dandy tala till folket annat än för att håna det?” Dandyismen verkar vara det enda sättet för honom att bemöta samtiden: estetiskt och skenbart likgiltigt. Förknippat med denna inställning är ett provocerande förakt för allt ”vanligt” arbete, ett förakt för att vara en ”nyttig människa”. För att förstå den måste man kanske se den som en reaktion på den oförståelse från omvärlden som Baudelaire upplevde.

Poeten med de slitna, men eleganta, kläderna vänder för ett ögonblick bort uppmärksamheten från pappret där ett antal strofer mödosamt producerats under natten. Han tittar ut genom fönstret och ser människor rusande förbi, grubblande på mat, pengar och vardagssysslor. Ingen av dem kommer att orka läsa hans dikter. Baudelaire suckar bittert och skriver ner en mening till i sin anteckningsbok: ”Författaren är en fiende till världen.” Men också den som beskriver den för oss, om vi bemödar oss att läsa.

Mest känd som: den dekadente dandyn som blev den modernistiska poesins portalgestalt.

7. Arthur Rimbaud

"Förr, om jag minns rätt, var mitt liv en festmåltid där alla hjärtan öppnade sig, där allt vin flödade." Jag minns fortfarande när jag första gången läste den meningen. Jag var arton eller nitton år gammal och hade just upptäckt litteraturen och musikens väldiga kraft; min hunger efter nya genrer, författare, låtar och meningar var därför närmast omättlig. Mitt liv var förstås ganska trist och vardagligt. Jag bodde hemma, var fattig och alla mina romanser utspelade sig tyvärr endast i mitt huvud. Men min längtan hade lett mig till konstens outtömliga skattkista och nu satt jag alltså där, på bussen, med en tunn liten bok av den franske 1800-talspoeten Arthur Rimbaud i händerna. Jag hade lånat den av en kompis som berättade att han nästan alltid bar med sig den vart han än gick, och han hade således läst den massvis med gånger. Redan efter bokens första mening var jag helt fast. Det var något vackert som beskrevs, en oskuldsfull tid, fylld av skratt, hjärtlighet och glömska. Men detta var uppenbarligen "förr", varför den bitterljuva känslan direkt infann sig. Och vad menades med "om jag minns rätt"? Vad hade egentligen hänt som skymt sikten för minnena så mycket, vilket vatten hade runnit under broarna? Nästa mening: "En kväll lät jag Skönheten sitta i mitt knä. Och jag fann henne bitter. Och jag förolämpade henne." Une Saison en Enfer (En tid i helvetet) hade börjat, och jag var redan fullständigt fast i dess hypnotiska grepp.

Min hänförelse hade förstås sina förklaringar. Rimbaud bröt med sin genomträngande diktprosa igenom alla lager av smicker, försköningar och falskhet som särskilt unga ofta känner ett stort äckel inför. En tid i helvetet innebar en svidande vidräkning med kulturen och civilisationen, men också de fåfänga poeter och filosofer som tror sig stå över den. ("Filosofer, ni är en produkt av ert Västerland.") Mest av allt var det dock en uppgörelse med Rimbauds egna demoner, och oavsett vad han såg eller kände så vägrade han att vrida bort huvudet eller vika blicken. Författaren visar efter bara någon sida sin förtvivlan och svartsyn, och jag minns min fascination av den totala skoningslösheten: "Jag avskyr alla yrken. Förmän eller arbetare, alla är de bönder, motbjudande. Handen på pennan är lika mycket värd som handen på plogen." Det är hårda ord, men vem känner inte så ibland? I ett förljuget samhälle fyllt av inställsamma syokonsulenter och politisk korrekthet (eller chosig politisk inkorrekthet) ligger det en befriande kraft i Rimbauds ord. Eftersom man får intrycket av att han är fullständigt sann mot sig själv och läsaren, och eftersom han är minst lika kritisk mot sina egna illusioner som andras, så blir hans ord inte tröttande och osympatiska. Trots all den synd, smuts och förvirring som poeten fritt tar sig an så lyser texten av renhet och klarhet. Ärlighet. Det kan inte vara tal om något poserande, och det förstår man om man känner till hur boken tillkom och vet något om Rimbauds mytomspunna livsöde.

Oscar Wilde bekände en gång för Gide att han inlagt hela sitt geni i sitt liv och bara sin talang i sitt verk. För den som inte har mycket till övers för Rimbauds diktning kan det uttalandet säkert tyckas utomordentligt applicerbart på den franske legenden. Den revolutionära och vilda kraften i hans poesi hade knappast på egen hand räckt för att göra honom till den ungdomens hjältesymbol han kommit att bli. Det är inte nog att vara exceptionellt skicklig på sitt område för att föräras det romantiska skimmer några få utvalda omgärdas av. Che Guevara. Maradona. Rimbaud. Det krävs en sensationell livshistoria, och en sådan hade den unge poeten. Som ung var han en mönsterelev och prisades ofta för sina utmärkta dikter på klassisk vers. Hans mor kunde vara stolt över sin välkammade pojke. Vändningen kom då den femtonårige Arthur fick en ny lärare, som introducerade sin elev för modern litteratur och började föra filosofiska och konstnärliga diskussioner med honom. Förändringen kom snabbt och var genomgripande. Ynglingen rymde hemifrån flera gånger om och begav sig till Paris, ofta till fots, vilket tog en vecka. Eftersom han inte hade några pengar tiggde han sig fram och eftersom han inte hade någonstans att bo sov han utomhus. Från och med nu började Rimbaud leva det liv som skulle bli så berömt. Ett par dikter skickades till den etablerade symbolisten Paul Verlaine, som blev fullständigt exalterad. De två inledde snart ett ytterst destruktivt förhållande, där Verlaine var den hjälplöst förälskade och Rimbaud - som numera mest söp, slogs och skapade skandaler - var den nonchalanta rebellen; hånfull och respektlös. Samtidigt jobbade han med sin poesi. Han skrev dikter som bröt med traditionen och skulle influera framtida poeter. Han skrev också ett brev som innehöll det berömda citatet "Poeten gör sig seende genom en långvarig, alltomfattande och systematisk desorganisering av alla sinnen", och denna misstro mot sunda, "objektiva" sinnesintryck kom att påverka generationer av modernister.

Men det självförbrännande livet gav han inte upp. Verlaine hade stora personliga problem och hans samröre med Rimbaud förvärrade situationen avsevärt. I ett anfall av svartsjuka och förvirring avlossade han tre skott mot sin älskare, varav ett träffade i handleden. Det var efter denna händelse som Rimbaud vände hemåt, fysiskt och psykisk nedbruten av sitt utsvävande liv. Revolten hade varit total, dekadensen ständigt närvarande. Nu var han deprimerade och plågad. På gården fanns det ett uthus och där stängde nittonåringen in sig hela sommaren. Hjälplösa familjemedlemmar hörde sin sons kamp. Skrik och gråt blandades med hånskratt och vredesutbrott. Det var här, under denna sommar, som han skrev klart En tid i helvetet.

Boken slutar relativt ljust. Rimbaud har återvänt från avgrunden och är visserligen ganska mörbultad, men ändå renad. Efter alla våldsamma inre uppgörelser tycks ett visst lugn ha infunnit sig. "För jag kan säga att segern har vunnits: jag skär inte längre tänder, strupen brinner inte som eld, andedräkten stinker mindre. Alla motbjudande minnen bleknar." Litteraturen är han dock klar med, vilket framgår av de sista sidorna, och till skillnad från uppmärksamhetssökande popartister menade Rimbaud allvar. Några enstaka dikter följde men inom ett par år hade han helt slutat med konstnärligt skrivande. Arthur Rimbaud var då 21 år gammal. Han gav sig ut i världen och flyttade runt utan att rota sig någonstans. Slutligen hamnade han i Harar i Etiopien, där han livnärde sig som handelsman. Han motionerade mycket och drack varken alkohol eller kaffe. Samtidigt började hans litterära rykte växa i hemlandet, men då franska besökare frågade om hans gamla poetiska bedrifter möttes de av korta och ointresserade svar. Rimbaud dog 37 år gammal i sviterna av en amputation.

När jag för några dar sen slog mig ner på ett café för att återläsa En tid i helvetet var jag beredd på att inte gilla den lika mycket längre. Rimbaud är väl trots allt en ungdomens poet! Men kanske är det egentligen tvärtom, att det är när vi blivit något äldre (jag är förvisso fortfarande en ungdom i de flestas ögon) som vi behöver få vår liknöjdhet örfilad. Rimbaud uppmanar oss inte till någonting, men hans poetiska kraft och personliga kamp påminner läsarna om att livet kan innehålla starkare kryddor än de vi är vana vid. Jag blickar upp från boken och ser slappa cafébesökare pilla förstrött på sin I-phones. Jag känner en glöd väckas till liv inombords. Kanske är det dags att slänga bort den där jävla café latten nu.

Mest känd som: ett mytomspunnet poetgeni, vars liv och verk fängslar generation efter generation.

8. Paul Cézanne

Picasso målade Guernica, en fruktansvärd och fantastisk skildring av en stad som drabbats av krigets fasor. Leonardo da Vinci skildrade i ett av hans mest berömda verk Jesus legendariska sista måltid, en av vår historias allra mest ödesmättade stunder. Vi har sett Napoleons ståtlighet, oerhörda skräckvisioner och storslagna romantiska landskap. Paul Cézanne, denne konsthistoriens legendariske jätte, målade framförallt ett berg. Det tyckte han var kul. Inte en gång, inte två. Ungefär trettio gånger. Men det var olika berg varje gång! Nej, jag skojade bara. Det är samma Mont Sainte-Victoire vi ser i varje bild. Sedan målade han också rätt många stilleben. Ni vet, lite frukter som ligger i en skål. Ibland finns där också någon blomvas. Gick det riktigt vilt till kanske han målade ett porträtt av en okänd pojke.

Som ni säkert förstår ligger denne konstnärs storhet inte i vad han målade utan hur han målade det. Inspiration hämtades tidigt från impressionismen: de vardagliga motiven, den ljusa paletten och de brutna penseldragen har han att tacka sina cafébesökande läromästare för, men Cézannes revolutionära vision ledde honom snart till helt andra ställen. Den lustige lille kufen ville av impressionismen göra "something solid and durable, like the art of the museums." Hur göra detta? Jo, genom att låta formerna, som i det närmaste helt upplösts av impressionisterna, få spela huvudrollen igen. Denna gång mer än nånsin tidigare. Det handlade inte längre om att fånga ett ögonblick i tiden; något övergående, spontant och sporadiskt. Cézanne tittade på naturen, registrerade vad han såg, men var inte likt sina föregångare snabb med att hafsa ner synintrycken på duken. Han såg istället sin konst som "a construction after nature", vilket innebar att han utgick från naturens beståndsdelar men sedan använde sitt intellekt och sin fantasi för att sätta ihop allting till en konstnärlig enhet. Han verkar ha haft ungefär samma inställning till sitt konstskapande som senare Bresson hade till sitt filmskapande.

En riktig formalist alltså! Gud vad tråkigt. Men låt oss betrakta ett av hans verk, exempelvis Jas de Bouffan. Motivet är enkelt. Vi ser ett hus med några tillbyggnader framför en kulle. Ändå finns det en tydlig spänning i bilden. Någon har till och med fått känslan av att det här utspelar sig en melodramatisk scen hämtad ur en Dostojevskijroman, och visst kan man känna febrigheten och stämningen, visst känns det som att något pågår, något är på väg att hända, man blir nästan yr... Varifrån kommer då all denna dramatik? Motivet är som sagt enkelt och själva målartekniken är inte direkt van Gogh-expressiv. Nej, dessa känslor härrör ur bildens struktur, det organisatoriska, det plastiska, själva formerna. Det finns en stark gravitation mellan elementen i bilden som skapar dynamik och spänning. Än så länge håller allting ihop väl, men hur länge? Ju mer jag tittar på bilden desto mer dramatisk känns den. Jag sugs in, blir nästan snurrig, det känns som att allt kan krackelera när som helst, ändå är den cirkulära rörelsen i bilden så stark att jag hoppas att den ska kunna stå emot de krafter som rör sig i alla möjliga andra riktningar... men den dubbla känslan av ordning och kaos är outhärdlig... fast också fascinerande... men vad säger jag... jag behöver luft, avspänning, kan någon då äntligen tala ut, vad är det egentligen som händer... Dramatik och Dostojevskij? Jodå. Cézanne en tråkig formalist? Knappast.

Denna dynamik och instabilitet ser vi också prov på i hans välkomponerade stilleben. Även här lutar saker på ett vagt oroväckande sätt, och man får känslan av att allting håller på att falla sönder, om det inte redan har gjort det. Vi ser tingen från alla möjliga håll och något slags normalt perspektiv är det knappast fråga om. Och ändå, ändå, upplever jag det som en underbart fast, uttänkt och banne mig rentav harmonisk komposition. Det är en bild av ett bord med äpplen, kex och en vinflaska, men mest av allt är det en målning skapad av former och färger. Cézanne sa att ett konstverk är "någonting annat än verkligheten", och ingen konstnär före honom gjorde detta faktum så fascinerande tydligt. En titt på det där älskade berget kan ytterligare bevisa den saken. Färgerna i tavlan skapar ett atmosfäriskt perspektiv och inkluderandet av ett stort träd i förgrunden bidrar till djupkänslan då det kontrasterar mot berget långt därborta i bakgrunden. Alltså: vi får en tredimensionell effekt. Men! Trädets grenar följer bergets konturer och drar på så sätt fram dess topp till förgrunden. De blå och rosa färgerna som dominerar berget och himlen återkommer också så smått i förgrundens dal - också det motverkar en tredimensionell upplevelse. Dessutom har vi de grova penseldragen som tydligt vill säga oss att det minsann är en målning det här, och såna vet vi ju alla återfinns på tvådimensionella ytor. Alltså: vi får en tvådimensionell effekt. Så fort vi ser djup slås vi av plattheten, så fort vi ser platthet slås vi av djupet... tittar vi på en vy över en dal och ett berg eller tittar vi på en målning? Detta fokus på materialet och formen, detta erkännande av målningen som en målning, ledde raka vägen till modernistiska riktningar som kubismen. Jag vet att jag har sagt om flera konstnärer att de varit viktiga för modernismen, men ingen av dem var så viktiga som Cézanne. Han var viktigare än Manet, Gauguin, Courbet, ja hela jävla gänget. Eller som Picasso och Matisse ska ha sagt: "He's the father of us all."

Så de andra konstnärerna kan behålla sina dramatiska motiv och yviga gester. Paul Cézanne har fått mig oupphörligt fascinerad av en korg äpplen. Gott så.

Mest känd som: den störste postimpressionisten av dem alla. Den stora länken mellan impressionismen och kubismen. Fokuserade på konstverkets formmässiga kvaliteter, som en bildarkitekt. Gillade ett berg som fanns nära hans hem.

9. Simone de Beauvoir

Igår skrev jag om Jean-Paul Sartres syn på kärleken som omöjlig, i och med att den både vill äga ett objekt, samtidigt som detta objekt ska vara en levande människa. Att något så viktigt som kärleken skulle vara omöjligt känns spontant ganska jobbigt. Någon borde ha kommit på en lösning tycker man. Enligt Sartres livspartner Simone de Beauvoir har en sådan lösning faktiskt också funnits tillgänglig för oss män. Lösningen är ingenting annat än Kvinnan: ”hon är det önskade mellanledet mellan den för mannen främmande naturen och medmänniskan som är alltför identisk med honom.” Om vi får tro Bibeln så var det Gud som kom på saken när han skapade Eva i syftet att bota Adams ensamhet. Sedan dess har religion, kultur och samhälle anvisat en märklig och begränsad plats åt vad som i Beauvoirs storverk kallas för ”det andra könet”.

Det andra könet, utgiven 1949, är sannerligen ett massivt verk. Psykoanalys, filosofi, litteraturkritik, naturvetenskap och en mängd andra aspekter på kvinnans situation undersöks över bortåt niohundra sidor. Titeln anspelar på förhållandet att kvinnan genom historien har setts som något avvikande från det neutrala. Hon har reducerats till att vara ”den Andra” i relation till mannen. Ett väldigt tydligt exempel är att det franska ordet homme betyder både ”man” och ”människa”. Kvinnan och det kvinnliga blir till ett undantag, en mystisk motprincip till det manliga och självklara. Vad är då en kvinna? Det är denna fråga som Beauvoir vill besvara och bara att hon kan ställa frågan visar på en skillnad mellan könen: ”En man skulle inte komma på tanken att skriva en bok om den specifika situation som mänsklighetens hanar innehar /…/ En man börjar aldrig med att placera sig som individ av ett visst kön, att han är man är en självklarhet.” En nyckel till hennes svar på frågan är följande ledord, som påminner om Sartres syn på människan: ”Man föds inte till kvinna, man blir det.” En människa är inget föremål. Vilken funktion vi har utvecklas efter att vi har kommit till världen. Detta gäller även kvinnan. Bara denna tanke har naturligtvis blivit oerhört inflytelserik och framstår i dagens Sverige på vissa håll som en grundsats omöjlig att kritisera.

Precis som andra franska existensfilosofer skriver Beauvoir i grund och botten om mänsklig frihet. Det är ganska viktigt att komma ihåg, eftersom det är så lätt att säga saker som: ”Jo, jo, visst är kvinnan inte riktigt lika fri som mannen, men tillvaron som hemmafru är ju lyckligare än den som yrkesarbetande.” Men det handlar inte om ”lycka”. Det handlar om friheten att få utvecklas och forma sig själv på sina egna villkor, att mitt val ska vara mitt val och att jag själv ska kunna göra min lycka. Beauvoir vill visa att historiskt har kvinnan haft mycket svårare att utnyttja den frihet som det är vårt mänskliga ansvar att använda och som ju är en av de saker som enligt existentialisterna särskiljer människan från döda objekt. ”Att objektifiera kvinnan” är ett uttryck folk använder nu och då, ofta som en diffus anklagelse. Hos Beauvoir får uttrycket som synes en tydlig innebörd. En ofri människa är en objektifierad människa.

Varför har då kvinnan så långt vi kan se tillbaka genom historien varit fast i denna snara? Varför har hon inte slitit den av sig? Kvinnan kan till viss del jämföras med andra förtryckta grupper, såsom kolonialiserade folk och vissa etniska minoriteter, men med en del tydliga skillnader. Det är över huvud taget svårt att se kvinnor som en ”grupp”, de utgör ju trots allt hälften av jordens befolkning. Till skillnad från de flesta andra förtryckta grupper är hon inte i minoritet. I detta menar Beauvoir att hon delvis kan liknas vid proletärerna. När det gäller samhällsklasserna tycks det dock alltid gå att peka på en historisk och ekonomisk utveckling som förklarar deras uppkomst, medan kvinnans situation framstår som något evigt snarare än något historiskt. Detta gör att förtrycket av henne är mer komplext och vittomfattande än något annat förtryck. Som Beauvoir påpekar är också bandet så pass starkt mellan män och kvinnor att situationen blir unik. Olika folkslag krigar mot varandra, rasister vill inte vara i närheten av folk med annan hudfärg och de allra argaste arbetarna skulle inte ha något emot att se chefen dingla i lyktstolpen – men hur många kvinnohatare och manshatare det än existerar tycks det vara försvinnande få som skulle kunna tänka sig en tillvaro utan det andra könet. Någon slags samexistens tycks fullständigt självklar och nödvändig. Beauvoir tror att könens skilda roller har sprungit ur kvinnans roll som barnaföderska, att jämföra med den manlige jägaren. Passiv reproduktion stod i mänsklighetens gryning mot aktiv produktion och detta mönster har sedan bestått i olika former. Det ena könet är fritt att göra upptäckter, åka på äventyrliga resor, ge sig ut i krig och göra karriär, medan det andra är bundet vid en biologisk funktion. Den ene definierar livet och utforskar dess möjligheter, medan den andra får nöja sig med att skapa det. Beauvoir konstaterar, kort och gott, att ”hela kvinnornas historia har skapats av männen”. Genom mänsklighetens historia är det allt som oftast det manliga ögat och de manliga önskemålen som fått bestämma hur kvinnan ska vara och vilken plats hon ska ta i samhället.

Beauvoir beskriver ingående och ofta övertygande hur ovanstående utveckling har sett ut, men också hur den upplevts av kvinnorna själva och de uttryck denna ordning kan ta sig i ett kvinnligt liv. Många av de saker hon tog upp har idag blivit ideologiskt allmängods och Det andra könet kallas ofta för ”feminismens Bibel”. När boken gavs ut för sextio år sedan blev den däremot av många betraktad som skandalös. Författarinnan var inte rädd för att i sin grundliga genomgång även ta upp tabubelagda områden som kvinnlig sexualitet och homosexualitet. Hon försvarade också kvinnans rätt till abort, vilket var kontroversiellt i hennes samtid, men också ett viktigt ställningstagande då otaliga kvinnor dog i misslyckade, illegala aborter. Det måste ha krävts en enastående styrka för att på ett så både skoningslöst och sansat sätt studera och kritisera ett maktförhållande som så genomgående präglade samhället.

Hur ska då kvinnan kunna ta kampen för en bättre tillvaro, när en hel världshistoria tycks tala emot henne? Radikala förändringar i kvinnans livsvillkor hade visserligen skett under ganska kort tid när Beauvoir skrev sin bok, men fortfarande tycktes det vara ett uppenbart faktum att hon levde i en manlig värld. Uråldriga mönster bryts inte så lätt. Lösningen är att kvinnan får delta i ett aktivt, yrkesarbetande liv, där hon inte behöver vara beroende av en man och där hon kan uppnå en sann självständighet. I grund och botten är det så klart ingen fullständig lösning – hon kommer fortfarande att få kämpa på andra och sämre villkor än mannen, fram tills det att samhället behandlar män och kvinnor med samma respekt och uppmuntran ända från uppväxtåren. Kanske är det då, när självständiga individer möter varandra på lika villkor, utan att sikten skyms av påtvingade myter och maktförhållanden, som vi alla fullt ut kommer att kunna njuta av kärlekens, erotikens och det fria livets fröjder.

Mest känd som: författare och filosof som blev portalfigur för den moderna feminismens utveckling. Förutom Det andra könet, också känd för romaner som Mandarinerna från 1954, där efterkrigstidens krets av franska existentialister skildras.

Fotografi av Henri Cartier-Bresson.

10. Jean-Paul Sartre

”TISDAG: Ingenting. Existerat.” (ur Äcklet)

Det finns anledningar till att Jean-Paul Sartre är 1900-talets mest berömde filosof. ”Hög igenkänningsfaktor” skulle jag säga är en av dem. Vem skulle inte kunna kopiera Antoine Roquentins anteckning ovan, rakt av till sin egen dagbok, de allra flesta av dessa förbannade tisdagar som fyller livet till bredden. Vad har jag egentligen gjort idag? I vilket syfte? Har jag verkligen tyckt om det? Vad är poängen med all denna existens? Det är något sjukt, nästan äckligt, med upplevelsen att finnas till! Vi märker det oftast inte, eftersom vi har fabricerade lagar, konventioner och mål som vi kan hålla oss till. När man tänker på det är dock ”varat” en oerhörd tyngd att bära. Varför ska man då tänka på en så jobbig sak? Är det kanske inte att tänka snäppet för mycket? Möjligtvis är det så att det helt enkelt inte går att låta bli. Helt plötsligt känns tillvaron främmande och absurd. Det är detta som händer Antoine Roquentin – huvudpersonen i Sartres roman Äcklet.

Boken beskriver den känsla som jag tror Stig Larsson var ute efter med uttrycket ”ett berg av liv” i Autisterna. Eller Charles Baudelaire när han kallade människorna för ”en oas av skräck i ledans ökensand”. Så här kan det till exempel låta:

Men nu är det så att inget nödvändigt vara kan förklara existensen: kontingensen är inte ett bedrägligt sken, en synvilla, som man kan skingra, den är det absoluta och följaktligen den fullkomliga orsakslösheten. Allting är orsakslöst, den här parken, den här staden och jag själv. När det inträffar att man inser detta, får man kväljningar och allting börjar gunga […]

Kanske finns det också moraliska anledningar till att fundera över existensen. Som människor har vi nämligen, enligt Sartre, en unik plats i tillvaron. Döda föremål omkring oss har sina givna funktioner och egenskaper som vi gett dem. Vi bestämmer att det där är en kniv, och så kan vi sedan tillverka knivar på löpande band efter den abstrakta idé om föremålet vi har i huvudet. På det sättet är tillvaron som kniv väldigt enkel. Man är en kniv och sen är det inte mer med det liksom. Jobbigare är det för oss människor. Vi är nämligen helt fria att bestämma själva vilka vi ska vara. Vi definierar oss själva via våra handlingar. Det går såklart att fly från sitt ansvar och följa en viss uppsättning regler, eller en viss persons order, eller att säga ”såhär har vi alltid gjort i min familj”. Man kan tro på Gud.

Men om Gud inte existerar, om gudstron känns orimlig, som den uppenbarligen gör för många av dagens människor? Då ligger hela ansvaret på den enskilde individen, menar Sartre. Det är du som väljer vilket moralsystem du ska handla efter, vem du tar order ifrån eller om du ska upprätthålla eller förkasta en gammal familjetradition. Att tro något annat är att lura sig själv, ja, det är rentav att låta sig förvandlas till ett objekt. Lite drastiskt menar Sartre till och med att kärleken är omöjlig, eftersom en kär person både vill äga sin älskade och att denne älskade ska vara en människa och inte ett ting. Det låter ju ganska förfärligt, men säkerligen obehagligt bekant för ett flertal av oss.

Det som gör Sartre så berömd och populär beror alltså i hög grad på att mycket i hans filosofi handlar om livet och kan förstås av de flesta. Han har varit mycket noga med att föra ut sina tankar till massorna via romaner, dramer och naturligtvis genom att vara en mediepersonlighet av gigantiska mått. Bilden av Sartre är för många bilden av Den Intellektuelle. Han är fransman, sitter på caféer, uttalar sig om allt, är glad i provokationer och lever som han lär. Vad gäller hans filosofi är så klart det mesta hämtat från filosofer som Husserl, Heidegger och Kierkegaard... men vem orkar läsa Heidegger? Att ta offentlig ställning i brännheta, samtida frågor såg Sartre som sin plikt. Det verkade också vara ett sätt att se livsvillkoren i vitögat, att undvika frestelsen att gömma sig från ansvaret och den totala friheten: ”Aldrig har vi varit mer fria än under den tyska ockupationen”, menade han. För medlemmarna i motståndsrörelsen var döden ett ständigt närvarande hot och ett ord från deras sida kunde skicka ett otal andra människor i döden. Individens ansvar framträdde på ett våldsamt tydligt sätt. Den situation som till det yttre var oerhört ofri, var enligt Sartre i själva verket just det som krävdes för att individens frihet och makt att påverka, och det tunga ansvar som i och med detta läggs på var och en, skulle bli synligt. Ibland måste saker och ting ställas på sin spets för att vi ska bli medvetna om vilka vi är och vad vi kan uträtta. Efter andra världskriget skulle Sartre bland annat bli känd för sina protester mot Vietnamkriget och Frankrikes kolonialisering av Algeriet.

Läser man böcker som Äcklet eller Främlingen kan existentialisterna verka pessimistiska till sin natur, men existentialismen är enligt Sartre i grund och botten optimistisk, eftersom den beväpnar individen med frihet och kraft att förändra – både sitt eget liv och världen. Existentialismen ger människan värdighet. I slutet av Äcklet anar Roquentin en räddning. Det är möjligt att forma sig själv till något annat än ett existerande, överflödigt ting; men det är du själv som måste handla. Sympatiskt nog är det en enkel jazzmelodi som ger honom denna insikt. Det finns ett alternativ - både till slappt accepterade vanor och regler, och till Roquentins förlamande livsångest.

Mest känd som: 1900-talets kanske mest berömde filosof. Även författare och dramatiker. Förknippas främst med den existentialism som var modefilosofi på 50-talet.

11. Henri Matisse

Collioure är en stad i den franska regionen Languedoc-Roussillon, där Pyrenéerna kastar sig ner mot Medelhavet. Staden blev i början av 1900-talet ett populärt resmål för konstnärer, som i det varma och klara ljuset i Collioure hittade något annat än Paris smutsgråa skyar och den franska landsbygdens dammfyllda himmel. André Derain var här. Picasso var här. Och Henri Matisse var här. När Matisse anlände till Collioure sommaren 1905 var han inställd på att försöka kombinera två målningstekniker han beundrade: den lugna och balanserade neoimpressionismen, och Van Gogh vilda penseldrag. Resultatet? Några målningar av segelbåtar som stillsamt guppar i Collioures hamn. Fina. Ganska tråkiga. Men utflykten resulterade också i Le bonheur de vivre, en hyllning till livet och kärleken, och en av 1900-talets bästa målningar.

Det finns en uppfattning att bra konst måste vara dubbeltydig. Ingen glädje utan aids, ingen olycka utan åtminstone någonting, en såphal planka eller vadsomhelst, att klamra sig fast vid när vågorna krossar allt i sin väg. Konstverk som uttrycker en enda känsla anses ofta vara alldeles för simpla. Livet erbjuder å sin sida inte många ögonblick av rena oblandade känslor. Det skulle vara när man är liten och tror att det finns ett monster under sängen, eller åsynen av lärarinnans bröst som stramar under tröjan. Allt annat är ett kaos av motstridiga känslor. Men konsten måste inte efterlikna livet. Den kan också beskriva de ouppnåeliga platser som ger skimmer åt våra drömmar, där smolken aldrig lägger sig som tunna flarn på bägarens glasrand.

Le bonheur de vivre är en sådan målning. Här finns ingenting annat än oförställd glädje: från paret till höger, som smälter samman i en omfamning, till träden som smeker himlen som rodnar i rosa, till de sex dansande personerna i målningens mittpunkt. De nakna kropparna i målningens framkant slingrar sig som damerna i en av Ingres odalisker. Färgerna är varma och bjuder en att kasta av sig sina kläder, ta några steg i det gröna och lila gräset, och låta sig berusas av färgerna och musiken. I verkligheten är livet för de flesta mer som en Bergmanfilm eller en bok av Houellebecq. Oförsonlig tristess. Missförstånd. Besvikelser. Men det är såhär vi vill att livet ska vara! Matisse skulle återkomma till de dansande personerna i ytterligare några målningar, men det är här, i den här omgivningen, som de kommer till sin fulla rätt. De firar ungdomen! Oskulden! Kärleken! Allt det där som Martin tycker om att prata om.

Till skillnad från en annan av oskuldens apologeter kan man enkelt placera in Matisse i konsthistorien. Från Cézanne fick han sina tidigaste impulser, men redan i ett tidigt stilleben kan man se hans dragning mot rena färger. En annan tidig målning visar influenser från Signac och neoimpressionismen. Några år in på 1900-talet började det runt Matisse och Derain samlas en grupp yngre adepter. Mellan de båda konstnärerna rådde vänskaplig konkurrens. Konstkritikern Louis Vauxcelles var dock inte särskilt imponerad och beskrev en av gruppens utställningar 1905 med orden "Donatello au milieu des fauves" ("Donatello bland odjuren"), som refererade till en byst av Donatello som stod i samma rum som deras tavlor. Beteckningen "fauvism" bet sig kvar. Kanske med undantag av Van Gogh och Gauguin var fauvisterna de första i konsthistorien som frigjorde färgen från en rent dekorativ funktion. En av de tavlor som Vauxcelles reagerade på var Matisses Woman with a hat, föreställandes Matisses fru Amélie. Det är ett fantastiskt porträtt. Färgstänk i gult och blått, grönt och violett, omger kvinnan som nonchalant vänder sig om mot betraktaren. Inga klara konturer. Färger som inte håller sig på sin plats. Det är klart att folk blev upprörda! Färgerna används inte här för att beskriva en objektiv verklighet, utan för att framkalla en känsla eller stämning.

Fauvismen var ingen egentlig rörelse. Det skrevs inga manifest. Det som förenade fauvisterna var ett intresse för färgens roll som expressivt uttrycksmedel. På så vis hade fauvismen spelat ut sin roll 1906. Men det berörde inte Matisse, som efter att ha utstått dålig kritik i ett par år, var en konstnär på uppgång. De närmsta åren skapade han sina mest kända målningar: Nu Bleu från 1907, som föreställer en muskulös naken kvinna, och La desserte rouge från 1908, som ursprungligen gick i blått. Matisse ombestämde sig emellertid och målade över den blåa färgen med ett tjockt lager röd färg. Målningen har inget centralperspektiv och föreställer ett bord med frukter, ett fönster och en kvinna med en karaff i handen. Avsaknaden av djup understryks av stora arabeskmönster. Allting sker på samma plan, och allting står still, liksom stelnat i tiden. Matisse fortsatte att rita. Efter en hälsonedgång och en operation 1941 började han använda rullstol. Bland det sista han gjorde var en serie blåa nakna kvinnor, som antingen satt eller stod upp. Verken avslöjar den grånande konstnärens fortfarande levande intresse för färger och de kvinnliga formerna.

Det finns vissa ansatser hos Van Gogh och hos neoimpressionisterna att frigöra färgen från att enbart återge verkligheten. Men det var först med Matisse och fauvisterna som färgerna exploderade i vanvett och i kärlek. Annars finns det inte mycket samhällsomstörtande i Matisses konst. Att stå framför en av hans tavlor är som att sjunka ner i "en bra fåtölj i vilken man kan vila från kroppslig trötthet", för att använda konstnärens egna ord. Men strunta i fåtöljen! Känn gräset mellan tårna! Spela på en flöjt! Dansa i en ring! Snart är det sommar, och än en gång blir livet bra.

Mest känd som: en av fauvismens grundare och galjonsfigurer.

Fotografi av Henri Cartier-Bresson.