47. Jeanne d'Arc

Mitt på torget Vieux Marché i Rouen står en ung kvinna bunden vid en påle. Hennes hår är kortklippt och hon är klädd i enkla manskläder. Hennes blick är oavlåtligen riktad över folkmassan som trängs på torget, mot de mörka molnen som hastar förbi och mot vårsolens klara strålar, som förgyller husfasaderna och som glittrar i vattenpölarna morgonens regnväder har lämnat efter sig. Soldater och frivilliga hjälper till att kasta travar med pinnar på bålet som redan har tänts. En fet rök fångas upp av vårvindarna och kastas mot åskådarna, som utbyter oroliga och hånfulla blickar vid åsynen av kvinnan, som till synes oberörd ser lågorna slicka hennes fötter. Det sista hon ser i livet är ett krucifix som hålls upp framför henne av två kyrkomän.

Året var 1431 och stora delar av nuvarande Frankrike var under engelskt styre eller inflytande. Efter en skenrättegång där en biskop agerade domare och den åklagade förvägrades försvarare dömdes Jeanne d'Arc till döden för kätteri. Hennes korta liv var händelserikt. Hon växte upp i en liten by i Lorraine, där hon från tolv års ålder började se helgon som sa åt henne att inte ligga med någon och som anförtrodde henne ett heligt uppdrag: hon skulle driva ut de skändliga engelsmännen från franskt område. Ledd av en inre övertygelse banade hon sin väg fram till kungen. Det säger en hel del om både Jeanne d'Arc och tillståndet i Frankrike att en icke läskunnig bondflicka hittade öron som var villiga att lyssna på henne. Fransmännen hade inte vunnit ett betydande slag på över en generation och desperationen var påtaglig. Man måste dock fråga sig i vilken grad människorna under medeltiden kände någon lojalitet till sin kung. I första hand kom hembygden, och man bekymrade sig inte så mycket om kungen råkade vara engelsk eller fransk, ungefär på samma sätt som hiphopare i USA känner lojalitet till sina hoodz, men inte till det avlägsna och abstrakta som är USA, och som alldeles struntar i om det är en republikan eller demokrat som styr landet. Samma skit liksom. Men det finns historiker som menar att invånarna i Frankrike från Jeanne d'Arcs dagar började betrakta kriget mot engelsmännen som ett krig för nationell befrielse. Till saken hör att engelsmännen under kriget hade använt så kallad chevauchéekrigsföring som innebär att man bränner och skövlar det civila samhället. Det är inte att undra på att fransmännen var arga, och i Jeanne d'Arc hittade de någon som kunde gestalta hoppet om ett Frankrike fritt från engelskt tyranni.

Jeanne d'Arc har mer än någon annan blivit en symbol för Frankrike och frihet, men hennes namn har använts i flera olika syften, från fromt katolska till illvilligt nazistiska. Under andra världskriget var Jeanne d'Arc en symbol både för Vichyregeringen och motståndsrörelsen. De regeringstrogna lyfte fram hennes kamp mot engelsmännen och nazimotståndarna lyfte fram hennes kamp mot en ockupationsmakt, som i likhet med Nazityskland ockuperade Frankrike och Jeanne d'Arcs hemtrakter i Lorraine. Men det är förstås inte för hennes symbolvärde eller kamp mot engelsmännen som hon tar plats på listan, utan för hennes djupt gripande livsöde. Domstolsprotokollen är bevarade från rättegången, och det var utifrån dem som den danske regissören Carl Theodor Dreyers skapade sitt mästerverk La Passion de Jeanne d'Arc (En kvinnas martyrium) från 1928 (när Jeanne d'Arc hade varit helgon i åtta år), en av filmhistoriens starkaste skildringar av mod, orättvisa och mänsklig uthållighet. Det är först i en konstnärlig upplevelse som Jeanne d'Arcs livsöde blir direkt drabbande. I Dreyers film är det Maria Falconetti i sitt livs enda filmroll som spelar Jeanne d'Arc, och hon lyckas gestalta allt lidande som Jeanne d'Arc måste ha utstått de sista dagarna i livet, skräcken inför döden, de hätska anklagelserna som spottades i hennes ansikte, och den inre övertygelsen om att hennes martyrskap var utvalt av Gud.

Jeanne d'Arcs klassresa är snäppet vassare än Napoleons. Från att ha varit en enkel bondflicka ledde hon den franska armén i flera betydande slag. Men hon är ingen prefeministisk förebild (annat än som exempel på att "kvinnor kan"), till skillnad från den samtida författaren Christine de Pisan, som skrev att kvinnor borde få samma möjligheter till utbildning som män. Jeanne d'Arc bar manskläder för att hon ansåg sig ha en manlig uppgift, och hon var inte nådig mot andra kvinnor inom armén. Hon levde i en tid då lidandet var utbrett, Frankrike höll på att återhämta sig från digerdöden och engelsmännen hade skövlat landet. Ändå är det Jeanne d'Arc som fångar vår uppmärksamhet. Det är inte för hennes eventuella skicklighet som fältstrateg, inte heller för hennes syners skull, utan för att rättegångsprotokollen ger det onödiga, orättvisa lidandet ett ansikte.

Mest känd som: Frankrikes nationalhelgon. Brändes på bål efter en rättegång, där hon anklagades för kätteri och för att vara i maskopi med djävulen. Tidernas mest kända martyr.

Målning från cirka 1485.

48. Victor Hugo

”Jag? Jag ägnar mig åt mitt yrke – facklans!”

I en spännande sekvens i Les Miserablés spanar den unge, fattige juridikstudenten Marius genom ett litet hål i väggen på sina grannar, den på alla sätt förtappade familjen Jondrettes. Marius själv är visserligen fattig, men kan egentligen återvända när som helst till sin rike gamle morfar. Visst har han provat på det hårda livet, men den misär som möter honom på andra sidan väggen chockar honom djupt. Desperationen, kriminaliteten, smutsen, hopplösheten – allt finns så nära, men fortfarande avskärmat bakom träplankorna. Närmare än så kommer han inte. Lite så där är det väl med bokens författare Victor Hugo också. Han vill skildra underklassen, men det är ingen tvekan om att det hela tiden sker utifrån och ovanifrån, genom en vägg av romantiskt skimmer och stereotyper. Facklan bara närmar sig krutdurken.

Men visst är det ändå en storslagen äventyrsroman. Les Miserablés fungerade som en brygga mellan romantik och realism – den franska romantiken fick sig en välbehövlig dos av parisisk gyttja. Berättelsen rör sig runt den frigivne galärslaven Jean Valjean och hans strävan att vara en god människa. Han tar sig an den föräldralösa flickan Cosette och räddar henne från det grymma paret Thenardiérs. Vart Jean Valjean än går så har han dock ständigt den nitiske polismannen Javert i hälarna – en symbol för det sociala arvets ankare som huvudkaraktärerna ständigt släpar efter sig genom alla livets stadier. Konflikten mellan Jean Valjean och Javert kan nog ses som bokens centrala tema. Det är en mycket skickligt presenterad konflikt mellan olika moraliska inställningar. För Javert är plikten att sätta fast brottslingar allt. Hans absoluta plikttrogenhet är hans drivkraft i livet. Jean Valjean å sin sida utvecklas även han tidigt i boken till något slags moralisk övermänniska. För att vi ska kunna sympatisera med hans karaktär är det därför viktigt med de personliga kriser som drabbar honom under handlingens gång. Bakom fasaden som dygdeideal döljer sig fortfarande häftiga mänskliga passioner och drivkrafter. Ibland verkar ju allt leda oss mot det onda, inte minst vår egen vilja. Hos Jean Valjean segrar dock allt som oftast den moraliska plikten att göra det rätta. Javerts slaveri under den världsliga plikten framstår trots allt som slapp i jämförelse med den forne galärslavens kamp att uppfylla den moraliska. Bokens höjdpunkt är förmodligen när Javert sent omsider konfronteras med den sanna moralen och den sanna godheten.

Det är en fin historia om hur godheten smittar mellan människor, och hur den kanske är det enda ljus vi har i det mörker som verkligheten ofta utgör. Trots den närmast naiva fixeringen vid den individuella godheten, uppmärksammar Hugo också de större samhällsproblem som bland annat leder fram till de våldsamma gatustrider som ramar in berättelsens final. Det politiska ställningstagandet finns där, men är inte överdrivet tydligt. Framför allt vill han nog helt enkelt be oss att klamra fast vid vår humanism genom revolutioner, fattigdom och olycka. Man kan irritera sig på osannolika sammanträffanden och övertydligheter – vanligt förekommande problem hos den unga romankonsten. Karaktärsteckningen är kanske inte heller överdrivet komplex. Sentimentaliteten biter dock och man har en varm känsla i kroppen efter att läsningen är avslutad.

Sympatin för samhällets utstötta finns också i hans andra världsberömda roman, Notre Dame de Paris, alltså Ringaren i Notre Dame, där han skapade Quasimodo - en tidlös litterär gestaltning av klyschan om det godhjärtade missfostret. I Frankrike är han kanske främst uppskattad för sin lyrik med samlingar som Les Orientales, Odes et Bulletins och La Légende des Siécles. Personligen uppskattar jag också hans gärning inom målarkonsten. De små teckningarna är häpnadsväckande suggestiva och ”moderna”. Vi har uppenbarligen att göra med en oerhört produktiv och mångbegåvad man, men också kontroversiell. Hugos ego var tydligen mycket uppblåst. ”Victor Hugo var en galning som trodde att han var Victor Hugo”, som Jean Cocteau senare skulle uttrycka det. Charles Baudelaire, ständigt på jakt efter nya fiender i kultursfären, skrev om honom: ”Svartrocken Hugo går alltid med huvudet framåtböjt: alltför framåtböjt för att han skulle kunna se något – utom sin navel.” Hugo, med sina starka republikanska åsikter, uppskattades inte heller alltid av makten. Efter kraftigt antimonarkistiska uttalanden drevs han i exil till Guernsey där han ägnade några år åt att skriva elaka pamfletter riktade mot Napoleon III. Det var också där Les Misérables kom till, med sin sympati för republikanska revolutionärer. När tredje republiken utropades 1870 återvände Hugo till Frankrike och återtog sin plats som ledande kulturpersonlighet. Folkets kärlek hade han alltid. Hans begravning var en osannolikt storslagen tillställning. Två miljoner människor följde Hugos kista från Triumfbågen till Pantheon. Deras liv hade blivit beskrivna i all sin realistiska smuts och romantiska skönhet, precis som de ville ha det. Precis som vi vill ha det.

Mest känd som: den franska romantikens främste diktare och författare.

49. Jacques Derrida

Jag ska inte sticka under stol med att jag blev förvånad när jag fick veta huvudrollsinnehavaren i den charmiga westernkomedin med den svenska titeln Vild blondin i Västern (Heller in Pink Tights på engelska). Sophia Loren! Den vackra italienska brunetten! Själva sinnebilden för en snygg brunett. Var det verkligen hon som skulle spela vild blondin? Filmen, regisserad av George Cukor, innehöll sprakande färger, revolvermän, vackra damer och gott om mindre subtila sexuella anspelningar. Sophia Loren spelar stjärnan i ett teatersällskap, som leds av den charmigt buttre Anthony Quinn. Pengar är så klart ett ständigt problem, och därtill får de både indianer och den kåte revolvermannen Mabry, spelad av Steve Forrest, efter sig. Denne Mabry har via poker vunnit Sophia Lorens kropp, och går med på att skydda sällskapet mot indianer och annat otyg, i hopp om att den sexiga Loren (som egentligen är kär i Anthony Quinns rollfigur Healy så klart) ska låta honom inkassera vinsten så småningom. Vid ett tillfälle under en hård resa genom vildmarken vill sällskapet ta sig till ett kloster för att övernatta. Healy, inte lika erfaren i den hårda vildmarken som Mabry, vecklar ut sin karta och hävdar bestämt att klostret bara ligger en liten bit därifrån:

”Kartor ljuger inte” konstaterar han, varpå Mabry replikerar:

”Nej, men människor ljuger. Och människor gör kartorna.”

Kartorna är så klart bara ett verktyg. Kartan är en samling symboler, som naturligtvis inte ljuger. Lögnen, sprickorna, komplikationerna, finns i människornas inre. Det är samma sak med språk i allmänhet. Vi människor föds med ett ganska okomplicerat verktyg som vi kan välja att använda hur vi vill. Vill vi ljuga så ljuger vi, vill vi tala sanning så talar vi sanning. När vi läser ett verk är det författarens avsikter och åsikter som vi letar efter. Det som står på en karta liksom i en roman, en filosofisk skrift, eller en veckotidning, är bara ord och symboler med sina fastslagna betydelser. Bakom dem finns en mänsklig hjärna som kan utnyttja det döda verktyget precis som han eller hon själv vill.

Eller?

Det är alltså här Jacques Derrida kommer in i bilden. Från den amerikanska öknen till den algeriska. I helvete att språket är ett okomplicerat verktyg. Tvärtom, det är i språket vi kan hitta sprickorna i hela den västerländska intellektuella kulturen och traditionen. De dolda värderingarna, de gömda motsägelserna, myterna förklädda till sanning – som visar sig vara själva fundamenten till texten. På grund av språkets inneboende komplexitet och motsägelsefullhet, går det alltid att tolka en text på flera olika sätt. Det är detta som Derridas dekonstruktion går ut på: en text har aldrig en stabil grund. Derridas dekonstruktivism kan ses som en reaktion på fenomenologin och strukturalismen, som var förhärskande inom den franska filosofin i slutet av femtiotalet. Om man ska uttrycka sig extremt grovt: fenomenologin tar sin utgångspunkt i tingen själva, medan strukturalisterna menade att vår upplevelse av världen avgjordes av strukturer ”bakom” tingen. Derrida ansåg dock att båda dessa förhållningssätt var otillräckliga. För att citera Wikipedia, som snyggt sammanfattar Derridas inställning: “Must not structure have a genesis, and must not the origin, the point of genesis, be already structured, in order to be the genesis of something?” Hur kommer man ur den här cirkeln? Enligt Derrida måste vi dra slutsatsen att fenomenens “genesis” i sig är något komplext, snarare än något enkelt och ”rent”. Och på den vägen är det.

Derrida är alltså besatt av detta oändligt komplexa fenomen vi kallar språk, och det som framför allt intresserar honom är just texten, det skrivna, det som traditionellt varit underordnat det talade. ”Den perversion som det innebär att man ersätter en lem med ett ting”, som han kärnfullt har uttryckt det. Derridas relation till språket kan beskrivas som passionerad: ”det finns ingenting som jag älskar och respekterar lika mycket”. Han vältrar sig i det, vänder ut och in på det, krossar det, bygger upp det igen, förvränger ord och betydelser, uttrycker sig motsägelsefullt – det kan för den ovane vara ett rent helvete att läsa något som han har skrivit, men det måste sägas att tålamod lönar sig när det gäller Derridas texter. Uttrycker han sig onödigt krångligt? Eller är det ett nödvändigt uttryck för språkets komplexitet? Har han över huvud taget något att komma med, eller är det mesta bara maskerat skitsnack? Det finns många olika meningar om Derrida och hans verk. Den anglosaxiska filosofin har haft mycket svårt att ta honom till sig, medan litteraturvetenskapen har välkomnat honom med öppna armar. Det är väl lite samma sak som med Michel Foucault – filosofi är det enda ämne där man inte läser honom på ett svenskt universitet.

Det berömda uttalandet om att allt är text har resulterat i ytterligare en kritik mot Derrida, (bland annat från just nämnde Foucault) nämligen att hans ”teori” är för apolitisk, för världsfrånvänd. Under den senare delen av Derridas intellektuella karriär, började han dock fokusera mer på politiska frågor, men fortfarande med dekonstruktionen som utgångspunkt. I Marx spöken (Spectres de Marx) menar han att, precis som att språket saknar en nollpunkt, så existerar inte den absoluta rättvisan. Att sträva mot någon form av samhälleligt idealtillstånd är med nödvändighet förfelat. Det kan låta närmast nihilistiskt, men utmynnar i en sund kritik mot att blint följa utopiska regler och dogmer. Vår politiska strävan kan aldrig vara säker. Vi måste vara beredda att vaket bedöma varje unik situation. Just detta ger, på ett för Derrida typiskt paradoxalt sätt, rättvisan en mening – den blir något mer än bara ett själlöst och maskinellt applicerande av regler. Politiken har inget ”slut”.

Derridas intrikata texter kommer att fortsätta att diskuteras och avfärdas, läsas och omhuldas, men en sak kan vi i alla fall vara överens om: han ser bra ut. Oförskämt bra. Det där dramatiska vita håret, leendet som ligger och lurar någonstans bakom läpparna, de skarpa ögonen, ansiktsdragen huggna i sten, poserna framför kameran – han älskar sin roll som intellektuell stjärna. Hade han inte varit filosof borde han ha blivit skådespelare. Kanske hade han kunnat ta Anthony Quinns roll. Derrida hade nog haft ett och annat att säga om den där kartan.

Mest känd som: dekonstruktionens skapare.

50. Alain Resnais

Visst är jag stolt över vårt lands sexiga tjejer, som är så omtalade, men jag är nog trots allt ännu mer stolt över Ingmar Bergman. Vi är omringade av så mycket skämt och ironi överallt: se det senaste youtubeklippet när nyhetsuppläsaren gör bort sig i direktsändning, läs Alex Schulmans bloggsalva mot kulturtanterna och missa för Guds skull inte årets nya skönt avslappnade komedi med Will Ferrell. Sedan finns det mycket som vill vara trevligt, lättsmält och som ska få oss att må bra: det mysiga kockprogrammet med den folkkära tevepersonligheten, den revolutionerande spikmattan och, naturligtvis, veckans nya självhjälpsbok. Vifta lite med armarna, drick örtte och bli en lyckligare människa. Nej, jag tycker det är skönt med folk som vågar mena allvar och det är därför jag är stolt över vår Bergman. Vad är det för idé att försöka över huvud taget om man ändå inte har ordentliga ambitioner? Ja, det kanske är lite svårsmält ibland och det kanske inte är skojfriskt och mysigt rakt igenom. So be it. Snart kan man väl inte ens äta en hårdmacka utan att bli kallad pretentiös och trist.

Den legendariska franska filmskaparen Alain Resnais var av allt att döma en man som menade allvar. Redan i sina tidiga kortfilmer tog han sig an tunga ämnen. Allra tydligast blir det i Nuit et brouillard, den första filmen som explicit behandlade nazisternas förintelse av judar. Det är en osentimental men just därför väldigt drabbande film. I långa tagningar får vi se groteska bilder från koncetrationslägren medan en berättarröst lugnt konstaterar saker som: "Ett krematorium kan vara vackert som ett vykort. Idag ställer turisterna upp sig framför dem och blir fotograferade." Hade människor redan börjat glömma? Inte händelserna i sig, men det obeskrivligt hemska i dem? Och vilka är egentligen skyldiga till förintelsen, är det någon som erkänner skuld? Vi ser i Nuit et brouillard prov på den stil som återkommer i Resnais spelfilmer, en kylig och långsam men ändå väldigt poetisk uppvisning av bilder.

En av människans sant tragiska egenskaper är, som ovan antytts, hennes glömska. Ibland är den nödvändig för vår överlevnad, för att vi ska kunna leva ett fungerande liv. Men lika ofta är den en källa till ett slags resignerad sorg. Vi minns hur vi aldrig skulle glömma en kärlek från tonåren, ett lidande vi upplevt eller en underbar vänskap. Men alla dessa känslor mattades så småningom av, har vi ju märkt nu, och därmed kan vi ana att allt det vi upplever så starkt idag också det kommer att tyna bort. Hiroshima mon amour, Resnais första långfilm, tar upp det temat. En fransyska träffar en japan i efterkrigstidens Hiroshima och de inleder en kärleksaffär. Hon berättar om sin gamla kärlek från krigstiden, men märker att minnena redan börjat blekna. Den glödande passion hon upplever med japanen och det hemska kriget som just har varit; allt detta kommer också sakta försvinna mer och mer ur minnet.

Resnais filmer tillhör inte franska nya vågens mest lättillgängliga, men så såg han sig heller aldrig riktigt som en del av den inofficiella rörelsen. Hans samröre med tidens litterära avant-garde var minst lika stort som med filmens motsvarighet, och han arbetade med flera kända författare. Marguerite Duras skrev manuset till Hiroshima mon amour och en an annan av de stora namnen inom Den nya romanen (le noveau roman), Alain Robbe-Grillet, skrev manuset till Resnais andra långfilm, L'année dernière à Marienbad. Den nämnda romanformen karaktäriseras av ett fragmentariskt berättande och hopp i tiden, berättartekniska grepp som därför föga förvånande återkommer i såväl Hiroshima som Marienbad. Om den förra filmen var experimentell, vacker och poetisk, så är den senare ännu mer experimentell, ännu vackrare och ännu mer poetisk. En man träffar en kvinna på ett slott och hävdar bestämt att de träffats ett år tidigare i Marienbad. Kvinnan minns ingenting av detta. Han fortsätter filmen igenom att försöka övertyga henne om att de verkligen har träffats och återberättar händelser från sommaren året innan. Verklighet och minnen, nutid och dåtid, lögn och sanning - vi vet aldrig riktigt vad som är vad. Det är upp till var och en att söka tolkningar till filmen, på samma sätt som det är upp till var och en att bedöma om filmen är pretentiös smörja eller ett konstnärligt mästerverk. Oavsett vilket läger man ansluter sig till är det omöjligt att neka filmen dess originalitet och unika vision. Personligen har jag inte upplevt att någon regissör, möjligen Jurij Norstein undantagen, lyckats behandla minnets komplexitet på samma tillfredsställande sätt.

Och så här fortsätter det. Det är nästan omöjligt att prata om Resnais filmkonst utan att framstå som en överspänd (pseudo)intellektuell. Därför vill jag avsluta med en enkel uppmaning: Om du inte har sett några av hans filmer så gör det, och glöm inte att ta med ditt öppna sinne. Filmerna kommer garanterat att ge dig en speciell upplevelse, så mycket vågar jag lova.

Mest känd som: regissören till intellektuellt utmanande alster som Hiroshima mon Amour och L'année dernière à Marienbad, två hörnstenar inom modern film.

51. Auguste Rodin

Det hundraåriga kriget tycktes aldrig ta slut. Nu hade kung Edward III intagit den franska staden Calais och ingen nåd skulle ges, menade kungen, varpå han instruerade sina män att utplåna befolkningen i staden. Kanske insåg han att reaktionen var något överilad då han snart gick med på en, nog så elak, kompromiss. Sex personer ur Calais sociala elit skulle självmant träda fram inför kungen, beredda att offra sina liv - då skulle resten av stadens invånare skonas. Barfota, iklädda trasor och med rep runt halsen beordrades de vandra fram, bärandes på nycklar till staden som symboliskt skulle överlämnas till kungen. Total förödmjukelse alltså. Sex män valde att uppoffra sig för de andras räddning. Visserligen lyckades den något blödigare drottningen till slut övertyga kungen om att skona också deras liv, men det gjorde inte deras osjälviskhet mindre beundransvärd.

Knappt fem hundra år senare fick skulptören Auguste Rodin (1840 - 1917) i uppgift att hylla dessa män i form av en skulpturgrupp. Konstnären bröt mot nästan alla de konventioner som så länge hade gällt för skulpturala konstverk. Faktum är att vi i detta konstverk kan hitta flera viktiga förklaringar till varför Rodin är den i särklass viktigaste personen i berättelsen om den moderna skulpturkonsten. Uppdragsgivarna förväntade sig ett balanserat grupporträtt av upphöjda hjältar, men fick ingen av den idealism som de hade förväntat sig. Istället ser vi vanliga män uttrycka verkliga och mänskliga känslor, som resignation och förtvivlan. Figurernas armar är förlängda och deras händer och fötter grovt förstorade, vilket hjälper till att betona deras fysiska närvaro och talar om för oss att det inte är några snobbiga och perfekta varelser det handlar om utan rejäla kroppsarbetare. Deras poser är okonventionella och de är utspridda lite som på måfå på "scenen". Det är inget organiserat grupporträtt det här, det är en inkännande skildring av sex individuella mäns själsliga plågor. Trasorna som tungt hänger på deras kroppar förstärker deras dystra sinnesstämning. Rodin valde dessutom att placera männen på en låg piedestal, till mångas förfäran. Herregud, nu kan ju folk få för sig att de själva kan jämställas med dessa nobla män, det går ju rent av nästan att se dem i ögonen! Vilket naturligtivs var själva poängen. Konstnären ville visa folket att dessa hjältar var vanliga människor, men som visat prov på ett ovanligt mod, och därigenom inspirera mannen på gatan till liknande ärofyllda handlingar om dessa skulle krävas av honom.

Den opolerade ytan, de förvrängda karaktärsdragen och fokuset på de avbildades känslor som vi ser i Les Bourgeois de Calais utövade stort inflytande på det som kom att kallas expressionismen. Det faktum att texturen på många sätt stod i centrum var viktigt för modernismen överlag och de realistiska snarare än idealistiska människoskildringarna öppnade ögonen på många efterföljande skulptörer. Valet att undvika den höga piedestalen var också avgörande för framtida skulpturkonst - inom 1900-talskonsten ser vi nästan inga piedestaler över huvud taget. Jag har valt att fokusera på Les Bourgeois de Calais eftersom den innehåller det mesta av det som gjorde Rodin speciell och inflytelserik, men han stod naturligtvis för många andra imponerande skapelser.

Rodins nyskapande konst är egentligen mer beundransvärd än hans samtida målarkollegors, eftersom hans medium inte tillät experiment i samma utsträckning. Målare kunde alltid hitta någon upplyst själ som hade råd och intresse att stödja dem - många privatpersoner önskar ju ha en tavla eller två hängandes på väggen i vardagsrummet. Skulpturer däremot beställdes i mycket högre grad av institutioner och myndigheter, som inte hade råd att chansa och inte kunde låta individuella preferenser spela någon större roll. De färdiga verken ställdes ofta ut i offentliga sammanhang, på torg och i parker, och krävde därför den stora publikens godkännande. Skulptörer som inte anpassade sig efter den allmänt rådande smaken hade därför svårt att överleva. Dessa omständigheter hade bidragit till skulpturkonstens stagnation. Mycket litet hade hänt sen Bernini härjade runt tre hundra år tidigare. Men detta ändrades alltså i och med Rodins inträde på scenen, och det säger något om hans starka vision och oförtrutna envishet att han lyckades förverkliga sina nyskapande idéer.

Rodin lyckades till skillnad från flera andra av tidens stora konstnärer, som till exempel Van Gogh, bli berömd och omtyckt redan under sin livstid. Och till skillnad från många av de som blev berömda och omtyckta under sin livstid, så har han också fortsatt att vara det långt efter sin död. Kanske kan detta delvis bero på hans obestridliga rykte som en modernismens portalfigur, men jag tror att det till minst lika stor del helt enkelt handlar om att människor aldrig slutat älska hans konst. Den går helt enkelt inte att avfärda någonting som är så psykologiskt intressant och känslomässigt drabbande.

Mest känd som: en av historiens allra viktigaste och mest berömda skulptörer. Mannen bakom Tänkaren, den kanske mest kända skulpturen av de alla. Han hade även ett femton år långt förhållande med den mycket vackra, konstnärligt genialiska och till slut psykiskt sjuka Camille Claudel, också hon ett stort namn i konsthistorien. Som bilden nedan bevisar var han också ägare av ett mycket imponerande skägg.

Fotografi av Nadar.