37. Michel de Montaigne

"Läsare! Detta är en uppriktig bok. Den säger dig redan från början att mitt enda syfte med den är enskilt och privat", skriver Montaigne i förordet till sin första bok essayer, eller essäer. Han varnar läsaren för vad som komma skall - "det är mig själv jag målar". Montaignes syfte är att visa upp sig precis som han är, med alla fel och skavanker. Den spelade blygsamheten och den självironiska tonen är typisk för Montaigne. Han är högst medveten om hur han med texten skapar bilden av sig själv. Han tar farväl av sina läsare, men på samma gång bjuder han in dem på en vindlande och nervkittlande resa: "Du har ingen anledning att använda din tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne. Alltså förväl!" Det är som att säga till ett litet barn att det där och det där får du inte göra, vilket förvandlar det där och det där till livets åtråvärda mål och syfte, nattlivets skimrande juveler.

Året är 1570 när Michel de Montaigne bestämmer sig för att dra sig tillbaka från sitt ämbete som jurist, vilket han innehaft i 15 år, till sitt landsgods i Bordeaux. Han inreder ett av godsets två torn till sig själv. Längst ner ligger kapellet - Montaigne var en gudfruktig man - i mellanvåningen finns ett sovrum, men det är rummet längst upp som är tornets viktigaste. Där placerar han sitt skrivbord och sitt ofantliga bibliotek. Kanske var det så att Montaignes behov av att dra sig tillbaka delvis motiverades av motsättningarna i landet. Frankrike var under Montaignes liv sönderslitet av blodiga religionsstrider mellan katoliker och protestanter. Striderna kulminerade 1572 med Bartolomeinattens massaker på protestanter, samma år som Montaignes börjar skriva sina essäer.

Trapporna knarrar för hans tyngd, genom tre små fönster kastar solen ett varmt sken. Montaigne sätter sig vid skrivbordet och tittar upp mot takbjälkarna där han har ristat in olika deviser från sina favoritförfattare. Känn dig själv. Han har dragit sig undan världen för att komma fram till sig själv. Det är Montaignes egna åsikter, hans egen person, som numera utgör föremålet för hans intresse. Jag avstår. Orden påminner honom om hans beslut. Han avstår från världens larm och fåfänga (ett av Montaignes favoritord, Predikaren är hans favoritbok i Bibeln) för ett liv i avskildhet, ensamhet och rogivande stillhet för själen. Det ljuvaste livet är att inte tänka på någonting alls. Beslutet att ägna sig åt skrivande mognar i takt med att Montaigne i tornet känner den plågande rastlösheten raspa mot hjärnan. Han skriver att själen efter ett tag börjar bete sig "som en förrymd häst". Han trummar mot skrivbordet, lutar sig över sina papper, ett ironiskt leende smälter på hans läppar, och han börjar skriva.

"Man får aldrig tänka bort hästen från Montaigne" påpekade Emerson. Montaigne var en hästmänniska och hade spenderat många dagar på hästryggen. Samma ostyrighet och planlösa sökande är utmärkande för hans texter. Montaigne skrev utan mål, utan syfte. Ingen människa har någonsin vetat något säkert, ingen kommer att få veta något säkert. Den något skeptiska devisen leder fram till en av Montaignes egna deviser, som han lät gravera in på en medaljong: Que sais-je? eller Vad vet jag? som kan tyckas sammanfatta Montaignes essäer. Är det ett bittert resignerat uttalande eller ett tecken på Montaignes öppenhet, ständiga nyfikenhet och strävan att tränga djupare inom sig själv? Det lustfylla i hans essäer talar för den senare tolkningen. Skrivandet var för Montaigne ingen passiv förströelse, det var ett sätt för honom att pröva hans omdöme, att genom det personliga och enskilda greppa hela världen.

Pascal, Nietzsche och Shakespeare är några av dem som har läst och uppskattat Montaigne, och på 1700-talet inspirerades Rousseau av Montaigne att fläka ut hela sitt liv för allmän beskådan. I Försök att läsa Montaigne frågar sig Arne Melberg om Montaigne bör hållas historisk ansvarig för "den olidliga privatisering av offentliga angelägenheter som vi ser så flagranta exempel på i dag?" Det kanske är att gå för långt, men Montaignes essäer kan till viss del sägas förebåda nutidens självupptagna kåsörer och självutnämnda tyckare med långt mindre skärpa och finess. Jag frestas ändå att citera E.M. Cioran, som har en aforism för varje cynisk och bitter färgton. "Montaigne, som var en vis man, fick inga efterkommande. Rousseau, som var en hysteriker, sätter fortfarande nationerna i svallning. Jag tycker fortfarande bara om sådana tänkare som aldrig har inspirerat till några folktalare".

Mest känd för: sina essäer som skapade en helt ny genre.

38. Henri Bergson

Att studera filosofi kan få väldigt olika effekter på ens psyke. Å ena sidan kan det vara berusande, ögonöppnande och härligt utmanande. Men jag vill också minnas den deprimerande känslan av att först bekanta mig med krass materialism och strikt determinsim. Jag har alltid känt att livet, eller åtminstone upplevelsen av livet, har en lite mer "magisk" eller "mystisk" sida, en något mer oförklarlig och omedelbar aspekt som inte helt och fullt låter sig reduceras till färglösa resonemang och torr logik. Det är som att den gnistrande livskänslan dör lite när jag läser om gubbar som menar att de har enkla (eller för den delen: invecklade) svar på stora frågor. Det är inte erkännandet av något övernaturligt jag åberopar här, bara erkännandet av att det naturliga i sig är något märkligt, och kanske inte alltid kan benas ut med våra stela begrepp.

Henri Bergson är därför en filosof jag verkligen gillar. Hans tänkande grundar sig i en originell uppfattning om tiden - nämligen att den, faktiskt, är något verkligt och dynamiskt. Inget att stoppa pressarna för, säger ni, men faktum är att tänkare genom historien gett fenomenet "tid" en mindre viktig, endast halvverklig roll. Den klassiska filosofin och kristenheten har alltid varit förtjusta i tankar om det "eviga" och "tidlösa" och vetenskapen har sett på tiden som ett strikt mätbart medium (likt rummet) som kan delas upp i punkter på en linje. Ett oändligt antal små punkter av tidsmoment följer på varandra; ett omätbart kort "nu" övergår i ett annat, och så fortsätter det. Bergson däremot, menade att vi inte alls upplever tiden på det sättet. Det var just detta, tiden som vi upplever den, han intresserade sig för. I vårt medvetande flyter det förflutna (genom våra minnen) och framtiden (genom våra förväntningar) ihop med nuet, och inga ögonblick kan klart särskiljas från andra. Medvetandet består inte av massa fakta som kan sorteras och ställas upp bredvid varandra. Allt går in i varandra: det ena minnet med det andra minnet med din förväntning av något med din upplevelse av något i nuet. Det är ett erkännande av det mänskliga psykets komplexitet och tidens dynamiska, böljande kvaliteter. Det sägs ibland att Bergsons tankar utgjort en sorts förstadium till idéer som senare lite mer vetenskapligt lades fram av Einstein, kvantfysik och modernare psykologi.

Bland Bergsons andra viktiga bidrag till filosofin finner vi hans resonemang om intuitionen. När vårt medvetande träffas av intryck får vi ett slags direkt och oförfalskad kunskap, och om vi försöker reda ut det hela med rationella begrepp kommer vi ofrånkomligen förvanska denna kunskap. Därför ger oss intuitionen (den direkta upplevelsen) en mer absolut och på många sätt sannare bild av världen än vad våra fyrkantiga ord kan göra. Bergson ger ett förklarande exempel: Om en person som behärskar antik grekiska läser en rad ur Homeros verk förstår åhöraren ingenting om denne inte kan språket. Uppläsaren kan översätta raden och kommentera den hur mycket som helst, men åhöraren kommer ändå aldrig fullt ut förstå hur det är att uppleva poesin på sitt originalspråk, så som det är tänkt att upplevas. Ord kan förklara, men de kan aldrig ersätta den direkta kunskapen vi får i mötet med en situation eller ting.

Bergson föddes samma år som Darwin gav ut Om arternas uppkomst, men den idealistiska Bergson ville inte köpa en blind evolution där endast de som råkar besitta rätt egenskaper överlever. Enligt den franske filosofen finns det istället en sorts livsprincip som på ett mer kreativt sätt driver fram evolutionen (en inte helt unik tanke, bör tilläggas). Evolutionen blir på så sätt mindre mekanisk och mer... tja, sympatisk. Ur alla dessa tankar drog han också en slutsats om att den fria viljan existerar. Ni hör: bara fina saker. Om han hade rätt eller inte är förstås en helt annan fråga.

Naturligtvis är Bergson den typen av kontinentalfilosof som den analytiska skolan har svårt att verkligen ta på allvar. Hans filosofi är för allomfattande och spekulativ. Bergson tar för stora grepp och gör det med en resonerande stil snarare än med ett klart och analytiskt argumenterande. Det är på många sätt lika mycket litteratur som det är filosofi, och faktum är att hans inflytande på det förra området faktiskt kan vara minst lika stort som på det senare. Han erhöll själv nobelpriset i litteratur 1927, men det är nog ändå genom sitt inflytande på andra författare som hans litterära betydelse är som störst. Valéry, Dos Passos och Sartre är några av dem som tagit intryck av författaren, och speciellt då hans kritik mot att behandla tiden som något strikt kronologiskt. Det allra bästa exemplet på hans litterära inflytande hittar vi hos en av 1900-talslitteraturens verkliga giganter: den ojämförlige Marcel Proust. Bergson var gift med dennes kusin och det ryktas om att det var filosofen som gav Proust idén till hans livsverk På spaning efter den tid som flytt. Den subjektiva tidsuppfattningen och minnets högst verkliga roll som återfinns i romansviten tyder på att det kan ligga en hel del sanning i det ryktet.

Bergson var en stor kändis på sin tid och hans betydelse för ett par av mina och mina medförfattares favoritområden (filosofi och litteratur) är inget att fnysa åt. Ändå måste jag erkänna att det som attraherar mig mest med den gulliga flintisen är hans älskvärdhet. Han var på många sätt en livets filosof och jag blir glad av att tänka på honom. Jag kräver inte så mycket mer än så.

Mest känd som: den största franska filosofen under 1900-talets första decennier. Nobelpristagare i litteratur.

39. Guy de Maupassant

Genren uppfanns av en snuskig italienare, men novellkonsten fullbordades först ett halvt millennium senare, av en fransman från Normandie. Guy de Maupassants noveller är mästerligt utförda små stycken människokännedom, som skänker en genomlysning av det borgerliga Frankrike på 1800-talet. När man läser en novell av Maupassant slås man av framförallt två saker: för det första att hans texter befolkas av levande människor, varelser av kött och blod, som beter sig som människor gör i allmänhet, småaktigt, löjligt och oförnuftigt; för det andra med vilken lätthet, skicklighet och psykologisk klarsyn Maupassant berättar sina historier. Maupassant levde ett rikt sällskapsliv och sa en gång att ensamhet är farligt för ett skapande intellekt. Vi behöver människor som talar och tänker omkring oss. Om vi är ensamma för länge, befolkar vi tomrummet med fantomer. Talet om fantomer är kanske lika mycket en hänvisning till mindre skickliga författare som till Maupassants egna själsliv. I slutet av sin tioåriga författarkarriär av intensiv produktivitet insjuknade han i syfilis, vilket orsakade stora mentala problem. Det är från den tiden Maupassants skräcknoveller, som inspirerade Edgar Allan Poe, härrör.

Men Maupassants bästa novell är också en av hans första. Boule de suif (Fettpärlan) publicerades ursprungligen i en antologi från 1880 med temat det fransk-preussiska kriget, och är en närmast lustfylld vidräkning med människors dubbelmoral. Ett brokigt sällskap i en diligens befinner sig på flykt från de preussiska trupperna, när de för en snöstorm tvingas att ta in på ett värdshus. Ett gäng tyska officerare kommer till värdshuset och vägrar låta sällskapet resa vidare. En av officerarna har emellertid fattat tycke för en kurvig glädjeflicka i sällskapet, som kallas Fettpärlan, och resten av sällskapet (en greve, en vinhandlare, deras hustrur och två nunnor) försöker övertala Fettpärlan att upplåta sitt fylliga kött som lösen. Hon har ju ändå bjudit ut sig till halva Paris manliga befolkning, varför kan hon då inte göra det igen? Och den här gången i ett gott syfte. Nej, egoistisk är hon, den slynan. Fettpärlan ger till slut med sig för påtryckningarna. Men när diligensen morgonen därpå ska sätta iväg igen är sällskapet inte fyllda av tacksamhet gentemot Fettpärlan, som räddat dem från tyskarna, utan av förakt för den som upplåtit sin kropp till högstbjudande. Ingen ser på henne, ingen talar till henne. Ingen delar sin mat med henne. Så har Maupassant, utan värderande omdömen, tecknat en bild av samhällets dubbelmoral, som i lika delar drabbar adeln (greven), borgerligheten (vinhandlaren) och kristendomen (nunnorna).

Inte alla uppfattade samhällskritiken i Maupassants noveller. Den ryske författaren Turgenjev tipsade en gång Tolstoj om Maupassant. Tolstoj som precis hade genomgått en religiös kris, under vilken han omvärderade sitt liv, sina åsikter och sitt författarskap, till förmån för de enkla människorna och ett enkelt liv, var inte särskilt sugen att läsa lättsinniga berättelser från borgerliga kretsar i Frankrike, men han gjorde det ändå - för vänskapens skull. Tolstoj kunde inte undgå att lägga märke till att den unge författaren hade vad man kallar talang. Tolstoj menade också att Maupassant hade den sällsynta förmågan att ärligt beskriva vad han såg. Det han däremot saknade, vilket Tolstoj värderade högre än allt annat, var en moraliskt riktig inställning till det han skrev om. I Maupassants noveller frestar kvinnor män och män frestar kvinnor, och enkla människor på landsbygden beskrivs inte bara med likgiltighet utan med förakt. Tolstoj tar novellen Une Partie de Campagne (En utflykt till landet) som exempel och klagar på att Maupassant inte kritiserar de två unga män som förför den unga flickan och hennes mor. (Novellen har filmatiserats av Jean Renoir, med Sylvie Bataille i rollen som den förförda flickan och med regissören Jacques Becker och Henri Cartier-Bresson i två biroller.) Författaren har enligt Tolstoj ett ansvar att förhålla sig moraliskt till sitt ämne. Vissa av Maupassants noveller godkändes av Tolstoj, men han avfärdade dem som enbart syftade till att beskriva livet eller stannade för länge på en ung flickas vita hud.

Varför jag stannar vid en rysk författares omdöme om Maupassant? Jo, för att Tolstoj kunde se vad som dolde sig bakom Maupassants fyndiga ordval och träffande psykologiska porträtt. Det finns inte någon annan författare, menar Tolstoj, som på samma sätt har koncentrerat livets mening till kvinnor och till kärleken, och knappast någon annan som med samma precision och skärpa har sett alla problem som kärleken medför, allt lidande, alla besvikelser, och illusionen om "äkta kärlek" som kan täcka en hel livstid. Som ingen annan beskrev Maupassant pengarna och erotikens makt över människan, och hennes ständiga, rastlösa jakt efter tröstande kärlek - efter riktiga människor att fylla tomrummet med.

Det är inte konstigt att novellkonsten efter Maupassant var tvungen att hitta nya vägar. Maupassant hade nämligen fullbordat konsten att bygga upp en kort berättelse till en fyndig vändning mot slutet. Alla novellförfattare efter Maupassant är skyldiga honom en tacksam nick. Eller en mental bitchslap, eftersom de inte kan överträffa honom.

Mest känd som: den fyndiga novellkonstens obestridda mästare.

40. Édith Piaf

Jag ska alltså skriva några rader om Édith Piaf (1915 - 1963). Ni vet, innehavaren av Frankrikes allra mest älskade sångröst och därtill ett av de mest mytomspunna livsödena. Hon kallas ibland för Frankrikes själ, eller rent av Frankrike själv, och ingen skrattar: det är nämligen inget skämt. Att författa några korta stycken om denna person känns därför svårt och futtigt, nästan skändligt. Hur ska man hinna ge en någorlunda vettig bild av allt det som utgör fenomenet Édith Piaf? Det är förstås omöjligt, men låt oss börja från början.

Piaf föddes aldrig på trottoarkanten, som det ibland sägs, men hon kom att tillbringa en stor del av sin ungdom på den. Hon växte upp på sin mors bordell och kom huvudsakligen att uppfostras och tas om hand av prostituerade. Hon var blind från att hon var tre år tills att hon var sju (helad under en pilgimsfärd sägs det - läkarna har förmodligen andra åsikter om saken) och såg - bokstavligen talat - inte mycket av sina föräldrar. Fjorton år gammal anslöt hon sig till den tidigare ofta frånvarande pappan, som var gatuartist. Det var här hon först började sjunga. Bara ett par år senare födde hon sitt enda barn, som tragiskt nog dog i hjärnhinneinflation vid bara knappt två års ålder. Piafs uppväxt var alltså hård, smutsig och vild, men själv var hon väldigt liten och (i vissa sammanhang) blyg. Hennes vibrerande röst var redan från början mäktig, men nattklubbsägaren som upptäckte sångtalangen fick kämpa hårt med hennes scenskräck och allmänna nervositet. "Den lilla sparven" skulle dock anta utmaningen.

När Piaf 1946 spelade in den kanske mest kända av alla franska sånger, "La Vie en rose", var hon redan landets populäraste underhållare. Sångerskan hade vid det laget upptäckt Yves Montand och lanserat hans karriär; Charles Aznavour kom snart att hamna i en liknande tacksamhetsskuld till Piaf. Det finns något fascinerande med tanken att flera av Frankrikes största sånggiganter varit så beroende av denna lilla nyckfulla kvinna, som själv naturligtvis alltid varit den främsta av dem. När hon började närma sig slutet av sitt för korta liv hade hon hunnit med att spela in ett flertal klassiker, men ytterligare en viktig inspelning väntade. Med tre år kvar att leva sjöng hon in "Non, je ne regrette rien", som bland alla hennes personliga sånger kanske var den allra mest personliga. Piaf hade levt ett turbulent liv på i princip alla fronter, men som vi får höra i sången så ångrade hon ingenting. När hennes kraftfulla stämma träffa mina trumhinnor drabbas jag alltid av en stark önskan att i slutet av mitt eget liv få känna samma sak. Aznavour noterade efter hennes begravning att trafiken i Paris den dagen stod fullkomligt stilla, vilket inte hade inträffat sedan nyheten om andra världskrigets slut nått fransmännen. Någon trafik var omöjlig eftersom gatorna var fulla av människor.

Musik har alltid handlat om att förmedla känslor. Piaf skulle inte vara så älskad om det inte vore för att hon var exceptionellt skicklig på just detta. Hennes röst var egentligen inget tekniskt under, men den var full av rå passion. Den var sprängande, inträngande, påträngande. Hon såg så liten och ömtålig ut, ensam och utlämnad på en stor scen, men när hon öppnade munnen tog hon genast över hela salen. Hennes känslosamma sånger om gatulivet, hjärtesorg och fattigdom gick rakt in i lyssnarnas hjärtan, och gör det fortfarande. Hon kan på vissa sätt jämföras med vår egen Håkan Hellström, förutom att hon på något sätt lyckades bli ännu mer älskad av folket.

När allt skrammel tystnat, när alla våra hjälpmedel gått sönder och alla våra instrument har förmultnat, då återstår bara detta: den mänskliga rösten. Det mest direkta och naturliga kommunikationsmedel vi har. Piaf behövde inga häftiga gitarrister på scen, hon behövde inga sexiga outfits, hon behövde inte ens en normal, ståtlig kroppslängd. Det enda hon behövde var sin röst och sin brokiga livshistoria, och med dem vann hon fler franska hjärtan än någon annan artist någonsin gjort.

Mest känd som: Frankrikes mest älskade sångare. För alltid förknippad med klassiker som La Vie en rose och Non, je ne regrette rien.

41. Yves Saint-Laurent

Christian Dior hade kanske onda föraningar. Han verkade ju som vilken frisk 52-åring som helst den där augustidagen. Ja, förutom att han trots allt var Christian Dior då - stjärndesigner och grundare av ett av världens främsta modehus. Hur som helst: den där augustidagen hade han förkunnat för Yves Saint-Laurents förvånade mor att hennes 20-årige son skulle få efterträda honom som huvuddesigner. Två månader senare var Dior död, i en hjärtattack under oklara omständigheter. Men ända in i slutet hade han haft fingertoppskänsla. Några månader senare gjorde Saint-Laurent succé med 1958 års vårkollektion för Dior. Knappt hade en av modehimlens klarast lysande stjärnor slocknat, förrän en ny tändes, som skulle visa sig lysa minst lika starkt. "Jag har aldrig varit ung", skulle Saint-Laurent senare säga angående sitt tidiga genombrott.

Visst låter det som inledningen på en klassisk uppgång och fall-historia? För Saint-Laurent kom fallet snabbt och chockerande. Någon tyckte att det var en bra idé att låta den blyge och känslige Saint-Laurent skickas till Algeriet för att tjänstgöra i armén under algeriernas självständighetskrig. För den unge designern blev det en katastrofal period. Han mobbades av andra soldater, bröt ihop, fick elchocker på ett militärsjukhus och fick, till råga på allt, beskedet att han fått sparken från Dior efter att hans senaste kollektion blivit sågad. Efter att Saint-Laurent skrivits ut började emellertid hans storhetstid som designer. Tillsammans med livspartnern Pierre Bergé öppnade han ett modehus som bar hans eget namn. Tiden i Algeriet och på militärsjukhuset hade dock lämnat djupa spår i honom, och den skulle ligga som ett mörkt moln över hans tidvis destruktiva liv.

Under 60- och 70-talet var Yves Saint-Laurent en av Paris kungar. Beundrad för sina kollektioner besökte han flitigt diverse inneklubbar i sällskap med musor som Catherine Deneuve. Han hade blivit en huvudattraktion i den nöjespark som är de rika och berömdas liv. Alkohol och droger var desvärre självklara inslag i denna surrealistiska tillvaro. Antalet innovationer inom modet var samtidigt närmast oändliga. Safarijackor och genomskinliga dräkter var några inslag i hans produktion. Han livade upp den konservativa modevärlden genom att slänga in hippt gatumode i finrummet. Saint-Laurent var kanske den förste designer som hade ett ben i tidens ungdomskultur och det andra i den luxuösa haute couture-världen. På det sättet är han tidstypisk för den period på 1900-talet då ungdomskulturen slog igenom på allvar i samhället, och då dess uppror så småningom blev mainstream. "Kläder är en form av protest", har han sagt, helt i samklang med den rådande andan. Precis som den nyligen listade Coco Chanel hade Saint-Laurent också en strävan efter att skapa kvinnokläder som inte bara skulle pryda en mänsklig, passiv klädhängare: "Mode ska inte bara göra kvinnor vackra, det ska ge dem självförtroende." 60-talet var unisexmodets genombrottstid, och den androgyne Saint-Laurents främsta bidrag till att sudda ut modets könsbarriärer, var den berömda och banbrytande "Le Smoking" - en smoking för kvinnor. Han var också en pionjär för det, så kallade, etniska modet, där influenser från världens alla hörn låg till grund för nyskapande kreationer. Saint-Laurent var också en av de första att använda "etniska" (ni får ursäkta det uppenbarligen allmänt accepterade uttrycket, det betyder alltså "inte vita" ) modeller. En av mina personliga favoriter bland hans fantasifulla skapelser är så klart denna Mondrianinspirerade klänning från 1965.

Kanske skulle man också frestas att se Yves Saint-Laurent som representativ för en tid då all smak lämnades därhän i gränsöverskridandets namn. Kanske är det i många avseenden honom vi ska hylla/beskylla för den förvirrande blandning av populärkultur, konceptkonst och lyx som modebranschen ofta har att erbjuda idag. Hos Saint-Laurent fanns dock alltid djärvheten att experimentera sida vid sida med en tidlös känsla för linjer och proportioner. De insatta kan säkert argumentera fram och tillbaka vem som är den bästa designern efter andra världskriget - att Yves Saint-Laurent är en av de allra mest betydelsefulla kan väl hur som helst inte förnekas. Modet blev sig aldrig likt efter honom.

Mest känd som: kanske den viktigaste kläddesignern under andra halvan av 1900-talet.