2. Marcel Proust

Vissa uppgifter är omöjliga. Det finns så många citat, så många tankar, betraktelser och sanningar, så mycket poesi, så intensivt vackra natur- och människoskildringar… det är klart att man får lust att återge några av dem i en sådan här text, men det går liksom inte att sitta där med pennan i hand och anteckna varje gång det dyker upp något alldeles osedvanligt bra i À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt). Det vore lika lönlöst som att sätta sig ner och skriva någon slags oändlig redogörelse för hela livet, och inte sluta förrän man dör och pennan glider ur handen. Totalt meningslöst och inget man borde slösa bort sitt liv på. Gud vad skönt att det ändå finns någon som har gjort det.

Det ska sägas att Marcel Proust var lungsjuk och hänvisad till ett isolerat liv ensam i sin kammare, men som han utnyttjade denna tillvaro. Det finns säkert många människor som skulle vilja skriva den definitiva berättelsen om sitt liv – jag är övertygad om att det finns ovärderliga guldkorn att hämta i alla människors liv. Tillfälle krävs dock, vilket de flesta av oss helt enkelt inte har. Man måste jobba, laga mat, fylla i blanketter och spela TV-spel, och så vill man ju ha någon form av mänskliga relationer också. Om man nu har tid och pengar så utnyttjar man dem kanske till att resa över hela jorden, gå på exklusiva klubbar och förhoppningsvis få med sig en vacker kvinna hem lite då och då. Man vill ha kul helt enkelt, berusa sig på olika sätt, skratta och glömma. Att hänge sig åt ett maniskt tillbakablickande är just precis det de flesta inte vill, och just det man i allmänhet försöker undvika. Att hänge sig åt tillbakablickande är nästan omöjligt utan att känna ett visst mått av skam. Men om man nu är sjuk och inte kan ”leva i nuet”, eftersom "nuet" inte är särskilt mycket att "leva" i? Klart att man börjar tänka tillbaka, småle åt nostalgiska minnen och kanske till och med skriva ner några tankar medan man väntar på kvällens La Liga-match. De med mer ambition börjar skriva sina memoarer – i bästa fall kanske det blir någon slags retroaktiv dagbok av det hela. Tänk dig då en person sprickfärdig av talang, som inte bara vill berätta någon slags historia om sitt liv, utan verkligen vill få med allt precis som det var – alltså precis så som det framstår i minnet. Han ligger där i sängen och försjunker djupare och djupare i minnena, han följer stickspår, hela tiden på jakt efter något, kanske på att det ska döljas nya sanningar bakom nästa hörn i minnets hisnande labyrint. Obarmhärtigt fortsätter han framåt (och när det behövs även bakåt och åt sidorna), och livet rullar upp sig framför honom. Det är ett sökande som aldrig kan ta slut. Någon gång dör man ju. I Prousts fall redan vid femtiett års ålder.

Är det en historia som berättas i det gigantiska verket? I så fall en med nödvändighet ofullständig och oavslutad, eftersom det är historien om ett liv – i grund och botten Prousts liv även om det blivit rejält vridet och förvandlat till fiktion. Det skulle vara riktigare att tala om flera historier, sammanvävda med varandra. Historier om kärlekar, känslor, människor, relationer, klasser och samhällen. Hur som helst är det inte historierna som är det viktigaste, utan stoffet de är gjorda av. Alla dessa ytterst komplicerade förhållanden som ligger bakom den trivialaste händelse, och som kanske är väsentligare än dramaturgiskt förenklade historier. En konversation kan ta flera sidor eftersom Proust mellan varje mening som uttalas gör en djupdykning i förhållandena bakom och inom ett uttalande. Den ibland förvirrande kronologin som, även om man bläddrar fram och tillbaka i böckerna, faktiskt i vissa små detaljer verkar svår att få ihop stundtals, är väl bara ytterligare ett tecken på att det är minnet, denne bedräglige berättare, som står i centrum. Proust vill tränga in i minnet och beskriva det exakt. Hans meningar snirklar sig fram tills de nått den punkt där de något så när kan göra minnet rättvisa. Jag upplever dem aldrig som tillkrånglade – de är snarast en bild av det sökande som Prousts skrivande i grund och botten är, och oftast en häpnadsväckande vacker och poetisk bild. Och sökandet är så klart i sig en bild av kärleken, det stora temat i romansviten. För (och ja, nu tar jag med ett citat i alla fall): ”Likgiltiga personers karaktärer känner man, men hur skulle man kunna få grepp om dens karaktär som är ett med ens eget liv, som man snart inte ens kan skilja från sig själv och om vars motiv man ständigt söker uppställa ängsliga hypoteser som oavlåtligen förändras?” Ja, hur ska man det? Proust, både romanfiguren och författaren (den sistnämnde visserligen med tidsavståndets betryggande mur mellan sig och den älskade), försöker och försöker och försöker.

På spaning efter den tid som flytt är en självbiografi som verkligen gör livet rättvisa, eller åtminstone försöker göra det så gott det nu går. Livet är ingen film, ingen ”story”, ingen roman – i ordets traditionella bemärkelse. Livet sväller ut åt alla håll och kanter, och visst kan man dra lärdomar av det, men oändligt många och motsägelsefulla. Och ”livet” är heller inget annat än ”minnet av livet”, kombinerat med tankar, fantasier och, naturligtvis, själva ögonblicket en person existerar i ”just nu”. Av detta spann Proust en väv som givetvis aldrig kunde få ett slut, även om han så blivit tvåhundra år gammal. Tvåhundra år gammal blir han först år 2071, så i sådana fall hade han antagligen fortfarande bott i Paris idag och skrivit på tjugoandra delen av sitt storverk (alternativt i full färd med att förlänga de tidigare delarna). Jag hade så klart motstått begäret att ta kontakt med honom. Kanske bara skickat en liten blomma i ett kuvert som uppmuntran och kärleksbevis. Man vill ju inte störa.

I brist på detta lever jag i alla fall än så länge trygg i förvissningen om att jag faktiskt fortfarande har fem böcker kvar att läsa. Det känns fantastiskt bra.

Mest känd som: en av 1900-talets mest betydande romanförfattare, främst tack vare det sju delar och över 4000 sidor långa verket På spaning efter den tid som flytt, utgivet mellan 1913 och 1927.

3. Albert Camus

Av någon anledning brukar Främlingen sättas i händerna också på ganska unga studenter. Det är naturligtvis ingen dålig bok - tvärtom är det en av 1900-talets stora mästerstycken - men historien kan mycket väl få ovetande ungdomar att för första gången verkligen känna tillvarons absurditet och meningslöshet. Den unge fransmannen Mersault, romanens huvudperson och berättare, lever ett rutinmässigt liv i Alger; han gillar livets enkla njutningar men tillmäter dem inget verkligt värde. Han tycker att cigaretter är goda och kvinnor är vackra, och när han är trött går han och lägger sig. Inget mer med det. Han är likgiltig inför allt, också hans egna känslor. Inte för att dessa är särskilt starka, vilket framgår av den inledningsmening som direkt sätter tonen för resten av romanen: "Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte." Mersault erbjuds senare en spännande och prestigefylld tjänst i romantikens Paris, en rejäl uppgradering i jämförelse med det monotona arbete han nu dagligen utför. Äventyr! Pengar! Utmaningar! Men han bryr sig inte. Chefen, som erbjudit honom jobbet, undrar om det inte vore intressant med lite omväxling. "Jag svarade att man aldrig kan ändra sitt liv och att i varje fall det ena slaget var lika bra som det andra ..." Någon sida senare vill hans flickvän gifta sig med honom och han svarar med en axelryckning. Tja, om du vill så.

Främlingen är skriven med en hemingwaysk stil: kort, klart och tydligt. Det finns emellertid en viktig skillnad: där det hos amerikanen under ytan bubblar av känslor och passioner, är just själva poängen att sådant saknas i Camus genombrottsroman. Det finns inget stort isberg under den kärva meningen, det finns bara en kärv mening. Eller kanske två, jag vet inte. Och om den är kärv eller inte kan förresten vara likgiltigt... Slutdelen av romanen behandlar Mersaults rättegång, som han under tristess tvingas genomlida efter att han utan större anledning dödat en arab. Han förstår inte riktigt vad som händer i rätten och är inte särskilt intresserad. Frågorna han får svarar han ärligt och kortfattat på. Just när det ser ut som att han kanske ska kunna slippa undan ett tungt straff och benådas, om han bara talar ut och förklarar någon liten sak... ja, då orkar han inte. Det är lite för varmt i lokalen. Flugor som stör. Man kan lika gärna vara tyst. Och när en smula genuin mänsklighet tycks vara på väg att sippra ut ur hans blockerade själ så hejdar han sig snabbt, då han inser att det ändå inte spelar någon roll. Som under ett samtal med sin advokat: "Han förstod mig inte, och han var lite förargad på mig för det. Jag hade lust att försäkra honom att jag var precis som alla andra människor. Men egentligen tjänade ju allt det där inte mycket till, och jag avstod av ren håglöshet." Vår protagonist döms till döden och menar att eftersom man ändå ska dö någongång kan man lika gärna göra det när man är trettio som när man är sjuttio. Visst känns det lite jobbigt och ledsamt men det är inget att fästa någon vikt vid, tycker han. Mersault har levt sitt liv som en främling inför tillvaron.

Denna totala indifferens har såklart upprört många läsare - vilket också är meningen. Problemet är när man blandar ihop Camus med Mersault och tror att författaren var hemfallen åt samma nihilism som sin påhittade karaktär. Camus förnekar inte att vi lever i en absurd värld, det var tvärtom något han framhöll och argumenterade för i många texter. Däremot ska vi inte förhålla oss som Mersault till detta faktum. Samma år som Främlingen publicerades så dök det också upp en filosofisk essä i bokhandlarna, även den författad av Camus. I Myten om Sisyfos beskriver han den absurda livskänslan: "Människorna själva avsöndrar också omänsklighet. I vissa ögonblick av klarsynthet ser man något absurt i deras mekaniska gester och meningslösa pantomimer. En man talar i telefonen bakom en glasvägg, man hör honom inte, men man ser hans tomma mimik - och man undrar varför han lever." Folk går till jobbet och går hem igen, dag in och dag ut. Det är egentligen lika meningslöst och fruktlöst som Sisyfos eviga kamp med stenen. Okej, så då kan vi lika gärna ta livet av oss. Eller? Det är denna fråga Camus ställer, men han var som sagt ingen nihilist, varför svaret blir nekande. Vi kan inte fly den absurda tillvaron, men vi kan inom dess ramar skapa en åtminstone provisorisk lycka genom att acceptera vårt tillstånd och ta ansvar för våra handlingar. Också Sisyfos kan med sitt ändlösa stenrullande erfara en känsla av mening och glädje: "Kampen för att uppnå topparna räcker ensam till för att fylla ett människohjärta. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig." Om inte Gud finns, så finns i alla fall fortfarande människorna. Så nej, vi ska inte ta livet av oss - vi ska revoltera.

Camus revolterade mot absurdismens nedbrytande kraft genom att engagera sig mot totalitära makter. Han var aktiv i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och var sedan snabb med att kritisera den sovjetiska kommunismen, något vid den tiden mycket ovanligt och kontroversiellt för en fransk vänsterintellektuell. Man kan likna hans kamp mot världens förtryckande stater vid den som utkämpas i hans roman Pesten. Där är det en läkare som tillsammans med några vänner envist försöker betvinga den pest som drabbat staden. Han känner ibland missmod, trötthet och brist på inspiration, men han ger inte upp. Inget annat än kampen kan ge mening åt den dystra tillvaron. Kanske är det heller inte så konstigt att Camus under sina ungdomsår var en relativt framgångsrik fotbollsspelare. Han har flera gånger hyllat sporten just för att man där strävar mot ett gemensamt mål och får lära sig enkla moraliska värden som mod, pliktkänsla och kamratskap.

Så vad gör Camus bättre än den på flera punkter jämförbara Sartre? För det första så framstår han som en mycket varmare intellektuell, inte lika hård och osympatisk. Camus var verkligen en riktig humanist trots sin i grunden ganska pessimistiska filosofi. Dessutom var han en alldeles strålande författare, ödmjuk nog att faktiskt acceptera sitt nobelpris. Han skrev med ett lugn och en klarhet som få kunnat matcha. Inga effektsökande gester eller krångliga pretentioner. Bara stilsäkert och självklart. Innehållet var därtill alltid relevant och viktigt, och för att tala med Svenska Akademien så har hans verk en "klarsynt allvarlighet [som] upplyser problemen av det mänskliga samvetet i våra tider." Det där sades för över 60 år sedan. Omdömet står fast än idag.

Mest känd som: författaren till Främlingen och den idag mest läste av de franska existentialisterna. Framhävde att tillvaron var absurd men att vi genom aktiva val kan och bör skapa ett slags mening för våra liv.

4. Voltaire

Uppslagsord: symbol.

"...
2: företeelse som på ett koncentrerat sätt ger uttryck för viss annan företeelse."

Nationalencyklopedin (2000).

Upplysningstiden är en av de perioder i den västerländska historien som vi kan se tillbaka på med, till stor del, stolthet. Själva ordet "upplysning" har en positiv betydelse; det har funnits ett mörker men nu är det något som lyser upp saker och ting, vi ser vad som händer, vi förstår hur det ligger till, vi har blivit klokare. Visserligen är det en förlegad syn att betrakta medeltiden som bestående av tusen konstnärligt och intellektuellt bortkastade år, men även om bilden tack och lov har nyanserats, så är det ju fortfarande så att rök inte uppstår utan eld - och det finns verkligen anledning att glädjas över renässansens intåg. Denna breda rörelse är mest känd för den häpnadsväckande utvecklingen inom konsten (ironiskt nog skedde denna utveckling genom ett återvändande till klassiska ideal) men även en vetenskaplig och intellektuell renässans ägde rum. Detta var något av en smygstart. Kritiken mot förlegade traditioner och religiösa dogmer intensifierades med tiden alltmer, och intellektuella satte sin tilltro till vetenskap och rationellt tänkande. Det mänskliga förnuftet betonades starkt och det är inte särskilt förvånande att auktoriteter av alla slag fick sig ordentliga slängar av sleven. Upplysningen hade sett dagens ljus. Denna period av fritt och kritiskt tänkande fick naturligtvis även politiska konsekvenser, och kan sägas ha kulminerat i en rad revolutioner, inte minst den franska och amerikanska. Många av Upplysningsidealen tar vi alldeles för givna idag. Hela denna fantastiska epok representeras och symboliseras tydligast av en fransman: Voltaire (1694 - 1778).

Om någon läsare känner ett uns av avundsjuka så kan jag säga att Voltaire inte blivit ett så stort namn i historien av en slump. Han var oerhört flitig och intresserade sig passionerat för en mängd områden. Som författare skrev han pjäser, diktepos, romaner och ett oräkneligt antal brev. Därtill bidrog han med artiklar till den berömda Encyklopedin och likt Zola drygt hundra år senare så lyckades han påverka utgången av flera rättegångar med hjälp av indignerade skrifter. Han skrev också flera omdebatterade och inflytelserika historiska verk (detta under en tid när historieskrivning ansågs som en konstform snarare än en vetenskap), bland annat om vår alldeles egen Karl den tolfte. Med tanke på denna mångsidighet kanske Voltaire kan tyckas som en spretig person, svår att få grepp om. Men oavsett genre så var det alltid samma värden han förfäktade, vilket alltså var sådana som var typiska för Upplysningen. Han kämpade för ett bättre rättssystem, religiös tolerans, fred, yttrandefrihet, och mycket annat. Hans berömda citat lyder: "Jag delar inte din åsikt, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den." Han var en samhällskritiker och människorättskämpe i allt han gjorde, och det är som sådan han bör kommas ihåg i första hand.

Detta innebär naturligtvis inte att hans rent litterära talanger är obetydliga. Hans tveklöst mest berömda och diskuterade roman, Candide, är en av få prosaverk från 1700-talet som fortfarande läses. Den är förvisso inget att stoppa pressarna för när det gäller karaktärsutveckling och psykologisk insikt, men det är en mycket underhållande och vild historia som kryllar av satiriska inslag. Folk dör flera gånger om i olika delar av boken, det slaktas och står i, besvikelser läggs till besvikelser; men huvudpersonen Candide och hans läromästare Pangloss fortsätter alltjämt sina strapatser med gott mod, under ständning ledning av den senares visdomsord: "Vi lever i de bästa av världar!" Ord som är hämtade från filosofen Leibniz och som är slutsatsen av dennes lösning på Teodicéproblemet. Satiren är inte subtilare än så, och det är det som är så underbart. Inte konstigt att Voltaire skaffade sig ett stort antal fiender under sin livstid. Annat som boken medelst ironi kritiserar: krig ("Alla mördare straffas såvida de inte dödar stora mängder och till ljudet av trumpeter", sa författaren i ett annat sammanhang), adeln, vitas förtryck av svarta och tron att människan är skapelsens absoluta medelpunkt kring vilket allt kretsar. Mot slutet av boken träffar Candide lite mer jordnära och pessimistiska filosofer och tycks till sist börja ifrågasätta sin läromästares slagord. "Det är väl talat, svarade Candide, men vi måste odla vår trädgård", är några av bokens slutord. Voltaire verkar med Candides slutinsikt ta parti för en pragmatisk inställning till livet. Var inte så uppsnärjd i det blå; de stora filosofiska frågorna är inte viktigare än de verkliga vardagsproblem vi alla måste ta tag i för att kunna leva ett fungerande liv. Detta skulle i så fall vara ett resultat av Voltaires ökade pessimism: världen är ond, fungerande styrelseskick är svåra att tänka sig, man får helt enkelt försöka sköta sig bäst man kan själv. Det är dock en extermt omdiskuterad mening, så tolkningarna skiljer sig ofta åt.

Men Candide är bara ett exempel. Voltaire skrev som sagt oerhört mycket, han hade åsikter om oerhört mycket, och han fick inflytande på oerhört många områden. Han var radikal, modig, intelligent, ambitiös och hade ett stort rättspatos. Att ta upp alla hans åsikter - eller ens alla hans verkligt viktiga åsikter - är omöjligt inom ramen för ett mindre blogginlägg. Men just på grund av att han var så bred har han också, som sagt, kunnat bli den stora symbolen för en hel era. I Renoirs Boudu flyter förbi finns en scen där såväl Voltaire som Upplysningen sammanfattas på ett bra sätt. En äldre man ser en yngre herre stå och läsa en bok och kommenterar glatt: "So, you like Voltaire?" Den unga mannen svarar jakande och gubben fyller i: "And for a good reason!", varpå mannen genast säger: "He's the one with good reason." Jag tror att det är så många minns Voltaire. Han är mannen med det goda förståndet.

Mest känd som: Upplysningstidens allra mest framstående representant.

5. Claude Monet

Det är inte helt klart vilken målare som Elstir, konstnären i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt, bygger på. Kanske var det Claude Monet, kanske någon annan, antagligen flera stycken som i Prousts fantasi smältes ner till den person som uttalar följande vackra ord: ”Ett ringa mått av dröm är visserligen farligt, men botemedlet är inte att drömma mindre, utan att drömma mer, att helt hänge sig åt drömmen.” Kanske är det fel att tala om ”dröm” i samband med Monet, han ägnade sig ju helt och hållet åt att skildra vad han såg. Men det är den subjektiva upplevelsen det handlar om, där verkligheten ibland gör intryck av att vara en dröm. Och hängav sig åt den, det gjorde han hur som helst. Den verklige Monet sade: ”Jag jagar en dröm, jag vill det omöjliga.”

”Det omöjliga” var att inte bara avbilda ett ting, utan att avbilda en hel atmosfär. Det är inte konstigt att ett av Monets viktigaste motiv blev den fysiska världens allra mest flyktiga fenomen: vattnet. Han lät till och med bygga en båt, speciellt utformad för att han skulle kunna måla på den. Bron i Argenteuil är ett fint exempel på gnistrande vacker avbildning av vatten, i det här fallet Seine. Vattnet är inte minst fascinerande som en spegel som avger en bild av en något förvriden parallellvärld till den konkreta värld som befinner sig vid strandkanten. I vissa av Monets senare målningar skulle gränsen mellan de två världarna bli suddig och oklar, som i denna andlöst stämningsfulla målning.

Men inte bara naturen fascinerade Monet, utan också moderniteten och staden. Se bara på Boulevard des Capucines där folkmassorna flödar genom en av Paris breda boulevarder. Vart är de på väg? Varför så snabbt? Jag kommer att tänka på Celinés ord om ”hela den rysliga forsen av ting och folk…och dagar…och silhuetter som glider förbi…och som aldrig hejdar sej…”. Som vanligt gör dock Monet något mycket vackert av det. En anledning till att det är så lätt att tycka om honom är att skönheten alltid kommer i första hand i hans konst. För ett annat exempel på skönhet i det moderna: Stationen Saint-Lazare. De tunga, frustande ångloken som skulle kunna framstå som skrämmande, bryr sig Monet knappt om – det är deras ångor som fascinerar honom, hur de blandar sig med ljuset, luften och molnen.

Det var däremot inte ofta Monet hade en människa i centrum för sina målningar, men jag skulle vilja peka på ett mycket gripande undantag. Konstnärens fru, Camille, dog 1879 endast 33 år gammal. Monet tog avsked med den här fantastiska bilden av henne på dödsbädden. Bara ett litet ansikte som tycks vara på väg att försvinna i, eller kanske sammansmältas med, virrvarret av tyg och skuggor. Hon kommer inte tillbaka. Snart återstår bara ljusspelet och atmosfären, det vanliga motivet i hans konst. Ett sällsynt inslag av mänsklig låga, är just på väg att slockna. När man tänker på saken finns det ofta något melankoliskt även över hans vackra naturmålningar. Det är konst som beskriver ögonblicket, och det ligger ju i ett ögonblicks natur att det är snabbt övergående. Den där stranden vid Vétheuil den där sommardagen, den kommer aldrig att se ut precis så där igen. Snart kommer regnet, blommorna vissnar och kanske kommer han hur som helst aldrig komma tillbaka till samma ställe, och skulle han göra det så skulle han vara en annan människa och bilden en annan bild. Bara i konsten kan det kanske bevaras – ögonblicket, stämningen, det som verkligen är vackert. Någon mer motivering till sitt skapande tror jag inte Monet behövde.

I takt med att Monet började tjäna pengar gav han sig ut på resor för att hitta och fånga vackra ögonblick, från den franska Atlantkusten, Italien och till sist Giverny där han slog sig ner för att i resten av sitt liv utveckla sin konst. Ögonblickets problem hägrade ständigt för honom. Han började med strategin att jobba på flera tavlor samtidigt, för att snabbt kunna anpassa sig efter hur ljuset förändrades under dagen. Den gamle grekiske filosofen Herakleitos sade: ”Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod”. Monet hade kunnat säga något liknande: ”Man tittar aldrig två gånger på samma höstack”. Genom denna serieteknik kunde han på ett effektivt sätt gestalta kampen att fånga ögonblicket och åsikten att det inte var motivet som var det viktiga utan atmosfären. En uppföljning skulle komma i den lika lysande serien målningar av katedralen i Rouen.

I Giverny fann Monet det lugn som så småningom skulle resultera i hans kanske mest berömda och allra vackraste bilder. Jag har alltid varit fascinerad av näckrosor och sett dem som lite av blommornas drottningar. Kanske beror det på min barndoms båtutflykter i sörmländska sjöar. Kanske är det också tack vare Monet. Näckrosor är formfulländad skönhet, lugnt skvalpande vatten, grönska och sommar. Konstnären hade börjat anlägga en trädgård runt sitt hem i Giverny. En dag upptäckte han plötsligt hur vacker hans näckrosdamm var. Monet väljer så småningom att fullständigt avstå från både horisontlinjen och strandkanten. Kvar finns bara vattnet och näckrosorna. Världen runt omkring reduceras till en abstrakt återspegling som blommorna svävar över. Mot slutet av sitt liv jobbade han på näckrosmålningar av gigantiska proportioner. Tanken var att de skulle placeras i offentliga, men avskilda, utrymmen och ge möjlighet till meditation. Detta förverkligades i Orangeriet i Paris, men först efter konstnärens död. De är extra imponerande med tanke på att Monet var i det närmaste blind under arbetet med dem. Synen kanske hade falnat, men Ögat behöll han.

När du skyndar till jobbet eller skolan, stanna upp ett tag, titta på den där snödrivan, hur solen lyser på den, hur den påverkas av luften som ligger emellan er. Låtsas att du är Monet och se på den med hans öga. Är den inte vacker?

Mest känd som: den främste av de franska impressionisterna.

Claude Monet tillsammans med livskamraten Alice och ett gäng duvor på Piazza San Marco i Venedig, 1908

6. Charles Baudelaire

Efter dagen kommer natten, efter varje kärlek väntar olyckan, ur den flyktiga glädjen föds ledan. Våra liv präglas av skiftande känslor och stämningar. En av poetens uppgifter är att beskriva dem, så att vi kan få ord till det där oförklarliga. Kanske kan poeten också hjälpa oss att se det hela som vackert, för även i det djupaste själsliga mörker, i död, förruttnelse och olycka, går det att gräva fram skönhet. Det visste Charles Baudelaire. Hans berömmelse vilar framför allt på diktsamlingen Les Fleurs du Mal (Det ondas blommor), publicerad 1857.

”Det gråa slets itu i fjärran av en tupp, likt snyftningen, förkvävd av blod som väller upp.” En ny dag gryr i Baudelaires Paris! Solen går upp över prostituerade, tiggare, sjuklingar och olyckliga poeter som ska genomlida ännu en erbarmlig dag. Natten, med sina möjligheter till berusning och verklighetsflykt, är saknad. På traditionellt diktarmanér öser Baudelaire på med antika symboler och talar om diktarens blick mot det eviga, men allting sker i en modern storstadskontext: ”I gamla storstäders veck som slingrar, där allt, även fasan, är trolskt.” Staden är både romantisk och skräckinjagande, en labyrintisk scen för själens strävanden och lidanden, men också en utmärkt yta att projicera dessa sinnesstämningar på, precis så som romantiska poeter tidigare använt naturen. Storstadens anonymitet gör det möjligt för diktaren att sammansmälta med den. Än är det Baudelaire, än är det staden själv som är ”av njutningstörst besatt till vanvett”. Människan förblir ett rovdjur även innanför stadsmurarna, och ett mer utstuderat sådant än naturens vilda köttätare. Baudelaires poesi är ett tidigt uttryck för metaforen om staden som en djungel. I denna djungel rör sig bohemen, en ny människotyp – industrialismens och den romantiska individualismens kärleksbarn.

Stadsdjungeln är dock inte mycket jämfört med den djungel som finns inom oss och som liksom smittar av sig på alla våra sinnesintryck. När jag var liten kunde jag ibland få det skräckinjagande intrycket att himlen var ett lock, en stor kupol som alla människor var hopplöst inspärrade under. Det var kanske min första erfarenhet av känslan att livet är ganska hemskt i sig, oavsett vad man gör. ”O, att aldrig bli utsläppt ur varandets monster!” utbrister poeten i dikten ”Locket” som beskriver just denna upplevelse på ett gripande sätt. Det låter fruktansvärt, men är för de allra flesta en övergående känsla. Jag ska inte säga att jag tror att alla har upplevt den, man talar ju i grund och botten alltid bara för sig själv, men denna känsla är utan tvekan ett konstant hot mot det lätta och fritt flödande livet. Allra bäst uttrycks den ångestladdade tristessen och den vackra hopplösheten i de fyra dikterna vid namn ”Spleen”: ”Inget är mera långsamt än att se hur dagar går/haltande under flingors fall i nedsnöade år/ då Ledan, sprungen fram ur tungsint håglöshet/ förstoras och får drag av tidlös evighet.” Och så vidare.

Baudelaire försöker också förstå varför vi vägrar vara goda och lyckliga. Det borde vara så lätt! Vi är ju fria innerst inne. Världen ligger framför oss med alla sina rikedomar. De flesta människor vill väl. Men ändå, som om det vore på ren trots, misslyckas vi gång på gång. Hans dikter försöker inte inge hopp, men de försöker ge en bild av människan som kan förklara varför det lilla hopp vi har så ofta slås i spillror, eller varför vi ändå inte är lyckliga när vi väl uppnått något bra. Sådana saker går kanske bara att ”prata” om via poesi, jag vet inte. Synden, framför allt representerad av horhusens dunkla tillvaro, kan fungera som en tröst menar han. Men efter utlösningen, kommer som bekant samvetskvalen. Synden och samvetskvalen lurar alltså alltid någonstans i bakgrunden. Ja, och så döden så klart, som lyser med sitt bleka sken över oss. Strukturen i Ondskans blommor kan ses som en nedåtgående spiral, från spleen, via sex, våld och satanism, fram till det sista kapitlet: ”Döden”. Men döden hos Baudelaire är nära förknippad med den måttlösa njutningen: ”Ett älskligt skökopar är Orgie och Död, av hälsa blomstrande”.

Diktsamlingens inflytande på poesin blev enormt. Baudelaire skapade ett modernt och chockerande poetiskt språk. En efterföljare som Arthur Rimbaud kallade honom för ”poeternas kung”. Trots ambitioner lyckades Baudelaire inte skapa så många fler fullständiga konstnärliga verk. Anteckningsböckerna Hugskott och Mitt nakna hjärta visar hur han idogt försökte fånga sina känslor inför samtiden. De består av korta ingivelser, små försök att gestalta flyktiga och smärtsamma tankar. Den senare var tänkt att bli ett episkt storverk, men stannade vid korta och spridda fragment. Själva ofullständigheten kan ses som en spegling av Baudelaires upplevelse av världen: ”Jag kan påbörja Mitt nakna hjärta likgiltigt var och likgiltigt hur, fortsätta från dag till dag och följa dagens och omständigheternas inspiration så länge som inspirationen är levande.” Det vimlar av idéer, men det är inte många av dem som blir ”klara”. Sidorna är fulla av hatiska tirader mot George Sand, Voltaire och belgare. För att inte tala om kvinnor – men där är hatet mer dubbeltydigt – en dubbeltydighet som härrör ur hans smärtsamma upplevelser av kärleken.

Baudelaires syn på kärleken visas på ett osedvanligt brutalt sätt i dikten ”En resa till Cythére”, hans våldsamma uppgörelse med Watteaus idylliska rokokomålning Avfärden till Cythére. På afroditekultens ö Cythére väntar inget kärlekstempel med vackra prästinnor, utan en galge där en man är hängd. Ögonen och könsorganet har slukats av fåglar. Kärleken är inte ljuv hos Baudelaire, men däremot ständigt närvarande som lidande och oro, med korta, korta stunder av eufori och lycka. Han tänker sig den som en form av tortyr eller sadomasochism: ”Grymhet och vällust, identiska förnimmelser liksom det extremt varma och det extremt kalla.” Själva kärlekens vällust är intimt förknippad med känslan av att den är en synd. ”All kärlek är prostitution” menar Baudelaire. Ett annat återkommande ämne är den paradoxala skönheten. Poeten tycker sig behöva finna ett nytt sätt att förklara den i ljuset av den mörka, kaotiska och onda värld han tar för given. Där finns ingen tvekan om skönhetens kraft, den är oförändrad – men vi måste acceptera att den är hopplöst förenad med den grymma tillvaron, till den grad att olyckan är en av dess centrala beståndsdelar. Detta är en del av förklaringen till den vilda blandning av vackert språk och makabra detaljer som hans dikter ofta utgör.

En bild av den unge Baudelaire kan man få i den korta romanen Fanfarlo där vi möter hans alter ego Samuel Cramer, ”den absoluta oförmågan personifierad” och ”en av Frankrikes allra sista romantiker”. Han har talang, men orkar inte utnyttja den. (”Lite som jag alltså”, tänker säkert de flesta av bokens läsare.) Porträttet av den överspände poeten Samuel kan läsas som en underhållande parodi på Baudelaire själv. I boken inleder han ett förhållande med skådespelerskan La Fanfarlo, till en början med syftet att bli älskad av en ungdomskärlek vars make tagit skådespelerskan till älskarinna. ”Bara en poet kan vara naiv nog för att komma på något så enastående dumt”, som det heter i romanen. Det går inte heller riktigt som planerat – Samuel blir själv förälskad i skådespelerskan. Verklighetens förebild till La Fanfarlo hette Jeanne Duval och var Baudelaires älskarinna under en lång tid. Det har sagts att Duval, tillsammans med poetens mor, var den enda kvinnan han någonsin verkligen fäste sig vid. Läsaren får deras dekadenta utsvävningar vällustigt beskrivna för sig. Precis som Samuel hade Baudelaire en image som raffinerad dandy. Till denna hörde ett förakt för demokrati och politik i allmänhet för den delen. ”Kan ni tänka er en dandy tala till folket annat än för att håna det?” Dandyismen verkar vara det enda sättet för honom att bemöta samtiden: estetiskt och skenbart likgiltigt. Förknippat med denna inställning är ett provocerande förakt för allt ”vanligt” arbete, ett förakt för att vara en ”nyttig människa”. För att förstå den måste man kanske se den som en reaktion på den oförståelse från omvärlden som Baudelaire upplevde.

Poeten med de slitna, men eleganta, kläderna vänder för ett ögonblick bort uppmärksamheten från pappret där ett antal strofer mödosamt producerats under natten. Han tittar ut genom fönstret och ser människor rusande förbi, grubblande på mat, pengar och vardagssysslor. Ingen av dem kommer att orka läsa hans dikter. Baudelaire suckar bittert och skriver ner en mening till i sin anteckningsbok: ”Författaren är en fiende till världen.” Men också den som beskriver den för oss, om vi bemödar oss att läsa.

Mest känd som: den dekadente dandyn som blev den modernistiska poesins portalgestalt.