42. Antoine Lavoisier

Jag vet att jag inte är ensam om att ha haft kemi som favoritämne. Nej nej, inte nu i vuxen ålder, inte heller på gymnasiet. Det här var innan fascinationen för (i tur och ordning) matematik, filosofi och kulturvetenskapliga ämnen tog överhanden. Jag pratar om tiden strax före och efter tonårens intåg. För mitt unga sinne stod kemi för något magiskt; det vetenskapliga område där det omöjliga tycktes möjligt. Fantastiska visioner av puttrande syror som i kontakt med obskyra insekter från andra sidan jorden bildar dittills okända substanser i nya sprakande färger... Explosioner. Gifter. Rökmoln.

Om mitt tolvåriga jag känt till Antoine Lavoisier (1743 - 1794) hade Pelé och Maradona sannolikt inte varit mina enda idoler. Lavoisier räknas nämligen som den moderna kemins fader, ja, kanske rent av den första viktiga figuren inom ämnet kemi över huvud taget. Vetenskapsmän som Isaac Newton och Galileo Galilei hade lagt fram vettiga teorier om hur och varför diverse objekt rör sig, men man visste fortfarande vid mitten av 1700-talet väldigt lite om vad saker och ting egentligen bestod av. Det som före Lavoisier (och några av hans brittiska kollegor) skulle kunna kallas kemi var snarare alkemi. De flesta alkemisterna, och många andra vetenskapsmän, trodde fortfarande att allting var uppbyggt av de fyra elementen: luft, vatten, jord och eld. Den tyske alkemisten George Stahl hade också presenterat flogistonteorin, som menade att alla brännbara föremål innehåller ett speciellt ämne, flogiston,och att detta ämne frigörs när föremålen brinner. Resterna av det uppeldade ämnet skulle därmed alltid väga mindre än före förbränningen. Dessa tankar och teorier byggde till stor del på antaganden och osäkra experiment, men kom likväl att accepteras av vetenskapsvärlden.

I takt med den industriella revolutionens genombrott och upplysningens frammarsch så ökade kraven på rationellt tänkande, säkra bevis och seriösa experiment. Om kemin skulle kunna tas på allvar var det dags att skärpa till sig, och i den kemiska revolutionen som följde var Lavoisier den otvetydigt viktigaste personen. Flogistonteorin förkastades en gång för alla när hans experiment visade att det som inträffar vid förbränning är att substanser förenas med syre, och att ingen massa går förlorad: det enda som sker är att en del av materialet byter form och blir till gas. Detta, att massan i ett slutet system kommer förbli oförändrad över tid (alltså oavsett vilka kemiska förändringar som sker), kallas lagen om massans bevarande och blev en viktig grundprincip för all följande kemisk forskning. De här experimenten fick Lavoisier att dra slutsatsen att alla ämnen kan existera i tre olika tillstånd: fast, flytande och gasform.

Lavoisier var också med och upptäckte en del andra halvviktiga saker - till exempel att luft huvudsakligen består av syre och kväve och att vatten består av syre och väte - samt gav världen ny förståelse om hur djur och växters andningsprocesser går till. Lavoisier var med andra ord något av syrets kung, kan man säga, och redan samtiden insåg vikten av hans gärningar. Tyvärr hjälpte dessa framgångar föga när det i slutet av århundradet började hetta till i ostarnas land.

Lavoisier var en fransman, och som sådan hade han naturligtvis åsikter om allt mellan himmel och jord. Politik, inte minst. Hans förflutna som skatteindrivare hade gjort honom impopulär bland folket och när revolutionen kom var sötebrödsdagarna över. Lavoisier överlevde inte skräckväldet utan fick den åttonde maj 1794 göra giljotinen bekantskap. Domarens berömda uttalande att republiken inte var i behov av vetenskapsmän följdes senare av ett annat då vetenskapskollegan och matematikern Joseph Louis Lagrange sa: "It took them only an instant to cut off his head, but France may not produce another such head in a century." Kemisten Antoine Lavoisier var död, men ämnet kemi hade just fötts.

Mest känd som: den moderna kemins fader. Hans experiment ledde fram till flera upptäckter om syrets roll vid förbränning, oxidering och i andningsprocessen.

Jacques-Louis Davids porträtt av Lavoisier och hans fru, Marie-Ann Pierrete Paulze. Paulze var mycket delaktig i makens framgångar och fungerande som hans vetenskapliga assistent.

43. Francois Rabelais

”Skrattet är människans kännemärke”. Med dessa ord på första sidan av Den store Gargantuas förskräckliga leverne, bjuder den franske 1500-talsförfattaren François Rabelais in oss till läsning. Vissa saker tyder på att Rabelais dikterade det som står skrivet i denna bok, och man kan verkligen se scenen framför sig: en lätt berusad Rabelais som med yviga gester målar upp de mest vansinniga scenarion för en allt mer tveksam sekreterare. ”Ska vi verkligen ta med det här, François?” ”Ja, évidemment, det är ju roligt för sjutton!”

Boken, utgiven 1534, är en uppföljare till den två år yngre berättelsen om jätten Pantagruel. Gargantua är ingen annan än Pantagruels far och jättefamiljen skulle få ytterligare tre böcker tillägnade deras dramatiska liv. Historien om Gargantua börjar med att det gigantiska barnet föds ur sin mors öra. Under sin barndom råkar jätten bland annat ut för en katastrofartad episod där han av misstag dränker en stor del av en stads befolkning genom att urinera lite oförsiktigt. Hans uppfostran går annars i absolut renässansanda. Gargantua ska lära sig allt både teoretiskt och praktiskt – och gör det också med stor glädje. Styrkan och intelligensen kommer sedan väl till pass när krig bryter ut mot ett rivaliserande kungarike. Genom hela boken äts, sups och bajsas det. Bisarra våldsorgier bryter plötsligt ut. Att använda ordet ”mustigt” skulle vara en nästan brottslig underdrift. Den vildvuxna friheten hos Rabelais har bland annat att göra med att författaren och renässansmannen ville utforska varenda liten möjlighet hos det franska språket. Det här var en tid då grammatik och ordböcker knappt ens var påtänkta för ett folkspråk som franskan. Det är som om Rabelais hittat en ofantlig, orörd skatt som bara väntar på att få användas. Vi får följa med på en resa genom parodier, ordvitsar, nybildningar och encyklopediska uppräkningar. Troligtvis ville Rabelais inte bara visa på språkets möjligheter, utan lika mycket på sin egen bildning. Referenser, citat och latinska fraser kryddar det hela, liksom noggranna beskrivningar av alla möjliga fenomen, inte minst kroppsliga.

Rabelais var läkare, vilket märks i hans omåttliga fascination för kroppen och dess funktioner. Få författare har som han intresserat sig för inälvor, kött och avföring. På något vis måste man älska det här storögda intresset för allt mänskligt – högt som lågt, vackert som fult. Det är livet, i dess allra mest fysiska och påtagliga form, som behandlas av Rabelais. Han uppmanar oss också att njuta av detta liv, och att utnyttja det på ett meningsfullt sätt. Lika mycket kärlek som han har till livet, lika mycket förakt visar han för medeltidens inskränkthet och livsförnekelse. Hårda slängar delas ut till skolastiker och präster. Berättelsens munkar är näppeligen fromma och kyska herrar: ”ty blotta skuggan av klocktornet på ett kloster är befruktande” som det heter i boken. Den grymme, vällustige och våldsamme munken Johan Kötthackaren är ett bevis för detta. Denne grundar klostret Thélème, som blir Rabelais hyllning till allt som är bra och kul med att vara människa – alltså motsatsen till ett vanligt kloster enligt författaren. Det är lite trist för dem som är sjuka och fula, de får nämligen inte tillträde till Thélème, men för oss andra är det alldeles säkert en underbar plats att befinna sig på. Klosterregeln lyder kort och gott: ”Gör vad du vill.” Man skulle kunna tro att en plats med en sådan regel skulle urarta i kaos, men Thélèmefolket är väluppfostrade övermänniskor som genom friheten äntligen kan utveckla hela sin potential. Här formulerar Rabelais ett ideal som står i kontrast mot den tunga regelstyrda kristendomen där det gäller att hålla människor i strama tyglar – annars vet man aldrig hur det går! Det är såklart jättesympatiskt, men nu ser ju verkligheten inte riktigt ut så. Vissa människor är sjuka och fattiga och de borde vi hjälpa, det finns problem att lösa och jobb som skall utföras, även om vi hellre skulle vilja dricka och läsa böcker hela dagarna. Så borde man väl resonera i alla fall, men det är ju inget fel på att drömma. Och drömma det kunde han, den gode Rabelais. Hans författarskap är en enda lång hyllning till den fria fantasin, och till människans och språkets obegränsade möjligheter. Låt oss aldrig glömma att dessa möjligheter, oavsett vad tråkiga människor försöker tala om för oss, är av rent gargantuiska proportioner.

Mest känd som: den franska renässansprosans stora namn.

44. Gustave Courbet

Tanken att konsten ska följa med sin tid, tanken om ”det moderna”, var på frammarsch i Frankrike under 1830 – och 40-talen, framför allt i samband med striden mellan romantik och klassicism. Romantiska konstnärer som Gericault och Delacroix gjorde dramatiska målningar i monumentalformat som tog politisk ställning i samtida frågor. På 1840-talet befann sig också den unge och bohemiske narcissisten Gustave Courbet i den franska huvudstaden. Han var nyligen inflyttad från landet och i fullt sjå med att tigga pengar hemifrån för att kunna skaffa fina kläder till de självporträtt han ständigt jobbade på. Courbet blev dock allt som oftast refuserad vid sina försök att visas upp på salongerna, och var länge en av dessa hundratals unga, parisiska konstnärer som gjorde den, visserligen växande, franska konstmarknaden övermätt, och i regel tvingades leva i fattigdom och desperation. Självförtroendet hölls dock vid liv bland annat genom ett växande intresse för politiska frågor och umgänge med andra ambitiösa bohemer, inte minst Charles Baudelaire.

I slutet av 40-talet började Courbet hitta sin egen stil, och genombrottet kom med After Dinner at Ornans. Här ser vi vanliga människor i en simpel, lantlig miljö porträtterade i en skala vanligtvis reserverad för gudar, kungligheter och historiska scenarion. En kritiker sade om tavlan och dess konstnär att: ”Ingen kan dra ner konsten i rännstenen med större teknisk virtuositet.” Courbet tycktes hålla med. ”Ja, konsten måste dras ner i rännstenen!” blev hans svar, signifikativt för hur han vände sina motståndares beskyllningar om ”realism” till en egen stil och ideologi – Realism. Det är värt att förtydliga att det är människor, individer, som avbildas, snarare än personifikationer av någon religiös dygd eller mytologiskt upphöjda symboler, som det så ofta handlade om hos andra stora franska skildrare av landsbygden, så som Millet och 1700-talets Chardin. På en tavla som Les Casseurs de pierres (som de allierade hade den dåliga smaken att råka bomba sönder under andra världskriget) går det inte att väja undan. Ljuset ligger så skarpt på de två männen, där finns inget romantiskt skimmer, ingen beslöjande dimma – bara damm, svett och tyngd. Det finns inte heller något heroiskt eller ädelt över dem, inget kristet upphöjande av den kämpande fattiglappen. Det här är personer som Courbet faktiskt har observerat längs landsvägen, och de två avbildade männen kunde inte bry sig mindre om vad de skulle kunna vara en ”metafor” eller ”symbol” för. Deras situation är illa nog som den är. När man rör sig ifrån tanken om det naturliga och eviga lidandet, så börjar man också kunna närma sig den riktigt brännande samhällskritiken. Courbets politiska uppvaknande hängde så klart till stor del ihop med det industrialiserade Frankrikes allt mer uppslitande klassmotsättningar. Det var sannerligen en ny tid och den krävde en ny konst – en konst som var här och nu, mitt i den brusande, franska rännstenen. Arbetarklassens frammarsch i samhället avspeglades i Courbets försök att lyfta in den i konstvärlden, och han var definitivt inte klar i och med de målningar jag nämnt.

1849-50 målar han den sensationella Un enterrement à Ornans (En begravning i Ornans). Vad händer egenligen här? Jo, en släkting till Courbet begravs i hans hemby Ornans. Diverse byfolk, vänner till Courbet, prästen, borgmästaren och skvallerkärringarna – alla avbildas de i naturlig storlek på en gigantisk tavla. Tillställningen verkar vara inne i något slags mellanläge. En del börjar se trötta ut, någon håller lite håglöst i ett kors. Jaha, det här var döden alltså. Döden som en krass realitet. Religionen som en gammal träbit någon står och håller i. Courbet låter alltihop få ta den plats det, i all sin materialistiska jordighet, kräver. Trots tavlans storlek ser vi bara en liten bit av den uppgrävda graven. Åskådaren tycker sig själv stå i den resterande delen. Det är romantiken som begravs, skulle Courbet senare hävda. Hans syn på födelsen var lika prosaisk som den på döden – här är en tavla kallad L’Origine du monde (Livets ursprung). Denna målning var för övrigt privatbeställd av den ottomanske ambassadören Khalil Bey vars uppenbara konstnärliga preferenser också var upphovet till Courbets ovanligt heta skildring av lesbisk sex, Le Sommeil. Courbet skulle senare komma att skapa ett ännu större verk än begravningstavlan, kvantitativt och kanske också konsthistoriskt, nämligen L’Atelier du Peintre (Konstnärens ateljé) – en gåtfull allegori över hans gärning och kamp som konstnär där både hans vänner och anförvanter, samt olika personifikationer av världsliga motsättningar, är avbildade. Courbet själv, konstnären/profeten, sitter så klart i centrum för alltihop.

Courbets inblandning i 1871 års Pariskommun ledde till att han kastades i fängelse, och därefter tvingades i exil under hotet att ensam få betala för återuppbyggnaden av den av kommunarderna raserade Vendômekolonnen. Han stannade i Schweiz fram till sin död vid 58 års ålder. Hans ständiga kamp för konstnärens frihet att beskriva människan själv, utan att behöva filtrera skildringen genom högre makter i form av Gud eller historiska hjältar, hade stort inflytande på impressionisterna och även det senare avantgardet. Det var ett emancipationsprojekt, som handlade om friheten att kunna ge uttryck för alla människors individualitet. Inflytelserikt var också hans sätt att aktivt utmana konstens historia, att passionerat stå som talesman för samtiden och att utnyttja en explosiv personlighet för att ge publicitet åt sin konst. Ett genuint engagemang för de utsatta och bortglömda samsas hos Courbet med självgodheten hos en person som vet att han har en stor uppgift och att han är ruskigt bra på att utföra den. Han var beredd att ta sig an själva havet om det var så.

Mest känd som: den viktigaste företrädaren för realismen i målarkonsten.

Le Bord de la mer à Palavas, 1854

45. Serge Gainsbourg

Att vara fransman kan ibland vara ett privilegium. Ingen annanstans än i Frankrike hade man kunnat vara Serge Gainsbourg och komma undan med det. En passande titel på filmen om hans liv skulle kunna vara "Skönheterna och Odjuret" (rek. 18+). Kompositören, artisten och skådespelaren Gainsbourgs image var alkoholiserad, oförskämd och snuskig - ändå blev han ett slags sexsymbol. Och "Skönheterna" är inte vilka som helst.

Samarbetet med den unga sångerskan France Gall kan ni läsa om här i alla dess ruskiga och fantastiska detaljer. Gudinnan Brigitte Bardot var hans älskarinna en kort tid. De två gjorde albumet Initials B. B. tillsammans. Tittellåten är en lysande signaturmelodi till fenomenet Bardot, men höjdpunkten är så klart "Bonnie and Clyde" där ett spöklikt eko av en kvinnoröst bildar bakgrund åt en gangsterhistoria med sexuella undertoner. Den mest berömda av hans låtar är emellertid "Je T'Aime...Moi Non Plus", en duett med nästa skönhet på listan: Jane Birkin. Det är en ljuvlig och sorgsen symfoni av stönanden, omöjlig att inte älska - men mycket möjlig att bannlysa från radio, vilket också skedde i många länder när det begav sig. Vatikanen ansåg sig föranledda att offentligt fördöma det osedliga mästerstycket. För Gainsbourg var det bara början.

Albumet Histoire de Melody Nelson, från 1971, anses ofta som hans karriärs konstnärliga höjdpunkt. Via stråkar, basgångar, Serge's skrovliga röst och flickskratt, berättas en opassande historia om kärlek över åldersgränserna. Jag kan inte franska, men det här är vad jag har läst och gissat mig till att skivan handlar om: Gainsbourg är ute och åker med sin Rolls-Royce. I ett oförsiktigt ögonblick, möjligtvis orsakat av alkoholkintag innan färden, krockar han med en ung kvinnlig cyklist, förhoppningsvis en bit över arton år. Hon verkar oskadd och Serge vevar med ett småleende ned rutan och frågar vad hon heter. Hon viskar: "Melody. Melody Nelson". "Hoppa in gumman." Under färden mot hans hem framför han diverse slippriga komplimanger runt hennes skönhet. Han bjuder så klart in henne, ber henne slå sig ner i salongen och häller upp några drinkar. Sedan inträffar följande saker, ackompanjerat av en orkester vanligtvis anlitade vid produktionen av billiga, franska porrfilmer. Jag utgår från att den kvinnliga huvudkaraktären i Gainsbourgs sexuella fantasi är samma person som syns på albumets omslag. Hon hade i så fall kunnat vara hans dotter. Just det ja, på tal om det, han gjorde ju faktiskt en låt kallad "Lemon Incest" med sin sedermera så berömda dotter Charlotte. (Om ni verkligen vill: här är videon.)

Gränslösheten i Gainsbourgs person öppnade upp för en liknande gränslöshet vad gäller musikaliska uttryck. Han var aldrig rädd för att söka nya vägar för att uttrycka sina visioner. Det kunde exempelvis resultera i dödssynden att spela in en reggaeversion av Marseljäsen. När jag så fick reda på att Serge spelat in ett elektroniskt baserat album i New York på 80-talet, och därtill fick se omslaget där han poserar sminkad som en kvinna, tog jag så klart för givet att det var det bästa album som någonsin gjorts. Love on the Beat är tyvärr bättre i teorin än i praktiken. Herre Gud, visst gillar man det, verkligen, men det hade kunnat bli så mycket mer än bara de vanliga Gainsbourgprovokationerna med konventionell new wave-inramning. Resten av 80-talet ägnade han sig åt att utveckla ett mästerskap i legendariskt berusade uppträden i fransk tv. Whitney Houston var bara en av de drabbade.

Kort sagt: Gainsbourg var genom hela sin karriär utan tvekan ett praktexempel på vad vi brukar kalla "ett svin" - men ett begåvat, elegant och (framför allt) mycket, mycket franskt svin.

Mest känd som: troligtvis Frankrikes bästa, och definitivt Frankrikes snuskigaste, artist och låtskrivare någonsin.

Gainsbourg i sällskap med flickvännen Jane Birkin

46. Coco Chanel

En småsvettig man med artificiell hår- och hudfärg, tjugo är äldre än han försöker se ut, sitter lugnt nedsjunken i en stol på hedersplats. Ett par solglasögon täcker de små, vassa ögonen. Iklädd en svart kostym ser han sina nästan overkligt långsmala modeller vandra ut på catwalken, uppbärandes de allra märkligaste kreationerna. Kollektionen som visas upp är utomjordisk, opraktisk och svindyr, i den mån en vanlig människa över huvud taget kan köpa "kläderna". Vi befinner oss i Milano, eller kanske Paris, och endast en liten klick människor i staden har någon aning om vad som pågår i salen. Det är elitistiskt och nästan overkligt. Den här typen av bilder ploppar upp i mitt huvud när jag tänker på stora modeskapare och deras fantastiska skapelser.

Den kanske mest kända av alla modeikoner, tillika den enda inom området som The Times beredde plats för på sin lista över förra århundradets 100 viktigaste personer, passar inte alls in i den möjligen något fördomsfulla stereotypen jag raljerade kring i förra stycket. Gabrielle "Coco" Chanels (1883 - 1971) moraliska karaktär må ha haft sina fläckar, och hennes personlighet gick väl knappast hem i alla läger, men hennes konstnärliga skapande präglades av en sympatisk enkelhet och jordnära elegans. Chanels stora dröm var inte att se berömda världsstjärnor bära hennes kläder, utan att få uppleva en revolution bland de vanliga människorna. "Ett mode som inte når gatorna är inget mode", har hon sagt, och att kvinnor traskade runt i billiga Chanelkopior gjorde henne ingenting - tvärtom gladdes hon åt det.

Okej, så hur bar sig Chanel åt för att åstadkomma en revolution inom (kvinno)mode? Till att börja med så insåg hon att kvinnor är människor lika mycket som män, och att de faktiskt värdesätter enkla saker som bekvämlighet och rörelsefrihet. Naturligtvis vill de, också här precis som män, ändå vara attraktiva för det motsatta könet. Tänk om dessa behov gick att kombinera? Chanel blev rik, berömd och framgångsrik därför att hon lyckades med just detta. Enkelhet kombinerat med elegans. Hon fick kvinnor att inse att det är okej att kasta korsetten, att det funkar med byxor, att de kan ha jumpers om de vill, ja, till och med sportkläder. Fin och blek hy? Äh, ut och lev ett aktivt liv. Bli solbränd, det är bara snyggt. (Det tycker de allra flesta idag - det tyckte ytterst få före Chanel). Även om modedrottningen sannolikt inte skulle ha kallat sig feminist, så kan få förneka att hon bidrog till kvinnans frigörelse. Men det krävdes en exceptionell viljestyrka för att nå alla dessa framgångar.

Coco Chanel föddes 1883 i en fattig familj och spenderade sina tonår som sömmerska på ett nunnekloster. I början av 1900-talet gav hon sig iväg för att pröva på livet som varietésångerska - det ska ha varit från en av hennes sånger som hon tilldrog sig smeknamnet "Coco" - och från och med denna tid kan vi hitta flera tecken på hennes orubbliga vinnarinstinkt. Precis som Sarah Bernhardt så ljög hon hej vilt om sin ålder och bakgrund för att lättare nå dit hon ville, och hennes älskare tycks misstänkt ofta ha tyngts av osedvanligt tjocka plånböcker. Med hjälp av en av dessa rika knösar fick hon hjälp att starta en hattaffär, och när hon väl var igång kunde ingenting stoppa henne. 1909 öppnade hon denna första lilla shop, men under följande år skulle nya butiker öppnas och sortimentet breddas. När det var dags för det glada 20-talet att träda in på scenen var Chanel redan ett berömt namn, känd för sina kläders enkelhet. Som första modeskapare lanserade hon under detta decennium en egen parfym, som mer än 30 år senare skulle bli världens mest kända parfymsort när Marilyn Monroe avslöjade att hon inte hade på sig mer än ett par droppar Chanel no 5 på nätterna. Det var också under 20-talet som Chanel gav folket den sedermera legendariska klänningen Den lilla svarta. Även den skulle komma att förevigas med hjälp av en filmstjärna. Den underbara Audrey Hepburn bär en underbar variant av klänningen i den underbara filmen Frukost på Tiffany's (1963).

Coco Chanel dominerade modet under flera decennier, men försvann från scenen när hon efter andra världskriget anklagades för att ha umgåtts med lite väl tyska personer. Slutet på hennes karriär? Inte då. Som upprörd 70-åring gav hon sig in i leken igen eftersom Christian Diors framgångar i hennes ögon var föraktliga. Han stod för ett bakåtsträvande och konventionellt mode, tyckte hon, och så var Chanel på banan igen. När hon 87 år gammal dog var hon mitt uppe i skapandet av en ny vårkollektion.

Folk älskar än idag Coco Chanel och Chanelhusets mode. "Chanelinspirerade byxor", "väska i Chanelstil", "Chanelliknande jackor" och liknande sammansättningar går att läsa på var och varannan modeblogg, vilket är ett bevis för att modehuset Chanel fortfarande inte bara är relevant, utan dessutom fungerar som en referenspunkt för mycket annan mode. Och människan Coco Chanel? Tja, med tanke på att det kommer ut teveserier och filmer om hennes liv i en nästan löjligt snabb takt (kanske inte riktigt på andra världskrigetdokumentärer-nivå, men bra nära), så tror jag vi kan enas om att hennes person ännu fascinerar. Kanske mer än någonsin, faktiskt. Nu gäller det alltså att haka på tåget och sedan låtsas som att man suttit där ända sedan första station. "Den lilla svarta? En sån har jag ALLTID haft hängandes i garderoben."

Mest känd som: grundaren av modehuset Chanel och en av sin branschs allra största ikoner, någonsin. Revolutionerade modet för kvinnor.