27. Paul Gauguin

Alla längtar vi bort. Vi vill inte att livet ska bestå av trista kontorsjobb och uttjatade tv-reklamer. Jaså, ännu en politiker har smitit undan nån jävla räkning. Telefonförsäljarna ringer ikväll också. Själv sätter jag på The Tough Alliances popmästerverk A New Chance och hör Eric Berglund drömma sig bort tillsammans med mig: "'Cause there's something else, something bright and pure, something that you've never felt before, something you can't touch, something you can't see." Jag hoppas han har rätt. "I know a place where diamonds never fade away", fortsätter han, men det låter mer som en förhoppning än en ett faktiskt konstaterande.

Paul Gauguin (1848 - 1903) längtade kanske bort ännu mer än vi andra. Redan som barn hade han fått smak för exotiska ställen då han bodde några år med sin familj i Peru, och som tjugoåring reste han runt med den franska flottan i ett par år. Men istället för att göra en Lord Byron och bara öka tempot så gjorde han tvärtom och vände tillbaka till en lugn och stilla tillvaro. Gauguin gifte sig med en danska och påbörjade ett välmående medelklassliv som börsmäklare. Att vara börsmäklare är säkert ungefär lika roligt som det låter, så det är knappast särskilt underligt att fransmannen började se sig om efter fritidsintressen. Det var alltså under denna period som Gauguin så smått började ge sig i kast med måleriet. Han lärde känna Camille Pissarro och genom honom bekantade han sig med impressionismen, som han tog starka intryck av. Men målnigen förblev en hobby. I tolv år levde han gott med sin familj (han skaffade fem barn på tio år med sin stackars fru), men allt ändrades några år in på 1880-talet. En börskrasch ledde till att Gauguin förlorade jobbet och tre år senare lämnade han fru och barn för att helhjärtat satsa på sin nya passion. Hans skulle snart komma att lämna ännu mer än så.

Under de drygt tio år som följde kom han att måla in sig i historieböckerna som en av de verkligt stora postimpressionisterna, och blev en stor influens på var och varannan modernistisk konstriktning. Men Gauguin skilde sig från de andra stora premodernisterna (som också de skilde sig ordentligt från varandra): Seurat var vetenskaplig, noggrann och professionell; van Gogh var spirituell, känslosam och människoälskande; och Cezanne lufsade runt som den bohemiska kuf han var. Gauguin var inte lik någon av dessa. Han var en samhällskritisk cyniker som inte drog sig för att slänga sig med bitska elakheter. En snidad träpanel från 1889 visar tydligt vem det är vi har att göra med. Det är ett gåtfullt och symboliskt konstverk som ger ett ganska groteskt och elakt intryck. Längst upp ser vi titeln på verket: "Soyez amoreusés vous serez heureus". ("Var kär och du kommer vara lycklig.") Anar jag något slags ironi här?

Som möjligen framgår av nyss nämnda verk led Gauguin av depressioner och han äcklades av Västvärldens förljugna civilisation. Han längtade efter något rent och äkta; något som inte var förruttnat och korrupt. Denna längtan skulle naturligvis få uttryck i hans konst. Gauguin hade under tidigt 80-tal, medan han fortfarande bara målade vid sidan av sitt jobb, ställt ut ett par gånger med impressionisterna. Det kom dock inte att dröja länge innan han förkastade deras syn på konsten. Där fanns inget verkligt djup, ingen symbolik, ingen abstraktion, ingen fantasi. Det var, när allt kommer omkring, bara ett visuellt återgivande av ögats upplevelser. Gauguins nya syn på saken finner vi i ett råd han gav en kollega: "Don't paint from nature too much. Art is an abstraction. Derive this abstraction from nature while dreaming in front of it, and think more of the creation that will result." Konstnären utgår från en bild av naturen, men låter sen sin egen fantasi och sin egen reaktion på det hon ser omforma bilden till något annat: något suggestivt och fantasieggande. Denna stil kallade han själv syntetism, en stil som kännetecknas av stora och rena färgfält omgärdade av svarta konturer. Gauguins kanske viktigaste poäng var att färgerna kan vara helt godtyckliga. Han tillät färgen att bli något mer än bara en egenskap hos ett objekt; han gav den ett självständigt värde. En av konsthistoriens första exempel på detta finner vi i hans La Vision aprés le Sermon, där några kvinnor efter en predikan får en uppenbarelse hämtad från bibeln. De betraktar Jakob, som mot en röd bakgrund brottas med en ängel. Gauguin skrev om tavlan i ett brev till van Gogh: "For me the landscape and the fight only exist in the imagination of the people praying after the sermon." Det är några människors fantasi konstnären har målat, och i fantasin behövs ingen lokaliserbar ljuskälla, inga skuggor, inga suddiga konturer. I fantasin kan marken vara illröd. Titta på tavlan och fundera på vad Nabisgruppen och fauvisterna hade varit utan Gauguin.

1891 hade han så slutligen fått nog och lämnade Paris och Frankrike för att söka den primitiva renheten hos Tahitis urbefolkning. Ironiskt (men kanske logiskt) nog gick det en våg av romantiserande exotism i Väst just under den tid då samma del av världen hängav sig åt den allra mest hänsynslösa kolonialiseringen. Gauguin blev besviken när han insåg att Tahiti redan hunnit bli så lik den värld han hade flytt ifrån, och många av de primitivistiska mästerverk han skapade där är mer ett resultat av målarens naiva drömmar om en orörd civilisation än en dokumentation av det faktiska tillståndet. Visst kan man anklaga Gauguin för den allra värsta sortens exotism, men det är ändå svårt att ställa honom till svars för den "falska" bild han ger i sina tavlor - han menade ju hela tiden att konstnären fritt ska uttrycka sina känslor inför det som avbildas.

Trots det monumentala inflytande Gauguin fick på flertalet kommande konstriktningar och på storheter som Picasso (mycket talar för att hans skulpturer influerade ett av nittonhundratalets mest berömda konstverk), så är det nog ändå hans inställning till konsten jag gillar mest med honom. Den där känslan av att naturen i sig inte är ett tillräckligt intressant ämne för måleriet. Den bästa tillvaron - det oskyldiga, fina och rena - hittar vi inte här på jorden, utan i våra skapade drömvärldar. Där är jag och Gauguin rörande överens.

Mest känd som: en av de största postimpressionisterna och den stora ledaren för symbolismens måleri. Tillsammans med Cézanne den kanske allra viktigaste 1800-talsinfluensen på 1900-talets abstrakta och nonfigurativa konst, men hade också stort inflytande på primitivister, naivister och fauvister.

Självporträtt från 1889.

28. Henri Poincaré

En man vandrar ensam omkring i skogarna utanför St. Petersburg och plockar svamp. Grisja Perelman heter han. För trettio år sedan tog han guld i OS. Matematik-OS alltså – lite som Paralympics fast med sociala handikapp, om jag får vädra mina fördomar. Men nu för tiden har han lämnat hela den matematiska världen bakom sig. Han är desillusionerad. Matematikerna av idag är i allmänhet antingen ohederliga eller konformister anser Grisja. En miljon dollar ville de ge honom för att han tydligen löste ett viktigt matematiskt problem. ”Tack, men nej tack. Jag vill inte ha era pengar.” Problemet han löste kallas för Poincarés förmodan och var ett av de så kallade ”millennieproblemen” - sju matematiska problem som vid millennieskiftet ännu var olösta och som man får en miljon dollar om man löser. Om man vill ha dem alltså. Så vad går då Poincarés förmodan ut på? Det är verkligen inte helt lätt att förklara. Det har att göra med fyrdimensionella föremål, och de tredimensionella ”ytor” som omger dem. Ja, ni fattar, sådant där som bara finns i matematikens värld. Men Henri Poincaré då, han som formulerade problemet, mannen som har kallats för ”Det Sista Universalgeniet” – vem var han?

Henri Poincaré föddes 1854 och beskrevs redan mycket ung som ett ”matematiskt monster” av en lärare. Under sin karriär skulle han göra viktiga bidrag i ett ofantligt antal matematiska discipliner, och ha stor betydelse även för fysikens utveckling. Han var till exempel viktig för utvecklandet av Einsteins speciella relativitetsteori. 1905, samma år som Einstein publicerade sin teori, publicerade även Poincaré en skrift om relativitet, som faktiskt hade många likheter med det tyska geniets teori. Han var en av skaparna av topologin – den matematiska läran om former. Vidare, så var han den första att beskriva ett system som kännetecknades av deterministiskt kaos. Dessa system är deterministiska, samtidigt som det i längden inte är möjligt att förutsäga deras utveckling. Studiet av sådana system kallas kaosteori, och man kan alltså säga att Poincaré lade grunden till denna gren av tillämpad matematik, detta utan att ha tillgång till någon datoriserad hjälp. Listan kan göras mycket längre, och många av hans arbeten kännetecknas av att de är långt före sin tid. Poincaré var kanske den siste som hade något slags total överblick över matematiken, innan den förlorade sig i ett oändligt antal grenar som ingen kan hålla koll på fullt ut. Att han inte också gjorde avgörande upptäckter i den experimentella naturvetenskapen, har tillskrivits hans klumpighet och oförmåga att använda sina händer. Poincaré var dock inte världsfrånvänd. Han var mycket driven när det gällde att sprida och förklara matematik för bredare folklager. Att det fanns människor som inte förstod matematik var ett förvånande och ganska allvarligt bekymmer för honom. Som sann fransk intellektuell engagerade han sig också för stackars Alfred Dreyfus, den judiske officeren som måste sägas ha något slags världsrekord i att ha många framstående personer som engagerar sig för ens öde.

Överraskande nog tyckte Poincaré inte om logik. Han ansåg att den var en begränsning för hans fritt jobbande fantasi. Svåra matematiska problem löste han direkt i huvudet, för att först efteråt förhoppningsvis strukturera dem på papper. Poincaré gick så långt att han inte trodde sig behöva tänka särskilt länge på ett problem, eftersom hans undermedvetna skulle sysselsätta sig med det medan han gick över till nästa! Han tycktes ha förmågan att lagra komplicerade upptäckter i sitt minne, för att sedan ”plocka fram” dem när han hade tid och lust att skriva ner dem. Vi har uppenbarligen att göra med en nästan övernaturlig begåvning. Hans inställning hade också en filosofisk sida. Till skillnad från berömdheter som Gottlob Frege och Bertrand Russell, vägrade han att tro att matematiken kunde härledas från logiken – tvärtom menade han att den hade sitt ursprung i våra intuitioner. ”Det är med logiken vi bevisar, men med intuitionen vi upptäcker. Att veta hur man kritiserar är bra, men att kunna skapa är ännu bättre.” Vår uppskattning av den matematiska ordningens skönhet är här helt avgörande, annars skulle vår hjärna aldrig vilja sysselsätta sig med matematik och vetenskap.

Man skulle vilja ha Poincarés och Perelmans intelligens. Se hur verkligheten blir mer och mer komplex, mer och mer obegriplig och vacker, ju längre ens intellekt färdas in i naturens mysterier. Genierna påminner oss om detta. De står på något sätt över det vi brukar se som typiskt mänskligt – att göra komplicerade uträkningar med papper och penna, att vilja tjäna mycket pengar etc. De lever i samma värld som oss, men ändå i en annan. En värld där det finaste som finns kanske kan vara att gå ensam och plocka svamp i en rysk skog, långt från all rikedom, ära och berömmelse.

Mest känd som: Det Sista Universalgeniet!

29. Jean Renoir

I en scen i Jean Renoirs (1894 - 1979) tidiga talfilm Boudu sauvé des eaux (Boudu flyter förbi) blir ett hembiträde tillsagd att damma av pianot, vilket föranleder henne att ställa frågan: "Varför har ni ett piano om ingen spelar på det?" varpå mannen i huset svarar: "Jag vet att ingen spelar på det. Vi har ett piano därför att vi är respektabla personer." Det var inte sista gången Renoir skulle driva med den franska borgarklassen, men då som sen gjorde han det med en hjärtlighet och ett medlidande som upplevs mycket mer empatisk än hånfull. Borgarna är också människor, precis som aristokraterna, precis som arbetarna, precis som uteliggarna. Samhället må vara ruttet och de förnäma klasserna löjliga, men människan själv kan och ska vi inte hata. Tycka synd om, visst, men inte avsky. Älska syndaren men hata synden, är ett talesätt man kommer att tänka på, eller för att tala så den unga generationen förstår: hate the game, not the player. Det är inte för inte som Jean Renoir har kallats en av filmhistoriens stora humanister.

Renoir inledde sin filmbana med att regissera och agera i stumfilmer på 20-talet men skulle inte slå igenom och börja skapa sina odödliga verk förrän på 30-talet. Att han slutligen lyckades kanske inte är särskilt förvånande, med tanke på varifrån han fått sina gener. Om ni undrar vilka klockor det är som ringer i era huvuden så kan jag berätta det för er på en gång: Jean Renoir var son till den store impressionisten Pierre Auguste Renoir. Men där Renoir den äldre valde att måla sina ögonblicksbilder av olika franska individer och samhällsklasser på målarduken, valde Renoir den yngre att göra ungefär samma sak på filmduken.

Bara ett par år innan andra världskriget bröt ut spelade Renoir in sin kanske allra mest kända film, La grande illusion (Den stora illusionen), och den utgör troligen det allra bästa exemplet på hans humanism. Två franska officerare blir under första världskriget tillfångatagna och tillsammans med lägre franska soldater försöker de fly. Paradoxalt nog är det ett fasansfullt fenomen som krig som visar att alla människor på ett grundläggande plan egentligen är lika. I vår konstruerade civilisation finns klasser och hierarkier, men inkastade i en cell spelar sådant ingen roll längre. Samtidigt ser vi hur en av de franska officerarna odlar något som kan liknas vid vänskap med en tysk kommendant - båda är ju egentligen fint folk! - och som tittare vet man knappt om man ska tycka att det är fint eller sorgligt att två krigsfiender försöker hålla fast vid illusionen att deras klasstillhörighet ska spela någon verklig roll. Kulorna gör inte skillnad på person och person, och den hövlighet och mänsklighet de försöker visa varandra är knappast en avspegling av vad som pågår ute på fälten. Det finns mycket medmänsklighet och sund gemenskap i filmen och väldigt lite blind nationalism - vi ska kanske därför inte förvånas över att den förbjöds i ett antal länder när kriget väl satte igång. Det sägs att Mussolini, som förbjöd filmen i Italien, sparade en kopia som han i hemlighet visade för italienska filmskapare.

Renoirs kärlek till sina karaktärer lyser alltid igenom och det är det som gör filmerna så varma och mänskliga, mitt i all samhällspessimism. Jag minns när jag först såg La règle de jeu, utkommen två år efter La grande illusion, och drabbades av de underbara dialogerna, alla visdomar, och sanningarna om livet och kärleken. Filmen handlar om ett antal personer ur Paris överklass som spenderar några dagar ihop på en lantegendom och hur de interagerar med varandra. Om de regler och normer som råder bland den aristokratiska klassen och deras tjänare. Det är kärlek, svartsjuka, stolthet och skam. Vi har den tragiske Octave som verkar vara en trevlig prick, men som fyller ut sitt eget livs tomhet med att bara bry sig om andras relationer. När han mot slutet inte klarar av att ta chansen till egen lycka och noterar "Jag är ett misslyckande" är det en enkel kommentar med förödande känslomässig verkan. Vi har tjänsteflickan som inte längre orkar vara en åsidosatt älskarinna och hotar att avslöja allt för hans fru. Detta skulle naturligtivs bringa alla i olycka och hon motiverar sitt hot med orden: "Jag är trött på att lida ensam; det kanske är lättare att lida i sällskap." Vi har den fina och åtråvärda kvinnan som viftar bort frågan om hennes känslor för en modig, romantisk nationalhjälte med ett simpelt "André är väldigt snäll, väldigt god, men alldeles för uppriktig. De är tråkmånsar, uppriktiga personer" - och vips så fick jag förklaringen till alla mina misslyckade kärlekshistorier. Vi har den rumlande fattiglappen som mer än 60 år före Neil Strauss The Game ger oss det mest sympatiska raggningsknepet med lärdomen: "En skrattande kvinna är avväpnad. Du kan göra vad du vill." Vi har vännen som tröstar sin kompis, förtärd av olycklig kärlek, med den vackra sanningen: "Dina problem är väldigt smärtsamma, men det kommer att gå över. Jag kan lova dig, utifrån lång erfarenhet, en dag kommer du vakna upp och upptäcka att din portvakts dotter har underbara ögon - du är botad." När den lidande romantikern till slut ändå får chansen att rymma iväg med sin älskade vill han inte göra det utan att först varsko hennes man, av något slags hederskänsla. "Christine, there are rules..." Allt detta utspelar sig i ett sken av lättsamhet och ibland nästan fars. Som tragisk komedi är La règle de jeu än idag oöverträffad.

Renoir var inte bara en strålande konstnär när det gäller själva innehållet, utan var också en innovatör på det filmtekniska planet. Han lät skådespelarna röra sig fritt och sa åt dem att inte bry sig om kameran. Denna frihet skapade en naturlighet i skådespelet och en kärlek från skådespelarna. Han experimenterade med komplexa kamerarörelser och tog ofta långa, fotografiskt svåra tagningar. Renoir gjorde det bästa av den teknik som fanns tillgänglig, men han var ingen som jobbade för att filmkonsten skulle bli mer tekniskt raffinerad. Det var tvärtom en utveckling han beklagade. Senare under livet broderade han ut sina tankar kring detta i en underbar intervju där han menar att konsten försämras i takt med att en materiell och teknisk utveckling sker. Filmen som konstform blir mer och mer meningslös ju närmare något slags perfekt (fotografisk) realism den kommer. Rent teoretiskt kan man tänka sig att filmen blir så "realistisk" att den blir oskiljbar från verkligheten, och vad ska vi då ha den till? Varför gå på bio om upplevelsen inte skiljer sig från att vistas i verkligheten? (Renoirs filmer brukar ibland kategoriseras som poetisk realism, där prefixet "poetisk" gör hela skillnaden.) Men exakt vad han säger i samtalet är inte det mest intressanta, utan på vilket sätt han gör det. Intervjuaren, som är nya vågen-regissören Jacques Rivette, hinner under de femton minuter vi får se samtalet pågå bara ställa några få frågor. Knappt har Rivette hunnit avsluta en fråga innan Renoir tar med oss till antikens Grekland, slungar oss vidare till medeltidens England för att slutligen landa i vår egen tid. Han problematiserar och reflekterar och sätter sin konst i relation till andra konstformer, andra tider och livet i stort. Kan man tänka sig Colin Nutley sitta i en intervju och resonera kring sin plats i västerlandets flertusenåriga erfarenhet av kulturella uttryck? Gör ett tankeexperiment och byt ut Renoir mot en hyllad Hollywoodregissör som Christopher Nolan - det blir helt absurt.

Plötsligt inser man att den gamle fransmannen var en sann konstnär och intellektuell. Man kan titta på hans filmer och känna att man faktiskt kan lära sig något om livet, hur fånigt det än låter. Renoir må ha ansett att människor är rätt löjliga och kanske till och med usla - men vi är trots allt, som sagt, människor. Det är anledning nog att älska oss.

Mest känd som: en av de verkligt stora filmskaparna. Berömd för sin humanistiska vision och för filmerna La grande illusion och La règle de jeu. Orson Welles fick en gång frågan om vilka två filmer han skulle välja att slänga på arken, och därmed spara för mänsklighetens framtid, om nu den stora översvämningen skulle drabba oss igen. Hans svar? "La grande illusion by Renoir and... something else."

30. Honoré de Balzac

Ni vet den där fotbollsspelaren som kysste klubbmärket. Tjejen som sade att hon gillade dig. Du köpte tröjan med hans namn på och betedde dig som en idiot för hennes skull. Fotbollsspelaren gick till Chelsea, fick rekordlön och började ösa in mål … och, tja, någonting liknande hände med tjejen. Och där står man och inser att man på nytt har blivit lurad att tro att något är heligt här i världen.

I Honoré de Balzacs myllrande romanvärld, slutar ofta de människor som håller något för absolut heligt, som förlorare. Balzac kontrasterar det rena och upphöjda, mot penningens strypgrepp och hånskratt mot allt vad tradition och fason heter. För att verkligen tränga in i alla skrymslen och vrår i det korrumperade samhället, arbetade Balzac i ett maniskt tempo med att producera bok efter bok i en så småningom gigantisk serie kallad Den mänskliga komedin. Karaktärer återkommer i flera olika böcker och det hela blir en liten värld i sig – en spegelbild av Balzacs samtid. Precis som den verkliga världen, är serien givetvis inte avslutad. Faktum är att det besatta arbetet författaren lade ned på att frammana detta alternativa universum troligtvis var en bidragande orsak till hans död. Dag ut och dag in av skrivande i timmar och åter timmar – med obscena mängder kaffe som bränsle – tog till slut sitt pris.

Seriens mest berömde helige förlorare måste vara pappa Goriot, från romanen med samma titel. Denne stackars Goriot är utan tvekan själv en riktig liten gnidig småborgare, fixerad vid pengar. ”Pengar äro livet, med dem uträttar man allt!” utbrister han. Det finns dock två saker i hans liv som får all världens pengar att verka totalt betydelselösa, ja, som är det yttersta mål som all hans snåla strävan riktat sig mot. De två ”sakerna” heter Anastasie och Delphine – hans båda döttrar. Döttrarna glömmer dock bort sin far och sätter sig i ständiga personliga bekymmer, som driver pappa Goriot allt längre i sin förtvivlade faderskärlek. Den kanske allra mest berömde karaktären i boken är dock den unge studenten Eugène de Rastignac. Uppkomlingen Rastignac, som skulle återkomma i en mängd senare böcker, lär sig snabbt det inre lösenord som kan låsa upp porten till Paris ljuva salonger: ”det finns ingen annan dygd än rikedomen”. Rastignac är en mycket bra huvudkaraktär. Vi kan identifiera oss med honom. Han har fortfarande ungdomens romantik och en djupt liggande hederskänsla kvar. Vi får följa hur han med egna ögon ser dessa saker tappa allt mer fotfäste i huvudstaden. Dels finns där ett oändligt begärligt mål - i salongerna med all sin skönhet, lyx och elegans, där ett ständigt spel pågår som kanske ingen egentligen kan vinna och som kostar ofantliga summor att spela. Det är i detta nät Goriots båda döttrar sprattlar förtvivlat. I staden finns också cynismen, vinnarmentaliteten som inte tar hänsyn till något annat, som accepterat samhällets ruttenhet och bestämt sig för att utnyttja den maximalt – en inställning personifierad av den oförglömlige skurken Vautrin, som bor på samma eländiga pensionat som pappa Goriot och den unge studenten.

Balzac är till stilen realist, kanske rentav realismens fader!, men skriver från en romantisk utgångspunkt. Hans drabbande skildringar av samhället är sprungna ur ett hat mot just denna moderna värld. Idealet tycks vara bakåtsträvande, mot ett tidigare och mer ”naturligt” tillstånd, där den fromma religionen och de heliga familjebanden, aldrig var till salu. Även om Balzac skriver utifrån aristokratiska ideal, så har han uppskattats stort på vänsterkanten. Exempelvis var han en stor favorit hos den mycket röde litteraturteoretikern Georg Lukács. Givetvis är det analysen och avskyn mot det kapitalistiska samhället som förenar. Det är dock viktigt att komma ihåg att man inte behöver dela denna politiskt färgade avsky för att uppskatta Balzac. Dels är hans stil frodig, underhållande och skarp, dels finns där hela tiden en underliggande aning om att smutsen finns hos människan själv snarare än på hennes pengar. Är det pengarna som gör människan till skurk, och den störste skurken till den störste vinnaren i en kall och hård värld? Är det pengarna eller ens samhällsmaskineriet som kväver vårt samvete och våra känslor? Ligger inte problemet djupare än så? Kommer inte romantikern, av vilket slag denne än är, alltid ha anledning att beklaga sig över människans svekfullhet och billighet? Det beror så klart på att Balzacs karaktärer är så skickligt skildrade. Vi får sympati för den där fotbollspelaren som gick till Chelsea. Är man så mycket bättre själv kanske?

Mest känd som: realismens fader, som han har kallats av somliga.

31. Claude Debussy

”Musik behöver inte nödvändigtvis få människor att tänka… det vore nog om den fick dem att lyssna.” Det känns skönt att veta att när man skriver om Claude Debussy, så skriver man om en man som förstår vad som gör musiken väsentlig. Precis som Serge Gainsbourg. Precis som Daft Punk. Målet att direkt gå på de känslor musiken ska ge, att bryta mot regler för att nå fram till skönheten, till lyssnandets njutning – allt detta går som en röd tråd genom hans skapande. Vad var det då han egentligen åstadkom?

Prélude à l’après-midi d’un faune är ett av de viktigaste verken för den moderna musiken. ”Preludium till en fauns eftermiddag” - bara namnet framkallar abstrakta drömmar om magiska fantasivärldar. Stycket bygger på en dikt av Stéphan Mallarmé. Debussy tonsatte också dikter av Paul Verlaine och Charles Baudelaire. Hans revolutionerande opera Pelléas et Mélisande byggde på en pjäs av Maurice Maeterlinck. Att Debussy kanske hade ett ännu större intresse för poesi än för musik, kan vara en förklaring till hans musikaliska frihet. Han förenades med samtida, moderna poeter och målare i sin strävan att hitta skönheten där ingen annan letat förr. Framför allt var det alltså symbolismen inom poesin som inspirerade honom. Det är också lätt att associera honom till tidens målarkonst, eftersom man brukar kalla honom ”impressionist” - något som Debussy själv inte uppskattade. En klassisk konflikt: den nervöst kategoriserande omgivningen som vill sätta etiketter, mot konstnären som vill vara fri. Debussy umgicks också med andra stora föregångare inom musiken. Erik Satie är ett exempel. Båda var bohemer och satt på samma caféer. Som nämnts tidigare på bloggen var han också bekant med Ravel. Till skillnad från Ravel, vars enda kärlek var musiken, hade dock Debussy en stark, sinnlig sida. Diverse stormiga förhållanden avlöste varandra. En modell sköt sig i magen mitt på Place de la Concorde efter att ett förhållande hade brutits upp.

Och så Le Mer då. Havet! Kan man tänka sig ett mer storslaget ämne för en konstnär att ta sig an? Kärleken, så klart. Gud… kanske. Vad gäller fysiska entiteter, så är väl rymden en kandidat. Men så många andra utmanare finns inte. Det gäller att fläska på så klart – men inte bara: de små nyanserna av blått, den nätta vågen som leker runt en sten och en ljusglimt som vilar fridsamt över det stilla vattnet i en avlägsen vik – sådana saker måste också få plats. De musikaliska penseldragen måste vara storslagna, men också ytterligt subtila. ”Atmosfärisk” är ett ord som ofta används om Debussys musik. Den skapar atmosfär. Det är sådan musik en lågstadiefröken uppmanar sin klass att måla någonting till. Just det där att det känns som att musiken fritt prövar sig fram. Det är inte en strikt ordnad komposition. Musiken vill frammana något. Hans verk gör intrycket av att vara små vackra skisser… ja, ni ser ju, kort sagt: jag vet inte vad som egentligen är ”grejen” med Debussys musik. Jag kan höra att den är annorlunda och vacker, men varför vet jag inte. Jag förstår inte teoretiserandet bakom det hela, eller kan åtminstone inte sätta det i samband med vad jag hör. Kanske skulle Debussy själv ha sympatiserat med mig. Som musikkritiker ville han undvika att beröva musiken dess magi genom för mycket analyserande: ”Låt oss till varje pris bevara musikens speciella magi, eftersom den av alla konster är mest mottaglig för magi.” Kanske var han också rädd att tappa bort den upptäckaranda som lett honom till att hitta nya sätt att uttrycka stämningar och känslor.

Debussys betydelse är stor. Den nyskapande behandlingen av exempelvis pianots palett, pekade fram mot jazzen. Men det jag kanske allra mest kommer att tänka på när jag hör hans musik, är vilken betydelse det måste ha haft för filmmusiken. Ofta känns hans kompositioner som filmmusik från en tid innan det ens fanns filmer. Kanske är det lättare för en vanlig människa att spontant ta till sig Debussys musik idag, än vad det var på hans egen tid. Vi har fått ett mer filmiskt sätt att tänka. Att en händelse tonsätts av musik för att bidra till stämning och känslomässig laddning framstår inte bara som naturligt på bioduken, utan rentav som en naturlig del av verkligheten. Människor upplever idag att de har soundtracks till sina liv. Musiken finns inte bunden till salonger och konserthus. Den finns överallt och viskar saker till oss. Den är en ny dimension av vardagen. Jag tänker att männen som drog Debussys kista genom Paris folktomma gator medan första världskrigets bomber föll omkring dem, kanske spelade upp Clair de Lune som ledmotiv i sitt inre. För vemodet, för svärtan, men samtidigt: för hoppet som aldrig överger en och för den eviga skönheten.

Mest känd som: en av de absolut viktigaste kompositörerna för den klassiska musikens utveckling under 1900-talet.