fredag 4 mars 2011

17. Brigitte Bardot

Hur ska man skriva om Brigitte Bardot? Det är som Dan Treacy sjunger i den gamla låten med Television Personalities: “If I could write poetry I would write a thousand poems to tell the world that I love you”. Men han kan ju inte skriva poesi. Det skulle bara bli patetiskt. Kanske kladdigt. Som om man vore en snuskgubbe som satt och flåsade framför TV-skärmen. Eller en osäker pojke som bara verkar larvig. Jag skulle kunna räkna upp hennes olika kroppsdelar och beskriva dem utförligt i lyriska ordvändningar. Eller utföra en ytterst pretentiös och allvarligt menad analys av hennes skratt. Eller göra henne till gudinna, omänsklig och ofelbar. Det är hon ju inte. I böcker har hon gett uttryck för såväl främlingsfientlighet och islamofobi, som för en viss skepsis angående rasblandning. Samtidigt har hon under dryga trettio års tid fört en manisk kamp för djurens rätt. Säga vad man vill, men det vittnar om någon slags total gränslöshet hos hennes person.

Et Dieu… créa la femme: det första man ser är hennes fötter. Den rike gamle playboyen Eric Carradine konstaterar, helt korrekt, att de är himmelska. Brigitte Bardots nakna kropp är, som många gånger senare i Roger Vadims film (Och Gud skapade kvinnan på svenska), dold av flyktigast tänkbara tyg – i det här fallet ett vitt lakan som hänger på tork i solen och får en oerhörd erotisk laddning. Hon är för stor för det lilla sydfranska samhället, befolkat av konservativa fiskare snarare än de jetsetturister som, mycket beroende på den lyster Bardot skänkte Rivieran, är där idag. Som i alla gamla filmer är det tyvärr någon tönt som till sist kväver den där naturkraften, som ju bara borde få brinna vidare och fortsätta att sluka allt i sin omgivning. Filmens tagline konstaterar att även om Gud skapade kvinnan, så skapade djävulen Bardot. Filmens handling glöms snabbt bort. Frågan är inte hur Jean-Louis Trintignant ska kunna motstå henne… utan hur du ska kunna göra det. Hon besitter uppenbarligen en kraft som tränger ut från bioduken och som vi måste bli varnade för, men varningarna hjälper inte. Vi blir ohjälpligt förhäxade av det där bubblande heta, illa maskerat till flickaktig charm.

Så är Bardot en bra skådespelerska? Jag vet inte, egentligen. Jämför till exempel med Sophia Loren, en ikonisk skönhet samtida med Bardot. Italienskan kan gå in i Ettore Scolas Una giornata particolare och Vittorio de Sicas La Ciocara, och göra gripande porträtt av vanliga kvinnor. Men Bardot är alltid Bardot, i alla filmer jag har sett med henne. Hon är ett eget litet universum inbäddat i filmens. Det är Bardot och ingen annan som förleder män i nyss nämnda Et Dieu… créa la femme, Bardot och ingen annan som hanterar en kulspruta i Louis Malles Viva Maria och det är definitivt Bardot som visar rumpan i Jean-Luc Godards Le Mépris (Föraktet). Angående Godard så måste det bara inflikas att om Jean-Paul Belmondo var den perfekte mannen för Godard, så var Brigitte Bardot utan tvekan den perfekta kvinnan. Men som sagt, hennes storhet ligger inte i något slags realistiskt skådespel, utan i att vara ett kraftfullt fenomen i sig själv. Det är helt enkelt en händelse så fort hon visar sig framför en kamera. Hennes röst, utseende, utstrålning, sätt att röra på sig – det är allt det där som är konstverket. Hon spelar alltid sig själv. Givetvis är det också en slags roll, men betydligt svårare att skilja från en eventuell ”riktig” Brigitte Bardot. Att hon är ett viktigt fenomen understryks till exempel av att Simone de Beauvoir skrivit en hel liten bok om henne, Brigitte Bardot and The Lolita Syndrome, som analyserar det nya skönhetsideal hon stod för. Ironiskt nog lockar omslaget till denna utgåva till läsning genom att utlova ett flertal bilder på Bardot. Att förvänta sig att man bara ska förhålla sig kyligt intellektuell till henne är tydligen att begära för mycket.

En fråga är så klart: hur absurt är det att placera Bardot framför giganter som Pascal, Pasteur och Zola? Hur fräscht är det att kalla en kvinna för ett ”konstverk” och placera henne framför genialiska filosofer och vetenskapsmän? Är det inte ett klassiskt fall av att sätta kvinnan på piedestal, men bara som passivt föremål för suktande manliga blickar? Eller är Bardot i själva verket en stark och aktiv kvinna som förmår att skapa sitt eget öde genom begåvning och mod? Kort sagt: vem och vad är hon egentligen, varför älskar vi henne så mycket och vad säger det om oss? Givetvis sitter jag inne med svaren, men ni kommer inte att få läsa dem. Jag kan tyvärr inte skriva poesi.

Mest känd som: skådespelerska, sångerska och en av alla tiders största sexsymboler.

torsdag 3 mars 2011

18. Louis Pasteur

Det är nästan obegripligt hur bra vi har det ändå, nu för tiden, här i Sverige. I förra inlägget konstaterades det ju visserligen att allt i grund och botten var ganska kass, men om vi nu ska jämföra pest med kolera, så måste det ändå sägas att vi i många avseenden är priviligerade jämfört med hur folk hade det i våra trakter för 200 år sedan. Kvinnor löpte stor risk att dö under förlossning. Skulle födandet avlöpa lyckat så var det ändå inte på långa vägar säkert att det stackars barnet skulle uppnå vuxen ålder. Visst fanns det säkert kompetenta läkare, men det kan inte ha varit särskilt uppmuntrande att som kirurg få se dina patienter dö i sjukdomar efter att du väl lyckats operera dem. Effektiva mediciner var i stort sett en önskedröm. En av få saker som fungerade var opium, men detta preparats nytta ligger som bekant enbart i att få patienten att inte känna av sitt elände. Tänk i vilken ofattbar närvaro av döden dessa människor levde! För oss priviligerade är döden något avlägset som i allmänhet är möjligt att kontrollera. Detta har vi på många sätt Louis Pasteur att tacka för.

Pasteur hade själv tre barn som dog av tyfoidfeber. Han behövde knappast någon ytterligare motivation till att lösa de dödliga sjukdomarnas gåta. Motivation har ju emellertid de flesta människor. Pasteur hade dock förmågan att arbeta. Hårt. Han var en av dessa beundransvärda människor som när han får syn på ett olöst och allvarligt problem, direkt börjar fundera över hur det kan lösas. Det hela började med något till synes trivialt. En man kommer till Pasteur från en fabrik som tillverkar vinäger. "Den här veckan var det samma sak igen. Grabbarna upptäckte igår att juicen blivit dålig. All vinäger åt helvete. De här misslyckade jäsningsprocesserna tar död på mig." "Jaså, jaha, ja, det ska jag ta mig en titt på." Tack vare en stönig vinägerfabrikant börjar Pasteur undersöka vad det egentligen var som hände under jäsningen. Redan här gjorde han en revolutionerande upptäckt, som skulle bli grundläggande för såväl hans egna senare bragder och allas vår uppfattning av sjukdomar. Jäsningen uppkom inte av sig själv. Hela processen hängde på små organismer. Var kom då dessa organismer ifrån? Pasteur kom efter diverse experiment fram till den viktiga slutsatsen att de inte uppstod av sig själva. Han myntade frasen Omne vivum ex vivo - det vill säga: "allt liv från liv". Bakterier "vaknar" inte upp från död materia, utan uppstår från annat liv. Alltså borde vi också kunna sätta stopp för de små rackarna. Till glädje för alla oss som vill ha mjölk i téet, vin till maten och öl på fredag, kom Pasteur på pastöriseringen, den så geniala teknik som idag bär hans namn. Vi värmer helt enkelt upp den dryck vi framställt så att alla oönskade bakterier dör och sedan är det bara att dricka och vara glad. Vinägerproducenterna knorrade måhända något till en början, men när det hela visade sig fungera var de knappast svårövertalade när det gällde att dra nytta av Pasteurs upptäckt.

Drycken var räddad och inte långt därefter ryckte Pasteur ut till klädernas (ett antal besmittade silkesmaskar fick brännas upp) och matens (får och kor blev vaccinerade) försvar. Nu var det bara själva människolivet kvar. Sommaren 1885 var farmargossen Joseph Meister ute och lekte. En hund närmade sig den intet ont anande pojken. Kanske ville Joseph klappa den. Eller kanske hann han inte ens bli medveten om bestens närvaro förrän den överföll honom med vilda hugg. Hunden var rabiessmittad. Lille Joseph hade en utdragen och plågsam dödskamp att se fram emot. Enter Pasteur. Han hade redan, efter sina fortsatta studier på bakterier, lyckats få fram ett vaccin mot rabies - men var det verkligen säkert att testa på människor? Å andra sidan: vad hade den stackars farmargossen att förlora? Pasteur injicerade således vaccinet, och Joseph undkom den traumatiska händelsen med livet i behåll. Pasteur blev nu en världsberömd hjälte och räddade under de efterföljande tio åren livet på tiotusentals rabiessmittade människor.

Pasteurs upptäckt av den fundamentala roll mikroberna spelar i samband med infektioner ledde till att arbetet med kirurgiska operationer blev renare och därmed betydligt säkrare för alla inblandade. Det är hisnande att fundera över hur många människor som räddats tack vare hans hårda arbete. "Man måste arbeta; man måste arbeta. jag har gjort vad jag har kunnat." Dessa var Pasteurs sista ord. Möjligtvis var de riktade till de tre avlidna barnen han kanske förväntade sig att få träffa i livet efter detta. De kunde vara stolta över att ha haft en far som inte resignerade när han stod inför livets jävligheter, utan faktiskt försökte göra något åt dem.

Mest känd för: sitt banbrytande arbete med mikrober och sin revolutionerande förståelse av bakterier, som bland annat ledde fram till pastöriseringen och vaccinet mot rabies och mjältbrand.


onsdag 2 mars 2011

19. Blaise Pascal

Jag har ofta tänkt mig att det här med tro och religion är något ganska meningslöst att diskutera. Tror man så tror man, gör man det inte så gör man det inte. Det går ju ändå inte att bevisa något åt varken det ena eller andra hållet. Hela idén med bevis känns för övrigt som en i många avseenden poänglös efterhandskonstruktion. Allvarligt talat, finns det en enda person under de 900 år som gått sedan Anselm av Canterburys död, som lockats över till det kristna laget av det ontologiska gudsbeviset? Nej, "kommer det så kommer det", har jag alltid resonerat. Tills vidare tror jag precis som alla andra på människans möjligheter, demokrati och att ta en öl när det blir fredag. Det var sådana som jag som fick Blaise Pascal att trotsa sin plågsamma sjukdom och fatta pennan.

Pascals syster, Gilberte, beskriver med stolthet hur filosofen, matematikern och vetenskapsmannen levde i ett tillstånd av fruktansvärd självspäkning och sjukdom under de sista åren av sitt liv. Alla andra mål övergavs för den kristna tron. Pensées (Tankar) syftar till att få en vanlig, levnadsglad och trygg intellektuell att förstå trons oerhörda vikt. Det verkar på förhand vara ett dödsdömt projekt - hur ska man på intellektuell väg kunna övertala någon till ett så, i mina ögon, sorgligt liv som Pascal själv framlevde under många år? Det krävs i sanning ett geni för en sådan uppgift och kanske har ingen gjort ett bättre försök än den tveklöst genialiske Pascal. Det som gör honom så aktuell och drabbande är att han med full kraft riktar in sig på den liknöjde agnostikern - alltså jag själv och, gissar jag, väldigt många andra i dagens Sverige. "Dessa människor riskerar att gå under i evig olycka. Men som om det inte vore värt besväret, försummar de lika fullt att undersöka vad saken går ut på." Först och främst vill alltså Pascal påvisa själva risktagandet. Även om man saknar tro och inte har en aning om hur det förhåller sig med Gud, livet efter detta och allt det där, så är det ju ändå något som i allra högsta grad angår en. Om allt bara tar slut när vi dör, så är det ju visserligen sak samma om vi är kristna eller inte. Men om det är helvetet och paradiset det handlar om, då är det sannerligen inte likgiltigt. Pascal vädjar till spelaren i oss. Med de oerhörda insatser det handlar om i detta spel där vi inte kan veta något säkert, är det befängt att chansa på något som i bästa fall inte leder till någonting och som i sämsta fall kan försätta våra själar i evigt lidande. En invändning finns nu tillgänglig vid det här stadiet: tänk om det till exempel är muslimerna som har rätt? Eller om det skulle vara så att alla kristna, istället för paradiset, skulle få möta helvetets eviga eld efter döden? Visst tycks många ha funnit sanningen i kristendomen, men väldigt många har också funnit den på annat håll. Pascals argument har rätt i sak, det är bara det att vi verkar göra en chansning hur vi än gör. Om nu den gode agnostikern drivs till hejdlös ångest av Pascal - hur ska han kunna botas? Tänk om jag drar mig ännu längre ner i helvetets kretsar genom att leta efter Gud hos kristendomen? Hela livet blir ett spel med förfärliga insatser - och tillräckligt många läror för att vi aldrig skulle hinna undersöka dem alla och med 100 % säkerhet undvika att dra nitlotten. Pascal ägnar följaktligen en stor del av sina tankar åt att förklara varför kristendomen är det säkraste valet. Här får han det så klart svårare. Själv är han ju givetvis säker på sin sak, men att direkt överföra den säkerheten till oss andra är en helt annan sak. Till viss del måste vi helt enkelt lita på honom. Han pekar ändå på att kristendomens profetior och underverk imponerar mer än konkurrenternas, och att den ger en bra förklaring till människans dubbla natur som både djupt eländig och näst intill gudomlig. Vår tillvaro på jorden är visserligen oförbätterlig, men vår ständiga längtan visar att vi har fallit någonstans ifrån. I en av de finaste formuleringarna i hela Tankar, säger Pascal: "jorden kommer en gång att störta samman, men vi faller med blicken vänd mot himlen."

Att vår tillvaro i det stora hela är bedrövlig och kaosartad blir en viktig poäng. Pascal tycks mena att om man inte lägger all sin kraft på att försöka hitta en tro på något annat, så betyder det bara att man inte förstått hur illa det är ställt. Många av de mest drabbande tankarna går ut på att visa just detta, och som vi alla vet brukar det aldrig vara svårt att övertygas av en skicklig författares framställning av alltings allmänna jävlighet. "Naturen gör oss alltid och i alla förhållanden olyckliga." I likhet med en senare filosof som Schopenhauer målas det mänskliga livet upp som ett ständigt strävande, där ett uppnått mål lätt blir det sorgligaste tillståndet av dem alla. I själva verket tycks det som att vi, enligt Pascal, snarare flyr från våra mål än försöker uppnå dem. Det är ju när vi väl är framme vid vår destination som vi verkligen får tid att begrunda vår ständiga olycka. Han framställer skickligt de världsliga företeelser vi ofta sätter så högt som ganska löjliga. Ingenting är ett bättre exempel på världens fåfänglighet än den gamla goda kärleken. "Om Kleopatras näsa hade varit kortare, skulle hela jordens yta ha sett annorlunda ut", konstaterar Pascal. Någonting måste vi ha att förströ oss med innan allt försvinner, och när allt är ungefär lika meningslöst är det ju inte konstigt att en fotboll, en liten sten som är trevlig att titta på eller en näsa, kan få monumentala proportioner i vår värld.

Man kan ändå förstå Pascal. Ett brådmoget geni som omges av krig, fattigdom och, om inte annat, den gamla vanliga dumheten. Vad är poängen med att slösa bort min energi på den här oförbätterliga världen? Det här får helt enkelt inte vara allt - om det vore så, så är det ju näst intill obegripligt hur människor orkar kämpa vidare. Det är lite som om Pascal tog sig an matematiken, vetenskapen och sällskapslivet med en så hejdundrande kraft och begåvning, att dessa områdens möjligheter till sist framstod som uttömda för honom. Matematik - hur viktigt är det egentligen? Och hur dum är man inte om man är så storögt fascinerad av tal och deras förhållanden till varandra, att man inte bryr sig om sin egen död och vad som händer efter den? Det är den kristna tron som blir räddningen efter dessa insikter, och i ljuset av den understryks världens trista och eländiga natur. När jag skriver att Pascal tog sig an vetenskapen och matematiken med en hejdundrande kraft, så är det verkligen ingen överdrift. Han har en position som en av 1600-talets allra största fysiker och matematiker. Knappt hade han hunnit bli könsmogen förrän viktiga geometriska upptäckter var avklarade. Detta efter att ha kommit fram till många euklidiska satser på egen hand redan vid tolv års ålder. Som tonåring hann han också med att uppfinna den allra första räknemaskinen! Som fysiker gjorde Pascal avgörande framsteg för kännedomen om de hydrauliska vätskornas egenskaper och användning. Han argumenterade också för vakuumets existens tvärt emot den rådande aristoteliska uppfattningen. Som kvitto på hans betydelse kan nämnas att måttenheten för tryck i dag kallas för "pascal". Inte ens när han hade dragit sig tillbaka från världen för ett liv i religiös kontemplation, kunde han avhålla sig ifrån att nästan av misstag framställa en lösning på ett matematiskt problem runt cykloiden.

Politiskt är Pascal konservativ. Makt och tradition är rätt. Genomsnittssvensken spärrar återigen upp ögonen på vid gavel. Hur menar han nu? Varför är det så? Jo, just därför att vi aldrig kommer att nå fram till den sanna rättfärdigheten här på jorden, menar Pascal. Det vettigaste är att foga sig efter den makt som finns och göra så bra ifrån sig som möjligt som individ. Han argumenterar för att den som leder ett land ska väljas efter sin börd snarare än efter sin duglighet. Alla kommer ju tycka att de är dugligast och vilken idiot som helst kommer kunna kämpa med näbbar och klor för att just hans "rättvisa" ska bli den rådande. Konflikter, inbördeskrig och evig kamp blir resultatet. Vem som däremot är kungens förstfödde son är vanligtvis inte öppet för diskussion. Det är alltså en konservatism som, även den, bottnar i en djup pessimism. Och visst är Pascals tankar i mångt och mycket ganska deprimerande läsning. Det är inte det att de får mig att tvivla på kärleken, godheten och skönheten - det är bara det att de får mig att ställa frågan om de verkligen räcker. Kan vi bli lyckliga, här och nu, nere på jorden? Och även om vi inbillar oss det, är våra själar helt säkra efter döden? Pascal får tvivlaren att tvivla. Givetvis finns där också saker att känna glädje över, även förutom Pascals intelligens, stilkonst och fantasi. Pascals övertygelse om människans eländiga situation i den här världen leder till exempel till en sund kritik av alla enkla vägledningar till lyckan, all självhjälpslitteratur och alla dessa leende människor med goda råd. "Filosoferna har tvåhundraåttio sorter av det högsta goda", konstaterar han ironiskt. Och sist men inte minst, oavsett eventuell religiös tro - visst finns det mitt bland all bitterhet något sant och ganska hoppingivande i följande citat: "Det behövs inte mycket för att trösta oss, ty det behövs inte mycket för att plåga oss."

Mest känd som: en av 1600-talets viktigaste uppfinnare, vetenskapsmän och matematiker. Kanske ändå minst lika berömd för sin postumt utgivna Tankar, ett filosofiskt och litterärt mästerstycke kretsande runt religionen och människans livsvillkor, förebådande existentialismen.


tisdag 1 mars 2011

20. Robert Bresson

Öppningssekvensen till Min vän Balthazar tillhör filmhistoriens vackraste fem minuter. Det finns inget bättre exempel för att visa regissören Robert Bressons poetiska filmspråk, och hur mycket det skiljer sig från alla andra sätt att göra film. Bilderna avlöser varandra: Vi ser en åsna, Balthazar, döpas av ett par barn: Jacques och Marie, som ristar in sina namn i ett hjärta på en träbänk. Vi ser en sjuk flicka ta en tesked medicin, vi får senare veta att hon är obotligt sjuk. Vi ser Jacques resa sin väg, men han lovar att återkomma nästa år. Utan att vi vet hur det går till smälter klippen av barnen och åsnan omärkbart samman, till ett rytmiskt och vackert flöde av bilder. Det finns en stämning i öppningssekvensen som väcker vackra barndomsminnen till liv. Men bakom skimret gömmer sig en mörk verklighet. Ett åsneskri rycker tag i oss. Marie och Balthazar växer upp. Deras liv skildras mot varandra. Balthazar byter ägare som Marie byter förälskelser mot besvikelser. Så utvecklar sig Min vän Balthazar till en stram skildring av människornas grymhet.

Året var 1966. Bob Dylan släppte Blonde On Blonde, rymdsonden Luna 9 landade på månen och filmen etablerade sig äntligen som en konstform i egen rätt. De sista orden tillhör Louis Malle, som tillsammans med Marguerite Duras och Jean-Luc Godard höjde Min vän Balthazar till skyarna. Malle menade att de stora mästerverken förvisso har snuddat vid den plats dit Bresson har tagit oss (kanske syftade han på enstaka filmer av Renoir, Dreyer eller De Sica), men Min vän Balthazar innebar någonting nytt. Duras jämförde filmkonsten innan Bresson med en parasit som livnärde sig på andra konstformer. Godard, en annan hyfsat viktig regissör, kände sig tvungen att påpeka att han hade en tendens att överdriva, eftersom han "älskade film", men jämförde i nästa andetag Bressons film med Blaise Pascal - filmen berörde honom på samma som Pascals texter om passioner.

Det var först med sin tredje film, Prästmans dagbok, från 1951, som Bresson började utveckla sitt säregna bildspråk. Inte för att Bresson var särskilt nöjd med filmen. Han gillade inte någon av sina filmer. Han kunde aldrig titta på dem utan att hitta saker som han hade velat göra annorlunda. Men om han var sträng mot sig själv så var det ingenting i jämförelse med den stränghet med vilken han bedömde andras filmer - han avfärdade dem som "filmad teater". Bresson fick en gång frågan om det inte fanns någon film han gillade, varpå han lär ha svarat: "Kanske ett par scener av Chaplin. Men när Chaplin inte agerar." För Bresson handlade inte filmkonsten om att skapa vackra bilder. För Bresson får en bild sitt värde endast genom det sätt på vilket den används. Den får sin kraft genom den relation den står till alla andra bilder. Som den franske regissören själv uttryckte det: "En bild bör förvandlas vid kontakten med andra bilder liksom en färg vid kontakten med andra färger. En blå färg är aldrig samma blåa färg vid sidan om grönt, gult eller rött." Det är fullt möjligt att tycka att Bressons filmer är otillgängliga och kyliga, och att hans skådespelare är kassa. Men det är invändningar som måste ta hänsyn till Bressons idéer om filmkonsten. Dessa sammanfattade han i boken Anteckningar om filmkonsten, en samling korta och skarpa aforismer, eller råd till blivande filmskapare, av typen "Ljudfilmen har uppfunnit tystnaden" eller "Få föremålen att se ut som om de hade lust att vara där".

Mot den filmade teatern, med dess skådespelare och högstämda gester, ställde Bresson cinematografin, som försöker skapa uttryck genom att kombinera bilder och ljud till en sammanhållen enhet. Bresson ville inte använda sig av professionella skådespelare, istället använde han sig av amatörer, och han kallade dem inte för skådespelare, utan för modeller. De instruerades att inte leva sig in i rollen, och att inte tänka på någonting alls när de levererade sina repliker. Om en modell en gång hade agerat så var han enligt Bresson ohjälpligt förlorad för cinematografin. Det är inte skådespelare som uttrycker känslor i hans filmer, utan "bildernas inre förening". Martin Lasalles minspel i en av Bressons tidiga filmer, Pickpocket, är ett utmärkt exempel. I en scen tränas han av en äldre mer erfaren ficktjuv. Kameran följer deras händers rörelser, och skapar en känsla av nästan erotisk elegans. Bilderna åtföljs av ett musikstycke. Då ska man komma ihåg att Bresson senare förkastade musiken i sina tidiga filmer. Schuberts tjugonde sonat i Min vän Balthazar användes i ungdomligt oförstånd. Den gjorde enligt Bresson filmen onödigt sentimental, liksom användandet av Mozart i En dödsdömd har rymt. Musiken förskjuter eller förstärker åskådarens intresse eller känslor på ett falskt sätt. Man kan bara spekulera i hur han skulle förhålla sig till dagens filmindustris vulgära och meningslösa uppvisning av ljud- och specialeffekter. Istället för musik ville Bresson låta ljud och bild samverka för att uppnå en rytmisk filmpoesi. Fransmannen menade att det som inte syns i bild påverkar åskådaren mer än det som faktiskt syns. Det ideala vore att inte visa någonting alls. Så närmade sig Bresson den minimalistiska tanken att den enda perfekta filmen är den som inte kan göras.

Enligt Godard utgjorde Min vän Balthazar hela världen. På nittio minuter får åskådaren uppleva barndom och död och allting som händer däremellan. I så fall är det ett liv dränerat på kärlek. Alla människor i Min vän Balthazar handlar egoistiskt och egenrättfärdigt, till skillnad från Balthazar, som blir en sorts Kristusgestalt. Balthazar utstår sina ägares godtycke och är filmens moraliska samvete. Poängen med filmen var för katoliken Bresson emellertid inte att förhåna mänskligheten. Att människor handlar egoistiskt gör dem inte mindre värda att älska. Det är en inställning att beundra, och Bressons humanism genomsyrar hans filmer. Från filmer om tragiska livsöden, som Den våldtagna och Processen mot Jeanne d'Arc, till Blodspengar, om pengars omutliga makt i samhället.

Bresson var vid sidan av filmskapandet väldigt intresserad av måleri. Han målade själv och i Anteckningar om filmkonsten citerar han Cezanne: "Vid varje penseldrag riskerar jag mitt liv". Påståendet är underbart dramatiskt och franskt - en viktig påminnelse om att ta konsten på allvar. På samma sätt riskerade Bresson sitt liv och sin konst vid varje klipp. Hans filmer är som målningar: varje del är nödvändig, ingenting kan skäras bort eller läggas till, utan att därmed förändra helheten. När Bressons filmer är som bäst pekar de fram emot en filmkonst som skulle spränga gränserna för hur vi ser och uppfattar film. Hans filmer är de första som har närmat sig en filmens poetik, en värld där filmen inte längre suger sig fast vid äldre konstformer, utan tar sina första stapplande steg i det fria. Det vore dock fel att säga att Bressons filmer var före sin tid. Han inte har fått några egentliga efterföljare. Bresson skapade ingen skola. Men hans filmers magi är inte avhängig en obscen budget eller filmstjärnors påklistrade leenden. Magin hos Bresson består i bildernas omedelbarhet, i nödvändigheten och humanismen, i allt det som aldrig blir sagt.

Mest känd för: filmer som Min vän Balthazar och En dödsdömd har rymt, och för sitt säregna poetiska filmspråk.


måndag 28 februari 2011

21. Henri Rousseau

I Henri Rousseaus (1844 - 1910) målningar är löven alltid lika stora, och där någontstans har vi anledningen till att han är en av världshistoriens bästa fransmän. Men det är inte för att han gjort ett medvetet val att måla löven lika stora som jag älskar honom, utan för att han verkligen tror att de är av samma storlek. Inga ojämnheter, inga maskhål. Han hävdade att han bara målade av naturen och ändå har jag aldrig utanför hans tavlor upptäckt någonting så fantastiskt oskyldigt, så underbart rent och klart, så frigörande naivt - vilken natur jag än vänt mig till. Ni kan ta mig på orden när jag säger att jag hade offrat både höger och vänster hand för att äga den världsuppfattning han måste ha haft. Inget "å ena sidan, å andra sidan", inget överanalyserande, inte ens något nyanserande. Bara en fullständigt självklar syn på saker och ting. Rena färgfält, klarblå himmel. Okomplicerat och obrytt. Glada mustascher. Och ändå finns där något oupphörligt fascinerande.

Den tyske konstnären Max Beckmann sa en gång att Rousseaus "prehistoriska drömmar mången gång förflyttat mig till gudarnas närhet" och att han valde ordet "prehistorisk" är talande, då fransmannen var omedveten om konstvärlden och dess trender och stilar. Han var okänslig för vad som var den nya kreddiga hypen, och visste inte alls vilken plats han hade i konstens långa historia. Just därför fick han egentligen ingen sådan plats, utan har hamnat någonstans bredvid, utanför, eller som Beckmann antyder, före. Det finns ett slags poetisk enkelhet i Rousseaus konst som gör honom unik. Denna förenklande stil hjälper honom att gå direkt på det väsentliga och det lockar en till att se en sorts ursprunglighet i hans tavlor. Inga bländande tricks eller häpnadsväckande så kallad realism döljer den klara gåtfullhet som bilderna förmedlar. Vi får något mystiskt, men utan massa jobbiga symboler och överspänt intellektualiserande. Det är klart att vissa av hans bilder är ganska fula, men det är ju alldeles naturligt eftersom han inte brydde sig om något snobbigt estetiserande. Men man ska inte luras att tro att Rousseau var en oskicklig konstnär. Hans attityd var ett barns, men ett barn hade inte kunnat skapa Rousseaus målningar. Hans teknik var simpel (vem orkar bry sig om proportioner, ljuskällor och annat trist?) men det var en teknik han behärskade till fulländning.

När jag för några dar sen skrev om Gauguin nämnde jag att han influerade naivister, men jag skulle själv inte vilja placera honom i ett sådant fack. Han jobbade ett tag mot delvis samma mål som Rousseau med efterföljare, men Gauguin var för intelligent, cynisk och medveten för att riktigt kunna nå dit. Han ville dit, men han var redan för förstörd av kulturen. Bara det faktum att Gauguin behövde jobba mot målet bevisar att han inte var en sann naivist. Rousseau var där hela tiden. Att vara naivistisk är att ha en uttänkt attityd, att vara naiv är att verkligen tro på det blåögda man uttrycker. Inte längta, inte hoppas. Tro.

Och att Rousseau verkligen var naiv råder det inga tvivel om. Han blev ofta ironiskt hyllad men förstod inte att man drev med honom. Han satt en tid i fängelse för svindleri efter att få sin godtrogenhet utnyttjad av skrupelfria lurendrejare. Rousseau var ingen storartad tulltjänsteman (det var som sådan han förtjänade sitt leverbröd) och när hans chef degraderade honom trodde han att det berodde på godhet - detta gav honom ju mer tid att syssla med målandet, som var hans favorithobby. Vetskapen om Rousseaus verkligt ovetande och naiva karaktär bidrar förstås till uppskattningen av hans konst. Uppskatta hans konst var det dock inte många som gjorde när det begav sig och något verkligt kändisskap hann konstnären aldrig få under sin livstid. Enstaka kritiker och konstnär lyfte fram något de gillade hos Rousseau, men mest var han en lustig kuriosa man kunde fnissa åt. Med tiden kom dock flera stora konstnärer att upptäcka honom, inte minst den store Picasso, och resten är (konst)historia.

Men låt oss vara ärliga. Henri Rousseau är inte en lika stor konstnär som exempelvis Delacroix. Han är en mindre figur inom sitt område än vad Zola är inom litteraturhistorien. Om vi ska vara "objektiva" alltså. Men vilken hänsyn kan jag ta till det, när det inte finns en enda naken kvinna i konsthistorien som får mig att känna så stor kärlek som lejonet i La Bohémienne endormie, inte en enda litterär miljöskildring som förmår mig känna samma pastorala lugn som landskapet i L'herbage. Rousseau målar en krigsskildring, och jag spritter av lycka. Hans målningar gör att jag trots allt vill tro på livet.

Mest känd för: att vara den mest hyllade naiva konstnären. Specialiserade sig på djungelmotiv.


Självporträtt från 1890